Oron var stor inom det demokratiska partiet inför mellanårsvalet i USA den 8 november. Republikanerna trodde att de skulle kunna kamma hem en storseger genom att kapitalisera på människors oro för stigande priser på energi och drivmedel.

Men prognoserna kom på skam, och den förväntade republikanska vågen blev bara en lätt krusning. Trots de ekonomiska bekymren med en demokratisk president i Vita huset.

Särskilt stort var intresset för utgången i senatsvalet i delstaten Pennsylvania. Där hade den sittande republikanska senatorn avgått, och valet slutade med att väljarna utsåg demokraten John Fetterman till att efterträda honom.

Fetterman gjorde bra ifrån sig i städer och förorter, där allt fler börjat rösta demokratiskt på senare år. Inte minst sedan Donald Trump blev den främsta företrädaren för det republikanska partiet.

Men det var inte det som avgjorde valutgången. Segern vanns genom att Fettermans kampanj lyckades minska republikanernas försprång i bruksorter och landsbygdsområden. Och grundfrågan handlade om klass.

Fetterman såg ut och lät som en vanlig Pennsylvania-bo som bryr sig om de vardagsfrågor som hans grannar kämpar med. Till skillnad från motkandidaten, som var en riking från en annan delstat. Så skrämselbudskapet om Fettermans farliga förslag om allmän sjukförsäkring och stöd till socialisten Bernie Sanders fastnade aldrig.

När kandidaten fick en stroke mitt i kampanjen så var det inte något som diskvalificerade hans kandidatur. I stället väckte hans kamp för att kunna fortsätta sin kampanj sympati hos väljarna.

I årets svenska valrörelse satsade Socialdemokraterna alla kort på att partiet hade en statsministerkandidat som väljarna litade på för att hantera de kriser som dyker upp. En duglig förvaltare av statsapparaten, som kunde fortsätta hantera det bestående.

Det var ett i grunden konservativt budskap. Som ställdes mot en kritik av S-regeringens politik för att den påstods ha gjort vardagslivet dyrare och otryggare för vanligt folk.

Detta efter två mandatperioder av trampande på stället. Av något som närmast kan bedrivas som åtta år av övergångsregeringar.

Det var ett politiskt dansnummer med steg än framåt, än tillbaka. Som det är svårt att väcka någon större entusiasm för, utan att kontrastera det mot alternativet. Utan att peka på faran för just en sådan regering som Sverige precis fått.

Socialdemokraterna må vara ett statsbärande parti, men det är inte genom att peka på förmågan till statsmannaskap vi vinner val. Vi gör det genom att driva på för förändringar av det bestående, som ökar jämlikheten och gör människors liv bättre.

Jag hatar att se hur den nya regeringen förstör Sverige. Hur klimatpolitiken slås i spillror. Hur tillvaron rivs upp för människor med rötter i andra länder som inte vill annat än att jobba och göra rätt för sig i sitt nya hemland. Och hur de blåbruna partierna blåste väljarna med tomma löften om färre brott och billigare bensin.

Men regeringen Kristersson hade aldrig kommit på plats om inte socialdemokratin låtit det framstå som att partiet var mer intresserat av makten i sig än av hur makten ska användas.

Om socialdemokratin ska komma tillbaka behöver partiet hitta tillbaka till det ursinne som är dess urkraft. Ilskan över ett klassamhälle som kommit tillbaka med full kraft och står i vägen för människors livschanser. Som delar in oss i löjligt rika och skrämmande fattiga.

Om vi inte kan uttrycka den frustrationen över sakernas tillstånd gör andra det i vårt ställe. Utifrån helt andra förklaringsmodeller.

Det här är inte hjärnkirurgi. Men ändå måste det skrivas. Och det måste vara utgångspunkten för vår analys.

Annars är SD största parti i nästa val.

Arbetarrörelsens tillbakagång är ingen naturlag. Tvärtom så har de senaste decenniernas utveckling synliggjort för alla som vill se att oreglerade marknader inte är någon lösning på vår tids problem.

Men vi måste finnas där och argumentera för vår människo- och samhällssyn. Vi måste formulera våra lösningar.

Valutgången i Pennsylvania är ett av många exempel på att det går att mobilisera för ett anständigt och solidariskt samhälle. Om man försöker.