Partier som vill tala för arbetare måste också släppa fram arbetare
DEBATT Låt de fackliga rösterna ta större plats i politiken, skriver Nathalie Björfeldt.
Socialdemokraterna har historiskt varit som starkast när banden till den fackliga rörelsen varit levande, närvarande och verkliga inte bara symboliska. Partiet bildades ur fackföreningsrörelsen, och det var i samverkan med fackförbunden som välfärdsbygget tog form.
Ändå ser vi idag en utveckling där allt färre med tydlig facklig förankring återfinns i beslutande politiska rum. Det är en försvagning både för politiken och för människors förtroende.
När fackligt aktiva kliver in i politiken bär de med sig något som inte går att läsa sig till: vardagskunskap om hur arbetslivet faktiskt fungerar.
De vet hur scheman spricker när bemanningen är för låg. De vet hur arbetsmiljöproblem ser ut innan de hamnar i statistiken. De vet hur beslut på politisk nivå slår i verkligheten på golvet, i hemtjänstbilen, i klassrummet och på verkstadsgolvet.
Det är just därför närvaron av fackliga företrädare i fullmäktige, nämnder, bolagsstyrelser och kommunala styrelserum gör skillnad på riktigt.
I de kommuner där personer med facklig bakgrund haft möjlighet att bevaka frågor om arbetsvillkor, arbetsmiljö och kompetensförsörjning inifrån beslutsrummen ser vi ett tydligt mönster: vallöften kopplade till välfärdens och arbetsmarknadens villkor blir oftare verklighet.
Det handlar om:
satsningar på bättre bemanning i äldreomsorgen
krav på lärlingsplatser i offentliga upphandlingar vid byggprojekt
investeringar i arbetsmiljöåtgärder istället för kortsiktiga besparingar
större förståelse för konsekvenserna av delade turer, hyvling och otrygga anställningar
När de som förhandlat kollektivavtal, hanterat arbetsmiljöärenden och stått i konflikter med arbetsgivare sitter vid de politiska borden förändras perspektiven. Då blir inte arbetsvillkor en ”kostnadspost” utan en kvalitetsfråga, en jämställdhetsfråga och en demokratifråga.
Att ställa krav på lärlingar i upphandlingar är ett tydligt exempel. Det kopplar samman utbildning, arbetsmarknad och lokal utveckling. Det ger unga en väg in i yrken där bristen på kompetens redan är stor. Och det säkerställer att skattepengar inte bara bygger lokaler – utan bygger också framtidens yrkesarbetare.
Förtroendet för politiken är inte självklart. Många löntagare upplever att avståndet till makten är stort. Då spelar representation roll. Inte som identitetspolitik, utan som erfarenhetspolitik.
När en undersköterska, industriarbetare eller personlig assistent med facklig erfarenhet står på en vallista signalerar det något tydligt: här finns människor som vet hur arbetslivet ser ut.
Det skapar trovärdighet. Inte genom slogans, utan genom levd verklighet.
Partier som vill tala för arbetare måste också släppa fram arbetare.
Samarbetet mellan fack och parti har aldrig handlat om att någon ska styra den andra. Det har handlat om en gemensam riktning: ett arbetsliv som är tryggt, rättvist och hållbart.
I dag, när otrygga anställningar breder ut sig, när välfärdsyrken pressas och när kompetensbrist växer inom både industri och välfärd, är det samarbetet viktigare än på länge.
Men då räcker det inte med historiska band. Det krävs verklig representation. Fler fackligt förtroendevalda behöver få plats på valbara platser på listor. Fler med erfarenhet av arbetsmiljöarbete, förhandling och organisering behöver in i nämnder och styrelser.
Inte som alibin utan som politiska aktörer med mandat.
Skillnaden mellan ett löfte på valaffischen och en faktisk förändring i människors arbetsvardag avgörs ofta i de detaljerade besluten: budgetrader, riktlinjer, upphandlingar, personalpolitiska program. Där behövs de fackliga perspektiven som mest.
Om Socialdemokraterna ska vara ett parti som på allvar står på löntagarnas sida måste det synas i vilka som sitter vid borden där besluten tas.
Då räcker det inte att tala om arbetslinjen eller välfärden. Då måste de som kan arbetslivet från insidan få verkligt inflytande.
Det är så trovärdighet byggs.
Det är så vallöften blir verklighet.
Och det är så arbetarrörelsen fortsätter vara en kraft att räkna med.
Nathalie Björfeldt är förtroendevald i Kommunal och kommunpolitiker för Socialdemokraterna i Karlstad.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Helt riktigt!
Men inte helt tillräckligt. Det krävs också att fackföreningsrörelsen satsar på att "avproffessionalisera" sig själv. Det är ett alltför starkt likhetstecken mellan fackligt engagerad och fackligt verksam på heltid. Som heltidsarvoderad förtroendevald eller ombudsman med lön från facket självt. Vart tog fackklubbar och arbetsplatsmöten vägen?
Vår tids stora utmaning är att stärka arbetets ställning genom att begränsa kapitalets makt. Det kommer bara att bli möjligt om vi vågar använda strejken som det politiska vapen den en gång i början var. Ja, jag vet. Denna tanke är i synnerhet utmanande för dem som är förtroendevalda och anställda i offentlig sektor. Men där - likväl som på det privat profiterande fältet - står små påvar med privat intresse att "disciplinera arbetskraften", och detta är vår huvudfiendes mänskliga ansikten.