En vecka kan vara en lång tid i politiken. Men ibland går det för fort. Som när de tillträdande ministrarna skulle kartläggas och förberedas på frågor om sin bakgrund och förehavanden.

Det påstås ibland att vi ställer orimliga krav på våra folkvaldas fläckfria förflutna. Men i den nya regeringen sitter ett nytt statsråd som prövat kokain när hon jobbade i krogsvängen, och ett annat som förlorat körkortet på grund av rattfylla.

Artiklarna om detta blev pliktskyldigt korta, eftersom ministrarna berättade om det direkt på sin första presskonferens.

Att medier granskar makthavarna är en central del av en demokrati. För det finns ett allmänintresse i att veta om vi kan lita på de som leder landet - oavsett partifärg.

Den som träder in i mediernas rampljus från ett någorlunda vanligt liv behöver stöd. Stöd i att förstå vad som kan bli föremål för granskning, och vilka frågor journalisterna kan - och kanske rentav bör - ställa.

I frånvaron av ett sådant stöd är det lätt för vem som helst att svara i affekt, och snurra in sig själv i undanflykter och halvsanningar. Som leder till nya rubriker och djupare granskningar, och riskerar göra regeringsarbetet ohållbart.

Och det råder ingen brist på arbetsuppgifter för den nya regeringen. Vintersäsongen sätter fart på smittspridningen, vilket ökar risken för överfyllda vårdavdelningar och smittoutbrott bland riskgrupper. Samtidigt leder kombinationen av kallt väder, politiska beslut och spänningar i vår omvärld till att energipriserna går i taket.

Det senare är en viktig fråga att förhålla sig till för ett arbetarparti. För de höga energipriserna är kännbara, inte minst bland de arbetarväljare i glesbygd där socialdemokratin vill vinna tillbaka förtroendet.

Klimatomställningen är vår tids stora politiska uppgift. Sverige måste snabbt och effektivt få ner sina utsläpp. För att vara en del av lösningen på den globala krisen, men också för att hålla oss framme i utvecklingen av framtidens teknik.

Den gröna industriella revolutionen skapar nya jobb och framtidstro i delar av landet som inte varit bortskämda med det på senare år. Men ska förändringen bli bestående måste politiken vårda dess förutsättningar. Utan trygg tillgång till billig fossilfri el kommer många av jobben hamna någon annanstans.

Socialdemokraterna är nu ensamt ansvariga för att forma regeringens klimatpolitik. Ett utmärkt sätt att påbörja arbetet är att läsa årets viktigaste politiska bok på svenska - Ingen tid för illusioner av Kajsa Borgnäs, utgiven på Atlas förlag.

Boken beskriver hur ekonomin kan ställas om systematiskt för att eliminera klimatutsläppen. Sidorna dignar av detaljkunskap kring vilka tekniker som är nycklarna för omställningen av olika sektorer och hur nära de är att kunna tas i storskalig drift.

Borgnäs är tidigare ordförande för svenska S-studenter, har doktorerat om hållbar utveckling och leder numera den tyska fackliga tankesmedjan Arbeit und Umwelt.

Hennes utgångspunkt är att omställningen är möjlig utan en dramatisk sänkning av levnadsstandarden. För att inte säga att förutsättningen för en framgångsrik omställning är att människor själva ser fördelarna.

Det betyder inte att Borgnäs utesluter den radikala miljörörelsens krav på en drastisk förändring av vår livsstil. Hon menar att det finns en möjlighetens fönster här och nu - tio-femton år då det fortfarande kan vara möjligt att rädda den sorts samhälle vi vant oss vid att leva i.

Det fönstret sluts snabbt, och agerar vi inte med tillräcklig kraft kommer det vara svårt att komma undan mer drastiska åtgärder. Och pandemin har lärt oss att vi kan ändra mer och betydligt snabbare än vi tror.

Men den mer civilisationskritiska vägen innebär så många konflikter och problem att den är svår att genomföra inom ramen för vårt nuvarande samhällssystem. Och vi har inte tid att vänta på ett nytt.

Författaren lyfter fram arbetet i den tyska kolkommissionen - en partsammansatt grupp med uppgift att komma överens om hur kolindustrin skulle avvecklas. Där enades företrädare för stat, industri, fackförbund, civilsamhälle och akademi hur utfasningen skulle gå till, hur man skulle få förnybar energi på plats och vilken kompensation som skulle utgå för de kolintensiva regionerna.

Borgnäs menar att för att omställningen ska vara uthållig krävs liknande överenskommelser sektor för sektor. Det krävs också att politiken inte väjer för att skapa förutsättningar för de tekniker som har potential att snabbt bidra till att reducera utsläppen genom styrning av forskningsmedel och offentlig upphandling.

Borgnäs klarar av balansgången att klargöra hur allvarlig situationen är, samtidigt som hon beskriver vilka möjligheter som faktiskt finns att lösa situationen - om vi bestämmer oss. På det sättet är Ingen tid för illusioner något så ovanligt som en hoppfull bok om klimatet.

Det betyder inte att Borgnäs menar att saker är enkla, eller att vi kan lösa situationen genom att fortsätta som vi alltid gjort - tvärtom. Hon betonar vikten av att systematiskt ställa om hela samhället, med fokus på de stora utsläppskällorna. Och genom att det offentliga gör lösningar på systemnivå får individerna möjlighet i praktiken att leva på ett mer miljövänligt sätt.

Borgnäs betonar också betydelsen av att ständigt kunna ompröva verktygen utifrån ny kunskap, och inte förkasta åtgärder som kan bidra till lösningen. Borgnäs ser en roll för såväl kärnkraft och el- och vätgasdrivna flygplan som för lagring av koldioxid i berggrunden, i en pragmatisk strategi för att snabbt trycka ner utsläppen.

Men framför allt beskriver Borgnäs hur klimatfrågan i högsta grad är politisk, och hur lösningarna förutsätter såväl fysisk som social ingenjörskonst.

Boken ger en tydlig inramning till hur en socialdemokratisk lösning på klimatkrisen kan utformas. Därför borde den ligga högst upp på statsrådens - och många andras - läslistor i jul.