”Ett samhälle som är lika bra för svetsaren som för statsministern.” Så beskrev Stefan Löfven sin och socialdemokratins vision i sitt avgångstal på partikongressen i Göteborg den 6 november.

Löfven kritiserade den borgerliga idén att arbetarklassen är något man ska resa bort ifrån. För samtidigt som den socialdemokratiska välfärdsstaten gör fler klassresor möjliga, så är dess grundidé att göra klassresorna onödiga. Alla ska ha rätt till ett gott liv - oavsett om man är barnskötare eller bankdirektör.

Den ideologiska skärpan i talet var framprovocerad av hur borgerliga politiker och kommentatorer beskrivit Löfvens livsresa från fosterbarn till statsminister. Han påminde om hur många av de reformer som möjliggjort fler klassresor i Sverige stött på hårt motstånd när de infördes. Och han vägrade låta sig användas i en mytbildning om att vägen till bättre villkor är att resa från din klass, snarare än att kämpa för att samhället ska vara gott för alla.

Talet har all potential att gå till historien, och att återges för personer som tvekar om vad socialdemokratin vill. Men samtidigt finns det något sorgligt i att Stefan Löfvens mest ideologiska tal som statsminister var hans allra sista. 

Oscar Wilde antas ha sagt att ”socialism would take too many evenings”. Och var och en som engagerat sig politiskt kan skriva under på hur lätt kalendern fylls upp av ett överflöd av möten i allehanda konstellationer. Möten som tenderar att leda till nya möten.

Ibland leder detta eviga ekorrhjul av möten till konkret samhällsförändring. Men ofta handlar politiken snarare om att bevaka positioner och förhindra förändring. Det gäller inte minst för rörelser och partier som förlorar mark och trängs tillbaka.

Stefan Löfvens uppgift som ny partiledare var att läka samman partiet efter en svår period. Det lyckades han med, liksom att föra partiet till makten och behålla den i ett turbulent och svårt 10-tal. Han höll huvudet kallt och briljerade i de svåra stunderna, och vände borgerliga skattesänkningar till satsningar på välfärden. 

Men januariavtalets kompromisser tärde på sammanhållningen inom arbetarrörelsen. Uppgörelsen kring arbetsrätten har förstärkt befintliga konflikter mellan LO-förbunden. Och kanske räddade Nooshi Dadgostar socialdemokratin från ännu en plågsam intern konflikt mitt i valupptakten, genom att sätta ännu en punkt i januariavtalet ur spel. 

Det är svårt att föreställa sig att en partikongress där samma ledning omvalts hade blivit samma upplevelse av enighet och självförtroende. Att inse när det är dags att lämna över kan ofta vara den svåraste prövningen för en ledare, och också den klarade Stefan Löfven.

Han har nu ridit ut sin sista kris som partiledare. Rodret är överlämnat till Magdalena Andersson, vid det första partiledarskiftet på en ordinarie partikongress för första gången sedan Olof Palme valdes 1969. 

Magdalena Anderssons installationstal bottnade också djupt i det personligt upplevda. Inte bara känslan som socialdemokrat i motvind bland internationella långivare - en upplevelse som numera förbytts mot att ekonomerna prisar den svenska modellen. Men också vikten av att välfärdsstaten fanns där när hennes pappa successivt tappade minnet och förmågan till sjukdomen.

Den nyvalda partiledaren menade att det svaga samhället nått vägs ände och att den nyliberala eran är över. Att finanskrisen, klimatkrisen och pandemin lärt oss att vi behöver varandra. 

De orden faller i god jord, inte minst hos de kongressombud som drivit på för en mer expansiv ekonomisk politik. Men oavsett hur långt man velat gå i att förändra ramverken för den ekonomiska politiken, är det uppenbart att ombuden går igång på en partiledare som utstrålar självförtroende och framtidstro. 

Ombuden tycks också gilla Magdalena Anderssons kravretorik, inte minst när det gäller partiets egna förtroendevalda. De applåderar när den nya partiledaren agerar lagledare i ett folkrörelseparti, och säger att hon vill se “svettiga kommunalråd” i arbetet för de gröna jobben och ledamöter i utbildningsnämnder runt om i landet som inte vilar i kampen mot segregationen. Och ombuden fortsätter applådera när den nyvalda partisekreteraren Tobias Baudin säger att han inte kommer lämna en enda arbetarekommun i fred i mobiliseringen av organisationen inför valet. 

Riksdagens sammansättning har inte förändrats för att Magdalena Andersson blivit socialdemokratisk partiordförande. Det framgår inte minst av det faktum att tillsättandet av den nya partiordföranden som statsminister är allt annat än självklar utan föregås av komplexa förhandlingar med tre partier med inbördes olika intressen. 

Men taktiken har skiftat. Nu gäller att anfall är bästa försvar, att ägna mindre energi åt att förhålla sig till andra och mer till att formulera vad arbetarrörelsen vill åstadkomma med Sverige för framtiden. Något som framgick redan av kongressens inledning, där Stefan Löfven dömde ut den borgerliga arbetsmarknadspolitik vars kanske starkaste anhängare är det centerparti han själv samarbetar med. 

Det stärkta självförtroendet genomsyrar också kongressens beslutade riktlinjer. Dokumentet beskriver utökade ambitioner på en rad områden – vissa föreslagna av partistyrelsen med utgångspunkt i de inskickade motionerna, vissa vässade genom ombudens försorg. ”Lite rödare, lite grönare och lite gråare” för att citera Magdalena Andersson i kongressens avslutning.

Socialdemokratin vill återta den demokratiska kontrollen över sjukvård, skola och omsorg, leda klimatomställningen och röka ut segregationen och våldet, reform för reform. 

Ombuden har slitit hårt i månader inför kongressen och under fem långa dagar och nätter. Nu har de återvänt hem för att börja lägga grunden till en valrörelse där spelplanen är förändrad av en socialdemokrati på offensiven.

Kongressen var början till något nytt. Men om möteshjulen ska fyllas av konkreta reformer för att göra 20-talet till vårt och steg för steg göra klassresor onödiga, så behövs många människors engagemang.

Share