Ska Lawen lyckas räcker det inte med kulturskola i utsatta områden
DEBATT Gör kulturskolan till en del av den generella välfärden, skriver Håkan Sandh.
Kultur kommer att vara en del i Socialdemokraternas planerade arbete mot segregationen, säger Lawen Redar till Dagens ETC.
Det glädjer mig och många andra. Nu behöver vi fundera över hur kultursatsningar kan göra skillnad. Jag tänker då i första hand på satsningarna för barn och ungdomar.
Ett av de sämre sätten är att införa ett fritidskort. Det är en välmenande men helt feltänkt reform.
Den ger 200 byråkrater arbete, men inga nya idrotts- eller kulturaktiviteter. Den ger istället bidrag till de familjer som betalar för ett barns aktiviteter. 500 kronor per år i normalfall. De som har bostadsbidrag kan få rabatt på 2000.
Jag tror att många föräldrar och barn tycker att det är förnedrande att komma med intyg om bostadsbidrag till sin förening eller kulturskola. Det känns som när fattiga får allmosor.
Fritidskortet bör tas bort och ersättas av ökat stöd direkt till idrott och kultur.
Ett bättre alternativ genomförs i Stockholm nästa år: ett extra bidrag till idrottsföreningar som har låg avgift. Det ger en låg avgift för både rika och fattiga.
En kultursatsning för barn i eftersatta områden är bra av samma anledning som den är det i andra områden. Den ger en rik fritid.
Vad är det? Jag tror att det handlar om ett par saker: koncentration, kamratskap, självkänsla och hopp.
Alla engagerande aktiviteter, oavsett om det är handboll, musik eller teater, kräver koncentration. Du måste släppa alla andra tankar och gå helt in i det du gör. Det skapar i sin tur ett avbrott från andra tankar, stress och utsatthet från intryck från den digitala världen.
Du måste vara här och nu. Det mår vi bra av.
Det krävs i de flesta fall också planering och överenskommelser med andra. De flesta aktiviteter är därför sociala. Det skapar kamratskap, ett sammanhang.
Jag tror också att umgänget med musik-, dans- eller teatervänner skapar en riktning framåt, nästa spelning, nästa pjäs, nästa koreografi. Alla kan, utan att behöva konkurrera med andra, bli bra på något. Det skapar självkänsla och hopp. I bästa fall om en bättre värld.
Inom kulturskolorna diskuteras ofta att det är viktigt att nå nya målgrupper. Läs barn och ungdomar i eftersatta områden.
Det är väldigt bra och viktigt. Risken är bara att både politiker och tjänstemän ibland tänker för kortsiktigt.
Om jag utgår från Stockholm – jag tror det ändå har bäring på alla stora och små orter som är segregerade – så kan kulturskolan satsa mycket mer i eftersatta områden.
Problem uppstår om vi samtidigt glömmer bort att barn och ungdomar på Östermalm, Södermalm eller Vasastan också har samma och lika stora behov av fritidsaktiviteter av hög kvalitet. (Idag ligger deltagandet i kulturskolan i Södermalm under riksgenomsnittet och – om jag förstått det rätt – så saknas även bollplaner.)
En ökad satsning på eftersatta områden kräver en ökad volym på totalen. Den får inte ske på bekostnad av andras möjlighet att delta. Då riskerar vi att skapa en annan slags segregation.
Då kommer nya former av kulturaktiviteter med höga avgifter etableras i områden där många rika bor. Den kommunala kulturskolan kan bli en B-aktivitet för fattiga.
Att bygga en ny större verksamhet i utsatta områden kräver tålamod. Det måste vara en långsiktig satsning. En samverkan med BVC, förskola, skola och fritidshem är självklar.
Jag menar att det också krävs ett nationellt engagemang, med statliga medel, forskning och metodutveckling. Varför inte starta undervisning via ”4-årskontrollen” på BVC i olika typer av stadsdelar/samhällen? Aktiva föräldragrupper skapas lättast när barnen är små.
Det finns exempel på lyckade satsningar, men också många exempel på misslyckade.
Integration skapas på längre sikt bäst genom att alla familjer har en tillräckligt bra ekonomi för att barnen skall få en rik fritid. Inte genom allmosor till fattiga.
För att kulturverksamhet ska vara en resurs för att bidra till integration behöver alla barn och ungdomar, oavsett var de bor, erbjudas verksamhet med samma höga kvalitet.
Deltagare i dans, teater, musik, film – eller vilken aktiviteten än är – kan då redan i låg ålder också möta barn från andra stadsdelar. Och sedan tillsammans med dem möta ungdomar från Göteborg. Och sedan tillsammans med dem möta ungdomar i Tyskland.
I grunden finns olika syn på hur vi tillsammans bygger välfärd. Bostadsbidrag eller barnbidrag?
Bostadsbidrag går till behövande, barnbidrag till alla. Generell välfärd åt både rika och fattiga, eller bidrag till fattiga. Billiga bostäder till alla eller bidrag för räntekostnader bara till rika.
Den som förstår skillnaden tror jag inte lyfter fram att den typiska deltagaren i kulturskolan är en vit tjej vars föräldrar har högskoleutbildning. Med en underförstådd analys att detta är ett problem.
Den inställningen har jag mött flera gånger.
Jag skulle istället påstå att den unga tjejen på Östermalm som spelar teater i kulturskolan är en förutsättning för att alla skattebetalare på sikt skall förstå vad kulturskolan betyder och framöver kan betyda för alla barn och ungdomar.
Bra verksamhet finns redan idag. Men visst Lawen Redar – du har rätt. Kulturskolorna och annan kultur kan absolut bli en än viktigare kraft mot segregationen i eftersatta stadsdelar.
Socialdemokratisk kulturpolitik för kulturskolorna borde bli ännu tydligare med att alla barn som önskar delta också kan göra det. Oavsett bostadsort eller stadsdel. Det målet är långt ifrån uppnått.
Vi är därför många som hoppas att du fortsätter prata om en kultursatsningar som vi både har råd med och – i ett längre perspektiv – tjänar på.
Håkan Sandh är tidigare chef för Kulturskolerådet och styrelseledamot i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.