Den 24 november 2021 skrevs historia, när riksdagen utsåg Magdalena Andersson till statsminister. Glastaket är äntligen spräckt och Sverige har fått en kvinnlig regeringschef, därtill med ett starkt cv och stort folkligt förtroende.

Men historia skrevs också på ett annat sätt. Den nya statsministern hade inte hunnit tillträda och utse sina ministrar innan hon tvingades avgå till följd av att budgeten föll och Miljöpartiet lämnade regeringssamarbetet.

Magdalena Anderssons första partiledarveckor blev betydligt tuffare än vad ombuden nog hade väntat sig när de glada i hågen lämnade partikongressen i Göteborg.

Det hade ändå börjat lovande. Uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv klarade ut förutsättningarna kring arbetsrätten. Och senare samma dag presenterades uppgörelsen om skogen och strandskyddet. Något såväl Centerpartiet som Miljöpartiet lyckades framställa som segrar för sina egna ståndpunkter - trots att de tycker diametralt olika. Men som framgick senare var många av Miljöpartiets segrar knutna till den budget som Centerpartiet sedan inte bidrog till att göra verklighet av.

Svårigheterna började när det gällde att övertyga Vänsterpartiet om att släppa fram den nya statsministern. Partiet insisterade på en förhandling och ett avtal, och i centrum stod pensionerna. Men förhandlingarna handlade lika mycket om de framtida samarbetsformerna efter att Januariavtalet fallit.

Det januariavtal som värkts fram under fyra månaders parlamentarisk oreda var en avancerad övning i politisk spagat. Välfärdspolitik och klimatomställning skulle kombineras med liberala reformer av arbetsrätt, hyresmarknad och naturskydd.

Men samtidigt som de ingående fyra partierna förvaltade Januariavtalet på ett imponerande sätt, fanns det aldrig en parlamentarisk majoritet för det. Det förutsatte hela tiden stödet från ett femte parti.

Avtalet innehöll en grundläggande svaghet från dag ett. I inledningstexten uttalades att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.

Skrivningen döptes snabbt till ”förnedringsklausulen”, och innebar att Vänsterpartiet först beslutade rösta nej till en statsminister som skulle regera på detta avtal. Och när de slutligen lade ner sina röster var det med ett ”misstroendelöfte” om regeringen gick vidare med förslagen om arbetsrätten och marknadshyrorna.

Januariavtalet hade därför hela tiden ett bäst-före-datum - en tidpunkt då balansakten mellan höger och vänster skulle bli allt svårare.

Svagheten visade sig redan under avtalets första år, då en samlad opposition tvingade januaripartierna att vända i frågan om Arbetsförmedlingen och drev igenom budgetförstärkningar till kommuner och regioner.

Vänsterpartiet hade därmed trots allt ett inflytande över den politiska inriktningen, men genom sakpolitiska samarbeten med Kristdemokraterna och Moderaterna.

Efter att pandemins borgfred och partsöverenskommelsen om LAS köpt Januariavtalet lite tid, kom den samlade oppositionen att tilldela avtalet nådastöten i samband med utredningsförslaget till nytt hyressättningssystem i juni 2021.

Väl framme i november kunde det knappt skönjas ett spår av denna historiska överenskommelse i besluten på Socialdemokraternas kongress eller Liberalernas stämma. Och ytterligare ett steg bort ifrån det togs när Centerpartiet valde att inte stödja regeringens budget.

Januariavtalet var det minst dåliga i ett läge med en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen. Vänsterpartiets parlamentariska manövrar slipade bort några av dess vassaste kanter. Men det finns viktiga lärdomar inför framtiden.

Socialdemokraterna träffade sin första budgetuppgörelse med Vänsterpartiet 1994 - fem år efter Berlinmurens fall. Man har därefter samarbetat om ett tjugotal budgetar, och under två olycksaliga år 2008-10 planerade man till och med för att regera tillsammans.

Men de politiska realiteterna under 2010-talet har tvingat fram nya konstellationer. Socialdemokratin har valt att vara en konstruktiv kraft för breda samarbeten. Det är bra.

Men breda lösningar kräver också att man kan samarbeta såväl till höger som till vänster. Och den tid har för länge sedan passerat då föregångaren till dagens Vänsterparti agerade dörrmatta åt socialdemokratiska regeringar i väntan på revolutionen.

Något som inte minst visar sig genom att partiet framgångsrikt förhandlat med den politiska högern såväl om sakpolitik som om regeringsfrågan.

“Personligen så tycker jag att det var fel”, svarade Tobias Baudin i SVT:s Agenda den 21 november på frågan om varför Socialdemokraterna gick med på skrivningen om att Vänsterpartiet inte skulle ha något inflytande.

Baudin beskrev det som att klausulen fallit sedan Liberalerna lämnat samarbetet, och att det nu i stället pågår en förhandling där man ger och tar.

Den nyvalda partisekreteraren försökte sätta ett nytt tonläge mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ett tonläge som hade blivit alltmer bittert under de gångna månaderna.

Att tonen hårdnade är inte så förvånande - Vänsterpartiet hade trots allt fällt en socialdemokratisk statsminister. Men för den som inte var direkt inblandad framstod situationen så småningom som en rivalitet där båda parter gjorde sitt bästa för att visa att allt dåligt som händer är den andras fel.

Under de gångna veckorna tvingade Vänsterpartiet Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Av allt att döma understödda av att Miljöpartiet sett fördelar med att slippa vara ensamma i förhandlingen om många av sina profilfrågor.

Svensk socialdemokrati har hittills inte fullt ut analyserat den förändring som Vänsterpartiet genomgått på senare år.

En förändring där man lärt av andra systerpartier i Europa hur man kan driva vänsterpolitik oberoende av socialdemokratiska partier. Ibland så framgångsrikt att vänsterpartierna konkurrerat ut socialdemokratin.

Ett första steg är en konstruktiv dialog, samtidigt som man lär sig förstå den andres utgångspunkter. Exempelvis genom att läsa Jonas Sjöstedts skildring av sin partiledartid.

Men samtidigt som den nya uppgörelsen stabiliserar socialdemokratins ställning vänsterut, försvagar den relationen till Centerpartiet. Partiet har under hela hösten avstått från att ge besked om budgeten, men valde tillfället efter uppgörelsen för att säga att man inte ville stödja den.

En dag är uppenbarligen en lång tid i politiken, men i skrivande stund verkar det ändå sannolikt att Magdalena Andersson kommer få möjlighet att leda en socialdemokratisk enpartiregering.

Den kommer i sådana fall få styra på en budget som förhandlats fram av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Andra delar av politiken består av genomförande av den gamla uppgörelsen med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Och man ska söka genomföra ett garantitillägg för pensionärerna tillsammans med Vänsterpartiet.

När det drar ihop sig inför val blir politiken rörigare och behovet av positioneringar större. Men dagen efter valdagen kan förutsättningarna mycket väl vara desamma som innan.

Om en politisk överenskommelse ska vara stabil, bör den bygga på en parlamentarisk majoritet. Om det inte är möjligt, behöver det finnas möjlighet att förhandla med fler så att det går att få den majoritet som behövs för avgörande beslut. Och det är vanskligt att förutsätta att ett annat parti ska agera på ett visst sätt, utan att föra en dialog med det partiet.

Den nya uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger att ”Det behövs samarbete och förhandlingar för att regera Sverige. För en stabil regeringsbildning behöver de partier som ingår i regeringsunderlaget som tolererar en statsminister ges möjlighet att förhandla med regeringen så att man når en helhet som alla parter kan acceptera. Ingången är att regeringen genom förhandlingar även behöver säkra stödet för budgetpropositionen i riksdagen.”

Formuleringarna verkar självklara, och det är de också. Men fram till timmarna innan uppgörelsen såg många på frågan på ett annat sätt.

Den extrema högerns bestående närvaro har förändrat och fortsätter förändra det politiska landskapet. I varje nordiskt land har det lett till allianser mellan socialdemokratiska, gröna och liberala partier.

När Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010 gjorde regeringen Reinfeldt upp över blockgränsen för att garantera att de inte fick inflytande över viktiga frågor. Efter valet 2014 innebar Decemberöverenskommelsen att partierna aktivt bortsåg från Sverigedemokraternas röster i avgörande beslut. Och efter valet 2018 utgjorde Januariavtalet ett första försök till att skapa vad Annika Hirvonen (MP) inför statsministeromröstningen kallade en ”anständighetens allians”.

Ingenting tyder på att nästa val leder till en tydlig majoritet för något av de klassiska politiska blocken. Då behöver de partier som inte vill se en högerkonservativ regering hitta mer långsiktiga samarbetsformer än idag.

Så om rösterna finns för det efter valet är sannolikheten stor för ett nytt försök att förena de politiska krafter som inte vill se en blåbrun samhällsutveckling. Då finns det all anledning att lära av framgångar och misstag vid de tidigare försöken.

En bra utgångspunkt kan då vara att fokusera på de frågor som förenar, snarare än att söka konflikter och försöka maximera vinsten för det egna partiet.

Hur gör vi klimatomställningen rättvis, hur kan vi öka tilliten till varandra och samhället och hur försvagar vi hatets drivkrafter?

Share