Efter ett år var alla trötta på att läsa om död och katastrof. Svenskarna längtade efter positiva nyheter - ja egentligen efter allt annat än de svåra tider de gick igenom. Men så kom krisen tillbaka.

Det är lätt att känna igen mönstret i Magnus Västerbros bok Svälten - Hungeråren som formade Sverige. År 1868 var stockholmarna trötta på att läsa om den fruktansvärda svälten i Norrland. Men den hösten och vintern kom krisen att drabba dem själva.

Genom slumpen - eller rättare sagt rätt mix av måncykler, biskopsmöten och bristande exakthet i den julianska kalendern - så vänder det några dagar innan julafton och tio dagar innan det egentliga nyåret.

Dagarna blir redan längre, men smittspridningen är på topp och restriktioner på väg tillbaka. Det är hög tid att reducera trängseln i barer, bussar och butiker. För precis som det är kallast och snösäkrast i januari-februari, så är det också årets bästa tid för luftvägssjukdomar.

För ett år sedan var vi många som hoppades att det var nu det skulle vända. Att våren och vaccinerna skulle ta kål på pandemin en gång för alla.

Men det tog inte lång tid innan vi insåg att det här skulle bli en svårare resa än så - att nya mutationer skulle höja målstolparna och försena återgången till ett normalt liv. 

Julklassikern Karl-Bertil Jonssons julafton har nyligen haft premiär som spelfilm. Kärleken till sagan om pojken som tillämpar den laglösa rättvisans princip, erkänner sitt brott men blir förlåten av ett glöggfryntligt överklass-Stockholm säger mycket om Sverige. 

Om vissa skickar varandra tändstickstavlor av Bodens fästning som ingen egentligen vill ha, medan andra fryser i gistna hus, då är det något fel på samhället. Och då måste det förändras - det inser också varuhusägarens barn. Vi behöver ett starkt samhälle byggt på jämlikhet.

Miljön i Tage Danielssons tv-film om Karl-Bertil får tittaren att associera till en annan stor kris - det andra världskriget.

Och det är kanske ingen slump, för när hela samhället mobiliseras för att lösa en kollektiv utmaning - en svältkatastrof, ett krig eller en pandemi - så stärks människors insikt om att vi alla hänger samman.

Att vi alla är människor med samma grundläggande behov, och inte kan lämna varandra i sticket.

Pandemin har lärt oss vad vi kan åstadkomma tillsammans - om vi bestämmer oss. Vi kunde se hur mänsklighetens gemensamma ansträngningar gjorde förstklassiga vacciner tillgängliga på mindre än ett år.

Vaccinernas förmåga att förebygga allvarlig sjukdom och död kan förhindra att den andra pandemivintern blir den värsta. Och det gör att vi kan ha gott hopp om att kunna leva ett mer normalt liv denna vinter än den förra.

Men den globala vaccinfrågan visar också på faran med bristande jämlikhet. Så länge det bara är de rika länderna som har god tillgång till vacciner, så kommer viruset fortsätta mutera i länder där smittspridningen fortfarande är stor. Med följden att allas vårt immunitetsskydd riskeras.

Pandemin göder dessvärre också allehanda konspirationsteorier, som försvårar vaccineringsinsatserna och riskerar sammanhållningen och stabiliteten. Samhällsspridningen av fantasifulla rykten, också i denna upplysta tid, visar hur viktiga journalistiken och folkrörelserna är för en levande källkritik.

Många av oss hade alltmer börjat tänka bort covid-19. Men det är sällan riktigt så enkelt. Och nu vet vi att pandemin följer oss in i valåret.

Det är viktigt att hålla i huvudet för den som vill formulera valbudskap. För pandemiåren har ökat svenskarnas vilja att betala skatt för gemensamma angelägenheter. Vi har lärt oss mer om vikten av en god beredskap, ett tydligt ledarskap och en välfungerande sjukvård. 

Om arbetarrörelsen förmår ta vara på möjligheten, kan tiden efter pandemin bli som tiden efter flera andra stora samhällskriser.

Den kan bli en tid av stora jämlikhetsreformer. Och då går vi verkligen mot ljusare tider. 

God jul!