Per Albin tände publiken med folkhemmet redan 1921
KRÖNIKA Kärnan är ett medborgarskap med en inkluderande demokrati, skriver Dan Andersson.
Vid ett möte på Stortorget i Gamla stan i Stockholm inför valet 1921 lovade Per Albin Hansson att med en socialdemokratisk valseger skulle folket slippa tullar och höjda indirekta skatter, bördorna skulle fördelas efter bärkraft, lagen om åttatimmarsdag tryggas, försvarets kostnader hållas nere, en arbetslöshetsförsäkring införas och höjningarna av hyrorna begränsas.
Men det som tände publiken enligt författaren Anders Isaksson, som här citerar tidningen Socialdemokratens mötesreferat, var formuleringar i slutet av talet som knöt an det till begreppet folkhem till Sverige och med markeringar om ett demokratiskt Sverige:
”Vi gå icke fram för att etablera någon arbetarklassens diktatur, icke för att ersätta ett
gammalt förtryck med ett nytt. Vi gå fram för att på demokratins fasta grund med stöd av folkets flertal, lyfta upp till likställighet de hittills tillbakahållna klasserna för att göra Sverige till ett gott hem för svenskar.”
Det var en metafor som enligt referatet gav bravorop och applåder. Talet fortsatte med att:
”Man har ofta kallat oss socialdemokrater fosterlandslösa. Men jag säger: det finns intet mer fosterländskt parti än det socialdemokratiska, så sant som den största fosterländska gärningen är att så ordna vårt land att alla känna sig där ha ett hem. Det ska icke i det stora hemmet finnas styvbarn och kelbarn.”
I talet finns således hänsyftningar till demokrati och avstånd till arbetarklassens diktatur. Här visas att samhället med metaforen “hem” skall vara till för alla och begreppet “fosterlandet” ges en koppling till jämlikhet.
Men det är också viktigt att se hur Per Albin i valtalet 1921 förklarar emigrationen. ”Tror ni att så många av våra bästa ungdomar farit till Amerika, om det varit rättvist ordnat här hemma? Tror ni att det skulle så mycket kallsinnighet mot fosterlandet i vårt folks breda lager, om icke dessa blivit så styvmoderligt behandlade?”
Inom kritisk diskursanalys är enligt Kristina Boréus och Charlotta Seiler Brylla de centrala begreppen “inte bara indikatorer på sociala och historiska processer, utan också faktorer med möjlighet att påverka samhällsutvecklingen”.
Begreppet folkhem är här exemplet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok användes begreppet folkhem första gången år 1896 med betydelsen:
”Folkhem, ställe, där mindre bemedlade få mot en ringa afgift tillgång till böcker, tidningar och skrifmaterial.”
Enligt Svensk Ordbok definieras folkhem numera som ”samhälle med väl utbyggt socialt välfärdssystem, särskilt som socialdemokratiskt slagord sedan 1920-talet och med sedan 1928 i sin nuvarande betydelse”.
Statsvetaren Tommy Möller ägnar betydande utrymme åt folkhemsmetaforen och i vilken kontext den först formuleras av Per-Albin Hansson samt med vilken intention.
Det bidrar till att förklara knytningen till medborgarskapet. Det är centralt med tanke på mer moraliska berättelser. Enligt historiken Rolf Torstendahl fanns antidemokratiska värderingar kvar under 1930-talet.
Möller redovisar att folkhemstanken används av Per-Albin Hansson första gången 1921. Då har den en tydlig udd mot kommunisternas antidemokratism och de konservativas reformmotstånd, och var ett nytt tema efter den tidigare mer klasskampbetonade retoriken.
De konservativa hade accepterat demokratin utan djupare övertygelse, och med hänvisning till realpolitiska omständigheter. Hansson tar avstånd från arbetarklassens diktatur för det gäller inte att ersätta ett gammalt förtryck med ett nytt.
Med formuleringen ”vi gå icke fram för att etablera någon arbetarklassens diktatur”, visar Hansson att det inte är en blodstanke som är intentionen, utan en strid mot kommunisterna i en omvärld med ett pågående ryskt inbördeskrig mellan vita och röda. I Sverige var det en strid om den demokratiska makten och medborgarskapets innebörd.
I Sverige hade 30 000 bönder tågat till borggården under 1914 för att stödja en antidemokratisk krets kring kung Gustav V, i nära kontakt med högerpolitiker stödd av den ledande ideologen Rudolf Kjellén. Kjellén ville se en enväldig ledare ”i nära symbios med folket” och ansåg att alla folk – särskilt det svenska – behövde en stark man att följa.
Är kontexten ens sådan att det är motiverat att hävda Hansson då skisserar ett framtida välfärdssamhälle med begreppet “hem” som utgångspunkt?
När Per Albin Hansson började tala om folkhemmet var Sverige fortfarande långt ifrån ett välfärdssamhälle. Det är bara några år efter hungerkravallerna under första världskriget, och samma år som män och kvinnor får rösta för första gången och kungen accepterar en parlamentarisk demokrati.
Talet från 1921, och inte Hanssons mer kända tal från 1928, menar Möller är det som uttrycker essensen i folkhemsvisionen, och där sägs att landet är så ordnat ”att alla kan känna sig däri ha ett hem.”
Det är inte en socialpolitisk princip som Hanson formulerar, utan ett medborgarskap med en inkluderande demokrati – möjligen ett “vi”.
Hansson formulerar ett medborgarskap som både bygger på negativ frihet (att undvika diktatur och förtryck) och en positiv frihet (individens möjlighet till kulturell och materiell utveckling), genom formuleringen att han vill att medborgaren ska njuta av allt det goda som gör livet mänskligt.
Sverige hade inte, som konservativt orienterade historiker och politiker ofta hävdar, långa rötter till ett bondesamhälle med jämlikhet, utan var vid förra sekelskiftet hierarkiskt och ett av Europas minst demokratiska samhällen.
Polis och militär övervakade arbetarrörelsen och dess aktiviteter. Det är inte som moderatledaren Ulf Kristersson hävdade i riksdagen 2019 att, ”den svenska jämlikheten länkar oss till vår historia av fria självägande bönder.”
En mycket konservativ tendens levde kvar långt efter den parlamentariska demokratins genombrott, men det var en unikt hög andel av befolkningen i Norge och Sverige som var med i det socialdemokratiska partiet jämfört med stora länder i Europa. Det var i dessa båda länder även en unikt hög andel, en fjärdedel respektive en femtedel, som emigrerade från fattigdom, hopplöshet och förtryck.
Emigranterna hade inte upplevt länkar till svensk jämlikhet.
Dan Andersson är tidigare statssekreterare vid näringsdepartementet och chefsekonom för LO.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
”har väckt den politiska fantasin hos generationer.”
Det är vad som saknas idag.
Den politiska fantasin är - när den berättas av oss alla - blir som virvel som bestämmer dess fart och styrka helt okontrollerat.
Men det fordras först två saker:
- att kanalen mellan partiledningen o partimedlemmar är fullt öppen att det inte sker avgörande saker plötsligt utifrån partiledningens tycke
- att partiledningen fångar upp folkets viljor, kategoriserar dem och sammanfattar dem i visionära begrepp liknande ”folkhem”. Det fordras en annan kaliber på ledare.
Att svänga med ihopbuntade samhälleliga fenomen till ett begrepp är en konst. Det sitter i ledarens personlighet. Det är en förmåga som man antingen har eller inte har.
Har man en ledare som håller på ’köksbordspolitik’ och skövla pengar hit o dit kommer fantasin att torka upp och med den, även så flamman och entusiasmen, vilka kom att ersättas av rädsla för högern. Den högern som vår ledning både samarbetar med och vars politik kopierar.
Per Albin "trollar" en aning med truten när han tar avstånd från Marx doktrin om "proletariatets diktatur". Måhända oavsiktligt men ändå förödande är missförståndet. Marx kärna är formuleringen av "kapitalets diktatur" såsom den alltjämt kvarstår i den dag som idag är - 2025.
Att införa proletariatets diktatur är i praktiken att exempelvis avskaffa ägarnas oinskränkta makt att "leda och fördela arbetet", och att istället hävda arbetets ställning som dominerande princip i ett arbetsliv som inte längre är någon "arbetsmarknad" utan ett fält som bestäms icke av människornas egendom utan av deras mänskliga skapande.
Är man snäll kan man tolka Per Albins "folkhem" som ett försök att undvika inbördeskrig. Är man mera kritisk kan man i begreppet se en allmänt accepterad ursäkt att undvika ekonomisk demokrati och verklig politisk förändring