Ett distinkt ljud av krossat glastak ackompanjerade de rungande applåderna. Jag var inte den enda som var tårögd när vår nyvalda partiordförande Magdalena Andersson äntrade scenen på Svenska Mässan i Göteborg.

När Socialdemokraterna väljer en ny partiledare i regeringsställning innebär det också ett skifte av statsminister. Om nu bara inte småpartierna ställer till det kommer Sverige äntligen lämna den osmickrande skara länder som låtit statsministerposten vara reserverad för män.

Att en kvinna blir statsminister är ett viktigt steg för alla oss som tycker att det får vara slut med att bedöma varandra utifrån förlegade roller om kön. Det är viktigt. Ett enormt viktigt steg, men än är inte patriarkatet krossat.

Så fort vi släpper det minsta på garden riskerar jämställdheten att gå kräftgång.

Jag var ombud på min första partikongress 1993. (För den som undrar om jag nu närmar mig pensionsåldern vill jag poängtera att jag då var kongressens yngsta ombud.) Ett av den kongressens stora beslut var det om varvade listor, eller som det med ett numera lite daterat uttryck kallades: ”Varannan damernas”.

För snart trettio år sedan fattades efter många års intensiv kamp beslut om att socialdemokrater i alla valda församlingar skulle vara hälften kvinnor och hälften män.

Motargumentet var att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att fylla listor, nämnder och styrelser med. Så var det naturligtvis inte.

Snarare blottades hur många medelmåttiga och ibland inkompetenta män som tidigare kvoterats in bara för att de varit just män. Men ganska snart blev också något annat tydligt.

Numerär jämställdhet är inte det samma som reell jämställdhet eller jämställdhet i makt. Patriarkala strukturer sitter hårdare än så i det socialdemokratiska partiet.

Efter valet 1994 var vi många unga kvinnor som tog plats i parlament runt om i landet. Färre av killarna i våra SSU-klubbar fick samma chans.

På det viset kunde äldre och medelålders män sitta tryggt. De konkurrerades inte ut av unga män och de tvingades inte hantera alla de slipade erfarna kvinnor som stått på tröskeln i många år.

Självklart kunde inte ett gäng nyvalda tjejer i tjugoårsåldern ta plats som gruppledare, talespersoner eller bära tunga positioner. Makten låg kvar hos männen.

Än värre var att det interna jämställdhetsarbetet avstannade efter beslutet. Det kan verka som en paradox, men förklaringen är enkel.

Inte bara för att erfarna män höll fast vid sina positioner, om än flankerade av unga tjejer. Det var på våra späda axlar ansvaret för att förverkliga jämställdheten vilade.

Frågan om jämställdhet var heller inte integrerad som en självklar del av politiken. Det sågs fortfarande som en särfråga. Om kvinnor engagerade sig i kvinnors rätt till makt sågs det i bästa fall som att de ”talade i egen sak”. I sämsta fall betraktades de bara som bittra gnällkäringar.

Dessutom fanns en utbredd uppfattning om att vi i och med kongressbeslutet var klara med jämställdheten. Då skulle väl alla vara nöjda.

Det tog flera år för organisationen att förstå att beslutet inte var jämställdhet, utan endast ett beslut om kvinnors tillgång till rummet på lika villkor.

Nu ska vi unna oss att hylla och vara stolta över vår nya partiledare. Men också fortsätta hålla garden uppe och inte för en sekund luta oss tillbaka. Inte förrän vi har ett samhälle och en organisation som genomsyras av reell jämställdhet i varje led.

För att citera Magdalena Andersson i sitt installationstal på fredagen den 5 november: ”Vi lagt grunden. Nu vill jag öka takten.”

Share