Palestiniernas blotta existens är ett hot mot det sionistiska projektet
KRÖNIKA När ska min röst tas på allvar? frågar Laila Abdallah.
När jag började mina universitetsstudier i Lund provade jag lite olika ämnen i jakten på att hitta rätt bland de akademiska ämnena.
Jag minns min första lektion i antropologi. Jag kom ut från föreläsningssalen hänförd av vad jag precis hade lyssnat till.
Äntligen hade polletten trillat ner när jag förstod att det inom antropologin fanns det perspektiv som jag hela tiden hade letat efter, och som jag nu hade ett akademiskt ämne att fördjupa mig i.
Antropologin bär på en mörk historia. Den akademiska disciplinen utvecklades under en tid när kolonialismen ville få kunskaper om ursprungsbefolkningars levnadssätt och tankemönster.
Ofta var det de kristna missionärsberättelserna, vars expeditioner finansierades av den koloniala makten för ekonomiska och politiska vinningar, som låg till grund för olika teoriutvecklingar hos ”skrivbordsantropologerna”. Att göra fältstudier hos ursprungsbefolkningen ansågs på den tiden barbariskt.
Antropologin revolutionerades med den polsk-brittiska sociologen Bronislaw Malinowski, som för att fly undan militärtjänstgöringen under första världskriget fältarbetade på Trobriandöarna i Papua Guinea.
Han etablerade den etnografiska metoden, som innebär att antropologer genom sitt fältarbete integreras med den folkgrupp man studerar.
“Det är först när västerländska medier eller folkmordsexperter ger sin dom som det blir legitimt att prata om folkmord, trots att palestinier har åberopat detta långt tidigare.”
Utan att vara medveten om det kom jag så småningom att förstå av den palestinsk-amerikanska antropologen Lila Abu-Lughod att jag som ”halfie” – uppvuxen i en kultur, med rötterna i en annan – bär på en livshistoria och en erfarenhet genom min svensk-palestinska bakgrund, som är betydelsefullt i mitt antropologiska arbete.
Abu-Lughod argumenterade mot en hierarki av ett ”vi och dem”, ett förhållande mellan subjekt-objekt, som placerar det västerländska tolkningsföreträdet framför ursprungsbefolkningens.
Som ”halfie” och antropolog menade hon att det västerländska tolkningsföreträdet behöver omprövas.
Under senvåren och sommaren har den politiska positionen till vad som händer i Gaza flyttats markant. Allt fler talar nu om att det är ett pågående folkmord som bevittnas.
Det är framför allt Israels blockering av humanitär hjälp och svältkatastrofen som öppnat ögonen för många. Men det är först när västerländska medier eller folkmordsexperter ger sin dom som det blir legitimt att prata om folkmord, trots att palestinier har åberopat detta långt tidigare.
Doctors Against Genocide, som idag är en internationell organisation, etablerades av de palestinska läkarna Karameh Hawash-Kuemmerle och Nidal Jboor från Västbanken. De varnade i en rapport till FN redan år 2021 om att det fanns en risk för folkmord på palestinier baserat på Gregory Stantons tio stadier för folkmord.
Rapporten tillbakavisades som högst orimlig. Till och med FN-rapportören för de palestinska territorierna, Francesca Albanese, avfärdade det när läkarna redogjorde för deras rapport i en FN-panel på sommaren 2023, men kom knappt två år senare beskriva situationen i Gaza som “Anatomy of a Genocide”.
Kanske hade dessa förvarningar inte lett till en reell förändring även om de tagits på allvar, men frustrationen finns där ändå hos mig att de palestinska rösterna ständigt nedvärderas som ”politiska” eller ”partiska”.
Extra tydligt blir det när medier i väst menar att ”inga oberoende journalister” får komma in i Gaza, samtidigt som man friskt upprepar vad som sägs i israeliska nyhetsmedier och från IDF:s talespersoner.
Jag läser artikel efter artikel i svenska tidningar med texter av ”experter” och ”tyckare” som ärligt talat är historielösa. Eller så här: historielösa utifrån ett palestinskt perspektiv.
Många av dessa artikelförfattare har likt ”skrivbordsantropologerna” olika teorier, utan att någonsin ha satt sin fot i Mellanöstern. De har inte lärt sig att stava till ordet O-C-K-U-P-A-T-I-O-N.
Än mindre vet de något om palestiniers levda erfarenheter av ett sekels förtryck och etnisk rensning.
Dessa västerländska förståsigpåare förhåller sig till den geopolitiska instabiliteten i regionen från en djup etnocentrisk historiebeskrivning, med fokus på europeisk antisemitism och med få eller nästintill inga fördjupningar om arabvärldens historia.
För dessa européer förblir den palestinska erfarenheten en blind fläck, likt den brittiska utrikesministern Balfour som lovade bort en mark som redan var befolkad till judarna i Europa.
Och här hittar vi konfliktens kärna. Från vilket ögonblick ska vi räkna en folkmordsavsikt?
Ska det räknas ända från David Ben-Gurion, Israels första premiärminister, när han i ett brev till sin son Amos år 1937 reagerade på de första planerna om en delningsplan med orden ”we must expel the arabs, and take their place…”?
Som palestinier är det självklart så.
Vår blotta existens utgör ett hot för det sionistiska projektet. Därför går det inte att argumentera för en judisk stat på den plats som den nu befinner sig, och samtidigt säga sig vilja värna om ett universellt vidmakthållande av de mänskliga rättigheterna och folkrätten där palestinierna är inkluderade.
En fördel med nya generationer av palestinier som växer upp i västvärlden, pratar dess språk och delar inomkulturella erfarenheter med västerlänningar är att den palestinska rösten blir mer närvarande och förståelig.
Ändå hamnar jag, som den ”halfie” jag är, i en märklig bubbla i relation till min omvärld.
”Att vara palestinier idag är som att känna sig fast i en febrig dröm – fångad i någon annans hallucinationer. Det är att bli förhörd om vad som ligger lömskt dolt i våra ramsor medan israeliska politiker skryter om etnisk rensning av Gaza i tidningar och intervjuer”, förklarar den palestinska poeten och författaren Mohammed El-Kurd i sin senaste bok Perfect Victims and the Politics of Appeal.
Blottläggandet av sionismens avhumanisering och demonisering av palestinier har inte bara chockat omvärlden med det fruktansvärt vidriga blodbadet i Gaza och den pågående etniska rensningen på Västbanken. Sionismens rasistiska ideologi når hela vägen till den svenska vice statsministern som anser att ”Israel gör världen en tjänst”.
Uttalandet är inte bara en grov eufemism på en palestinsk verklighet. Den uttrycker en demoralisering som bara en långtgående straffrihet kan ge.
Som palestinier – för att tala klarspråk – skrämmer det skiten ur mig. När ska min röst tas på allvar?
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Tack Laila, du lyckas på ett befriande sätt förklara hur sionismen är en rasistisk idé, utan att luras in i antisemitiska resonemang. Det här är ett tema vi behöver fördjupa våra tankar om. Antisemitismen är en ondska, men det är sionismen också. Vi måste klara att diskutera det, och hur vi då ska hantera dessa ständigt återkommande anklagelser om just antisemitism.
Tack för utmärkt hänvisning till Stanton!
Idag publicerar Aftonbladet en artikel av Pierre Schori, som dristar sig att använda begreppet "belägring": https://www.aftonbladet.se/debatt/a/252Xbl/pierre-schori-nu-fogas-ett-nytt-fjarde-namn-till-raden-gaza