Peter Gustavsson: Ibland behöver demokratin försvaras med vapen

LEDARE - När Europa återigen bevittnar krigets vansinne, påminns vi om arbetarrörelsens historiska kamp. Mot kriget - och mot fascismen.

Mar 11

Conny Andersson var aktiv i SSU i Stockholm. När det demokratiska Spanien attackerades 1936 valde han att resa ner och delta i republikens försvar.

Kriget förlorades, men Conny Andersson lyckades återvända till Sverige. Därefter slöt han upp till Finlands försvar, varefter han gick in som frivillig i Norge. Han återvände över fjällen, svårt sårad av tyska kulor.

Väl hemma igen organiserade han underjordiskt stöd för den norska motståndsrörelsen och var drivande i att starta upp Svensk-Norska Frivilligförbundet.

Inför och under andra världskriget tog demokratiska socialister strid för friheten. På bilden Conny Andersson på en utslagen sovjetisk pansarvagn i finska vinterkriget 1940. Foto: Demokratikamparna.wordpress.com

Conny Anderssons kamp mot fascismen är en del av en större berättelse. I Stockholm samarbetade han tätt med exiltysken Willy Brandt, som var en av de drivande i propaganda- och kurirorganisationen Svensk-Norsk Pressbyrå.

Brandt blev så småningom västtysk förbundskansler. I den rollen var hans övertygelse att en avspänning mellan öst och väst var nödvändig för fred i Europa. Länderna behövde samarbeta mer, handla med varandra och bygga förtroende genom att stärka internationella samarbeten och regelverk. På så sätt skulle man successivt kunna försvaga de dogmatiska krafterna i DDR och Sovjetunionen.

Den tyska östpolitiken gick väl ihop med den kamp för nedrustning och gemensam säkerhet som drevs av förkämpar som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme.

Efter kalla kriget var förhoppningen att steg för steg inkorporera Ryssland i en demokratisk världsordning. Men så småningom blev det tydligt att landet rörde sig i en annan riktning.

När Vladimir Putin fängslar och mördar meningsmotståndare, manipulerar valen, tystar fria medier och angriper grannländer tillämpar han gamla idéer om hur Ryssland ska styras efter bolsjevismens fall. I kombination med den rövarkapitalism som växte fram när oligarkerna plundrade ut resterna av det gamla Sovjetunionen.

Det har länge funnits en tvekan i väst om hur man ska förhålla sig till Putinryssland.

Är idéerna bakom Brandts östpolitik fortfarande tillämpbara, eller är konfrontationen ofrånkomlig? Kan samarbete gynna demokratiska krafter - eller är demokratisering möjlig först efter att Putinregimen gjort militär och ekonomisk bankrutt?

Den 24 februari 2022 löste Vladimir Putin detta dilemma på egen hand, genom ett oprovocerat och olagligt angrepp mot Ukraina. Ett land som Putin inte ens ser som värdigt att vara självständigt. Detta trots att Ryssland undertecknat ett flertal internationella avtal som erkänner denna självständighet.

Historien upprepar sig sällan, men den rimmar ibland. Med kriget mot Ukraina passerade Putinryssland samma sorts gräns som Hitlertyskland i september 1939. Och det gjorde det lättare för omvärlden att orientera sig.

Willy Brandts gamla parti stängde Putins nya gasledning och utlovar militär upprustning. Magdalena Andersson skickade väpnat bistånd till Ukraina och aviserar en ökning av försvarsbudgeten till två procent av BNP.

Invasionen av Ukraina gav också aktualitet åt Natodebatten i två andra alliansfria stater i Rysslands närområde. En fråga jag kommenterat på annan plats.

När folkrätt och diplomati ersätts av den starkes rätt, så prövas gamla sanningar på nytt. I ljuset av att människor åter en gång tvingas försvara sitt oberoende med vapen i hand i Europa.

Nu rasar kriget skrämmande nära. Ukrainska flyktingar från sönderbombade städer söker skydd i Sverige. Ryska plan som kränker vårt territorium och beskjutningar vid kärnkraftverk väcker det förflutnas spöken till liv.

I krigets verklighet behöver socialdemokratin hämta kraft i den antifascistiska traditionen. Hur socialister tog strid mot Franco och Hitler för att försvara allas vår framtid.

Samtidigt får vi aldrig glömma varför socialdemokratin alltid hatat kriget och kämpat för att undvika det.

För krig inte bara dödar och lemlästar människor. Kriget dödar sanningen, och tystar kritiska röster. Kriget är urskillningslöst, och stänger dörren för dialog och förståelse.

Den dag kriget är över behöver vi hjälpa till att bygga freden. I Ukraina, men också i Ryssland.

Utvecklingen på Kyivs och Moskvas gator kommer att avgöra om det som kallas fred blir en bräcklig vapenvila i en konflikt, som fortsätter hota stabiliteten i Europa. Eller om Putinregimen havererar under de krafter man släppt lös, och banar väg för något annat, nytt och okänt.

Men för att freden ska vara möjlig i morgon, behövs vår solidaritet och vårt stöd idag till de som kämpar för Ukrainas oberoende.

P.S. Lägen som dessa kräver folkbildning. För arbetarrörelseorganisationer som vill fördjupa sig kring dessa frågor, finns möjlighet att boka föreläsningen “Alva, Conny och Willy - En berättelse om arbetarrörelsen och kriget”.

Tidigare om Putins Ryssland och Ukrainakriget i Rörelsen: