Nu trampar Damberg i klaveret – igen
DEBATT Sverige kan inte gå i konkurs, skriver Kjell Dennhag och Jens Rundberg.
Nu har Damberg plockat upp handsken i kampen om vilket parti i Sverige som kan föra den mest borgerliga finanspolitiken.
Damberg hävdar hårt att det minsann är Socialdemokraterna.
Först går han ut strax efter att finansminister Svantesson lagt vårbudgeten och menar att den är oansvarigt spendersam och närmast farlig. Socialdemokraterna lägger därför demonstrativt sin egen skuggbudget fem miljarder under Svantessons.
Nästa steg sker nu i veckan när Damberg och Socialdemokraterna KU-anmäler Svantesson för att underminera det finanspolitiska ramverket, genom att lägga en alltför vidlyftig budget.
“Det är viktigt att inte slarva”, säger han.
Man kan ju undra vad Damberg vill egentligen? Människorna i detta land håller sjukvården högt och vill nog rösta på ett parti som vill ge sjukvården vad den behöver. Skolfrågan ligger också högt i väljarnas intresse, även den har behov av många miljarder.
Sedan har vi ju klimatomställningen men allt vad det innebär i form av fungerande, utbyggt, järnvägsnät, kraftnätsutbyggnad, subventioner för solceller och elbilar med mera.
Vill inte Damberg att folk ska rösta på Socialdemokraterna? Eller har partiledningen fått skrämselhicka när Svantesson lägger en lite smått expansiv budget?
Politik ska svara mot samhällets reella behov. Vi behöver således politik som kan svara upp mot dessa behov för att vi har problem i det här landet som behöver åtgärdas.
Härleder man vart problemen kommer ifrån, så visar det sig att en väldigt stor del har sin rot i den kräftgång som Sverige genomlevt sedan det finanspolitiska ramverket infördes.
Den nyliberala, nationalekonomiska grundsyn som infördes i och med detta handlar om att vi är fattiga, inte har råd och måste spara för att inte nationen ska gå i konkurs.
Sådant lär man sig på Handelshögskolan – och det är fullständigt fel.
Sverige är ett land med egen valuta. Riksbanken kan via finansdepartementet och Riksgälden göra precis alla de pengar Sverige behöver för att fylla reella behov. Sverige kan inte gå i konkurs.
Moderna ekonomer som Stephanie Kelton och statsvetare som Peo Hansen har lärt oss att suveräna stater med egen valuta budgetmässigt inte fungerar som ett hushåll. När en sådan stat har oanvänd kapacitet i form av undersysselsatt befolkning och ledig kapacitet i industrier etc, så är det funktionellt och sunt att finansiera rejäla satsningar på offentlig sektor och infrastruktur som gynnar sysselsättningen och skapar efterfrågan i ekonomin.
Om detta under en konjunkturcykel eller två resulterar i underskott i budgeten på några procent av BNP, så är det ingen katastrof. Inflationen kan hållas nere så länge arbetslösheten inte går under 1-2 procent – nu har den legat på uppemot 10 procent under lång tid.
Nu har vi ju sedan en tid den underliga situationen i Sverige att vissa delar av finansieringen till sådant som anses behövas läggs utanför statsbudgeten. På något konstigt sätt räknas de inte in i balansen.
Förutom att man lätt kan undra var de pengarna kommer ifrån (är måhända finansdepartementet, Riksgälden och Riksbanken inblandade med några knapptryckningar?) så signalerar ju detta att de statliga pengarna faktiskt kan tas fram när de behövs.
Så, ärade S-toppar, ni behöver inte tramsa längre med att försöka vara bäst i klassen på att föra nyliberal politik. Det där kapitlet var och är ovärdigt ett socialdemokratiskt parti.
Se till att skaffa en vision om hur det här landet ska se ut om tjugo år, och möt behoven. Då vinner vi valet!
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack för ert inlägg, så klokt.Jag tycker det är katastrofalt att S vill framstå i det här ”klagoljuset” - vi behöver höra något positivt - precis som ni skriver, en vision var vi befinner oss om tjugo år. Så evinnerligt trött på det jag skulle vilja kalla ”arrogansen” i partiet - bara vi vinner valet så blir allt bättre. Jag vill att S ger mig bilden av vad som blir bättre och vägen dit. Att man upprepar det fram till valet och genomför.
Texten sätter fingret på verkliga behov, en reell politisk frustration och ett faktiskt samhällsproblem.
Samtidigt tror jag att Dambergs agerande blir missvisande om det förstås som ideologisk iver eller nyliberal övertygelse. Det är snarare funktionellt: han agerar korrekt inom ett finanspolitiskt ramverk där legitimitet mäts genom procedur och budgetdisciplin snarare än genom faktisk korrigerbarhet.
Detta ramverk har vuxit fram genom en längre förskjutning, från marknadsorienterad styrning (NPM) till nätverks- och förvaltningslogik (NPG), där politiken i praktiken allt mer översatts till administration inom redan givna strukturer.
För att ändra riktning räcker det därför inte med ambition eller vision. Det krävs en uttalad vilja att förändra strukturen som sätter spelreglerna. I dag agerar i praktiken alla partier inom ett system där ingen gör något formellt ”fel”, men där utfallet ändå inte möter de behov systemet påstår sig vara till för.
Det är där konflikten egentligen ligger: inte i viljan att möta behoven, utan i att styrsystemet som ska bära viljan inte längre är optimerat för människor.
Därför känns det så fel och förändring uteblir, för att det finns ingen möjlighet inom de rådande struktur att ändra riktning, först måste man förändra strukturen innan reell förändring kan ske.