På sjukhusen serveras inget valfläsk
KRÖNIKA Valbudgeten är stor för plånboken, men hur blir det med sjukvården? frågar Lars Jonsson.
De mediala fläskliknelserna var så många att det skvätte om dem i måndags när regeringen presenterade sin budget.
Det har i princip varit omöjligt att läsa om budgeten utan att tänka på engelsk frukost med ägg och rostat bröd till.
Men budgeten har inte bara beskrivits som valfläskig utan även som en riktig plånboksvinnare.
Om vi ska lämna matreferenserna vid frukostbordet och gå vidare så tycker jag för det första att det är mycket tydligt hur satsningarna under mandatperioden gynnat de rikaste och slår mot pensionärer, sjuka, ensamstående, barn och arbetslösa.
För det andra så har regeringen aktivt skippat många satsningar under tre år för att ”inte spä på inflationen”. Den idén är helt plötsligt borta och tre år av ekonomiskt stålbad framstår som … förgäves?
Särskilt eftersom de nu öppnar för investeringar samtidigt som inflationen ökar.
Inflationsbekämpningen har bestått av nedskärningar till kommuner och regioner och lett till att 8 243 anställda i skola, vård och omsorg blev varslade om uppsägning 2024 enligt Arbetsförmedlingen.
Inflationsbekämpningen har också bestått av många andra uteblivna satsningar, inte minst mot min egen bransch byggbranschen. Med 11 000 arbetslösa byggnadsarbetare som resultat.
Det går heller inte att bortse från tanken att regeringen använt detta stålbad som ursäkt för att spara till valsatsningar, och nu hoppas att väljarna glömt bort de tuffa åren och istället räknar i kronor och ören inför kommande val.
De kan faktiskt få rätt om inte oppositionen bjuder på ett tillräckligt bra alternativ.
Även om opinionssiffrorna nu ser bra ut kan mycket hända. Kom ihåg opinionen innan valet 2010, exempelvis.
Bilden av att valet 2026 blir ett plånboksval är redan satt, och valstrategerna inom Tidö har varit skickliga på att manövrera dit.
Det har under september varit svårt att räkna antalet artiklar på temat ”Så mycket sänks skatten för dig”.
Men att rösta i ett allmänt val handlar inte om att välja varm eller kall korv. Det handlar om mer än att endast räkna i kronor och ören. Även om det såklart är viktigt för en befolkning som blivit hårt kammade med en ekonomisk stålborste.
Flera av förslagen kommer därför att vara svåra att komma runt av valtaktiska skäl, trots att mycket pekar på att de inte kommer vara speciellt effektiva.
Socialdemokratin har dock ett gyllene tillfälle att lyfta den fråga som oftast rankas högst av väljarna.
I vallokalsundersökningen (VALU) som SVT gjorde i samband med valdagen 2022 svarade 54 procent av väljarna att sjukvården var deras viktigaste fråga.
VALU:n är mycket tillförlitlig eftersom det är 11 000 personer som tillfrågas, och de får svara i direkt anslutning till att de röstat.
På andra plats kom skolan tillsammans med lag och ordning, med 50 procent vardera.
När DN/Ipsos den 16 september frågade 1410 personer om hur de vill fördela budgeten så ville de svarande att 44,4 procent av satsningarna skulle läggas på vård, omsorg, tandvård, psykiatri, skola och utbildning.
Endast 2 procent av satsningarna skulle läggas på skattesänkningar och sänkt moms.
Liknande tendenser bland väljarna har gått att se vid flera andra mätningar under lång tid.
Här finns nu ett mycket bra tillfälle att lyssna till den djupa oro som stora väljargrupper känner, och skjuta till rejäla resurser till sjukvård och annan välfärd.
Det kommer behövas betydligt mer än de 9,5 miljarder som regeringen aviserat, och det fina med detta är att detta är en fråga där det är enkelt att gå längre än regeringen.
Den borgerliga retoriken brukar vara ”så här mycket pengar har aldrig satsats tidigare på X och Y”, vilket i och för sig är sant räknat i kronor och ören.
Men det stämmer inte om de senaste årens ökade kostnader för inflation, indexhöjningar för hyror, löner och pensioner samt befolkningsökning och mer utvecklad teknik och bättre behandlingar räknas in.
Då blir det en rejäl nedskärning i sjukvård och övrig välfärd. SKR beräknade underskottet för 2023 och 2024 till 37 miljarder, något som resulterade i att 26 600 personer inom vård och omsorg hittills blivit varslade om uppsägning under denna mandatperiod (enligt Arbetsförmedlingens statistik).
Alla väljare vet att de många gånger i livet kommer behöva sjukvård och omsorg samtidigt som en absolut majoritet också vet att de inte kommer ha råd att betala den faktiska kostnaden.
Detta skapar en oro. Det är precis denna oro som tar sig uttryck i de olika undersökningarna.
En diskussion om sjukvård skulle till exempel kunna ta avstamp i Gävleborg, där regionen nu har beslutat att samtliga vårdcentraler ska bolagiseras.
Vården i Gävleborg är nu ett stort steg närmare att privatiseras även om styret med M, SD, KD och Sjukvårdspartiet hävdar något annat.
Man behöver inte köra särskilt långt för att komma till Region Stockholm och se hur det blev med det moderata skyltfönstret över privat sjukvård.
Vi kan väl säga att det gick sådär. Kostnaderna skenade, kontrollen minskade och köerna växte.
Samma exempel, Region Stockholm, kan användas för att visa på att det går att ta tillbaka privatiserad drift som totalt spårat ur i offentlig regi och därmed minska köer och frigöra resurser till vård när kostnaderna samtidigt minskar, bland mycket annat.
Även om besluten om sjukvården i mångt och mycket fattas i regionerna så går det att göra den till rikspolitik.
Om staten fortsätter att underfinansiera regioner kommer kostnaden att hamna på höjd regionalskatt och sämre vård.
I dessa tider av fläs… jag menar valbudgetar så finns nu ett ypperligt tillfälle för Socialdemokraterna att komma runt Tidöstrategernas taktik om kronor och ören, och möta väljarnas oro om försämrad vård i synnerhet och välfärd i allmänhet med rejäla satsningar på välfärden som följs upp av en uthållig retorik.
Personalen behöver det, de sjuka måste ha det och väljarna vill se det.
Så vad väntar vi på?
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.