Nu känns Socialdemokraterna som en bleknad målning
ESSÄ Pengarna tar aldrig slut i ett samhälle – de flyttas, skriver Fredrik Säfsten.
Utan riktning finns ingen rättvisa
det är inte pengarna som saknas
Det finns tider då politiken tappar sin lodlinje.
Jag tänker ibland att vi lever mitt i en sådan tid, utan att riktigt vilja erkänna det. Som om kompassen darrar i handen på dem som säger sig vilja styra.
Som om riktningen inte längre bestäms av idéer, utan av något mer svårfångat – en rädsla för att gå för långt, säga för mycket, vilja för tydligt.
Det som en gång var en klar konflikt – arbete mot kapital, jämlikhet mot privilegier – känns idag mer som en bleknad målning. Den hänger kvar där, men färgerna har dragit sig tillbaka.
Jag kan inte låta bli att undra när det egentligen började ske. Om det var långsamt. Eller om det var vi som slutade se.
När Socialdemokraterna talar hör jag ofta något dämpat.
Inte tystnad, nej. Men en sorts försiktighet som lägger sig över varje formulering.
Som om varje ord först passerat genom en inre kontroll: “kan detta missförstås?”, “kan detta skrämma någon?”
Och kanske är det där någonting går förlorat.
För politiken behöver konflikt. Jag tror faktiskt det. Inte som skådespel, inte som ilska för sin egen skull – utan som klargörande.
En höger. En vänster.
Inte för att världen är enkel, utan för att makten annars glider undan blicken. Den gömmer sig i budgetramar, i tekniska formuleringar, i det där ordet som ständigt återkommer: ansvar.
Efter Tidöavtalet har något förändrats. Det skedde inte med stora gester. Jag minns inga avgörande ögonblick. Det var mer som en förskjutning i språket, nästan omärklig.
Plötsligt låter även oppositionen som om den accepterar en världsbild den en gång ifrågasatte. Migrationen beskrivs annorlunda. Tonläget hårdnar.
Och ändå – det är märkligt – känns politiken samtidigt tommare. Som om språket blivit starkare men tanken svagare.
Jag återkommer ofta till det där påståendet: att pengarna är slut.
Det sägs så lugnt. Så självklart.
Men varje gång jag hör det tänker jag: i ett samhälle tar pengar inte slut på det sättet. De flyttas. De prioriteras. De samlas någonstans och saknas någon annanstans. Det är inte en naturlag – det är ett val.
Så kanske är det inte pengarna som saknas.
Kanske är det viljan.
Och när viljan drar sig tillbaka, då bleknar också bilderna av det som kunde vara.
Arbete åt alla. Skolor där ingen försvinner i mängden. En vård där man inte behöver väga sitt människovärde mot sin plånbok.
Det är inga orimliga drömmar.
Ändå låter de ibland som om de tillhör en annan tid.
I det tomrummet händer något. Det gör det alltid.
När mitten blir ett mål i sig själv, när varje steg ska vara balanserat, då uppstår en längtan efter något som faktiskt vill något.
Och där rör sig andra krafter. Med enklare svar. Med hårdare språk.
Med en idé om att trygghet skapas genom att stänga, snarare än öppna.
Jag tänker att det är därför det inte räcker att ta avstånd. Man måste formulera något eget. Något som bär.
I detta finns också den där märkliga spänningen gentemot Vänsterpartiet.
Jag uppfattar ofta att det finns en oro där, nästan som en reflex. Men samtidigt: där finns ju också något som fortfarande rör sig, något som inte helt har stillnat.
En envishet, kanske.
Att då svara med kyla riskerar att kyla ner mer än man tänkt sig.
Och jag kan inte låta bli att återvända till den där frågan, den som känns både enkel och svår på samma gång: Vad är ett samhälle till för?
Jag vet inte om det finns ett fullständigt svar. Men jag tror att man måste våga säga något, även om det inte är perfekt.
För annars återstår bara förvaltning.
Och ett samhälle kan inte förvaltas fram till rättvisa.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.