Årets valrörelse har varit särdeles jobbig. Det är en utveckling i den politiska debatten som är oroväckande. Istället för att prata ideologi pratar samtliga partier sakpolitik. Det blir ett halvår med vallöften om enskilda ämnen som för många väljare är svåra att skilja partierna åt.

I stället för att diskutera ideologierna så blir det istället diskussion om hur dåligt något annat partis förslag är, trots att det inte skiljer särskilt mycket i utfallet. Här har vi alldeles för lätt fallit in i de andras retorik.

Vi har ett gott manifest om de sociala frågorna som skulle motverka gängkriminalitet. Istället fastnar vi i debatten om hårdare straff.

Vi borde vara tydliga med att vilket straff som samhälle än sätter så kommer gängens straff alltid att vara hårdare. Har vi livstid på ett brott har gängen dödsstraff på samma. Det kommer att vara så här och den typen av kriminalitet kommer vi aldrig att bota med hårdare straff.

De hårda straffen är enbart till för att tillfälligt skydda befolkningen. Det som får folk att lämna gängen, det är vetskapen om att livet blir bättre utanför. Det här vet vi om, ändå kommer inte det fram i debatten.

“I debatten har vi flera gånger hamnat snett och uttryckt oss i termer som att problemet är den utländska härkomsten. Det är katastrof att det tolkas som att det är det vi ser som problemet.”

Debatten om klimatpolitiken tog en dyster vändning i och med de ökade elpriserna. Den togs helt över av just energifrågorna och varje gång det skulle debatteras om klimatkrisen så diskuterade man i stället energiformer.

Det blev tyvärr sämre när partiet ändrade sig i frågan om kärnkraft och ser nya kärnkraftsanläggningar som positivt. Hur väl rimmar det med vårt kongressbeslut i frågan från 2021?

Jag tror att vi förlorade våra egna väljare i frågan. Jag övertygad om att vi förlorade medlemmar på den.

Även i integrationspolitiken har vi kongressbeslut. I kongressbeslutet trycker vi tydligt på att integration är en del av segregationen och att vi ser problemet i klassklyftor. Precis på det sätt som en socialdemokrat bör se det.

Men i debatten har vi flera gånger hamnat snett och uttryckt oss i termer som att problemet är den utländska härkomsten. Det är katastrof att det tolkas som att det är det vi ser som problemet.

Vår ideologi är som starkast när vi bekämpar de faktorer som leder till klassklyftor. Den utländska härkomsten i områden med hög arbetslöshet, hög kriminalitet och låga skolbetyg är symptom på problemet, inte orsaken.

Orsaken är att vi har ett svagt samhälle som gör skillnad på folk och folk, att människor med fel för- och/eller efternamn inte blir antagna till skolor eller får arbete.

Orsaken är att samhället inte förstår sin uppgift, som Nils Karleby konstaterar - att se till att varje individ når högsta möjliga välstånd. Det senare kännetecknar det starka samhället.

Det ska vi socialdemokrater basunera ut när de andra ska låsa in eller utvisa människor. Vi vet att solidariteten med andra hjälper våra egna liv att bli bättre.

Den debatten, vår grundläggande ideologi, har jag saknat i valrörelsen. Och jag är tämligen övertygad om att väljarna också har gjort det.

Per Bengtsson är oppositionsråd (S) i Lomma till vardags och sjuksköterska till yrket. Han brinner för att utveckla ideologin och läser såväl Karleby som Wigforss för att bli inspirerad.