En av pandemins många effekter på samhället har varit det som i amerikansk debatt kallats “The Great Resignation” eller “The Big Quit”.

Det normala i perioder med hög arbetslöshet är att människor håller fast mer än någonsin vid de jobb de har. Men sedan våren 2021 har andelen amerikanska anställda som själva sagt upp sig från jobbet varit rekordhögt. Högst har andelen varit bland personer mellan 30-45 år och bland kvinnor, minoritetsgrupper och lågavlönade.

En av flera förklaringar till att fyra miljoner amerikaner i månaden sade upp sig från sina jobb under våren och sommaren 2021 är att människor insett att de vantrivdes på jobbet. Och det verkar gälla oavsett om man varit permitterad från ett nedstängt hotell eller om man tröttnat på att jobba från en skärm vid sitt köksbord - avstängd från interaktionen med kollegorna.

Den tyskspråkiga dramatikern Sibylle Berg skrev den svarta komedin “Jobbet framför allt” ett helt decennium innan pandemin vände upp och ner på arbetslivets villkor. Men pjäsen beskriver en samhällsutveckling som var synlig redan då, och som sedan dess blivit allt mer uppenbar.

Handlingen utspelar sig på en firmafest på ett försäkringsbolag där de anställda vantrivs, men ändå följer företagets motto att sätta “jobbet framför allt” och försummar sina privatliv. De protesterar i det tysta mot sina meningslösa arbetsuppgifter genom att ägna sina arbetsdagar åt allt annat än att jobba.

Men nu ska de festa tillsammans med kollegor de knappt känner och som de kanske ser som konkurrenter i kampen om de högre positionerna på företaget. Tills de inser att syftet med festens tävlingar är att avgöra vilka som får behålla jobbet - och vilka som måste gå.

Skildringar av arbetslivets misär är en viktig del av vår moderna kultur, och allt sedan journalister och författare gestaltade villkoren i brittisk kol- och textilindustri under tidigt 1800-tal har de varit viktiga för att bilda opinion för samhällsförändring. I Sverige har kulturarbetare som Albin Amelin, Maja Ekelöf, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson och Jenny Wrangborg bidragit till beskrivningen av det samhälle som arbetarrörelsen finns till för att förändra.

Men många av gestaltningarna beskriver en verklighet som tiden flytt ifrån. Statarsystemet är förbjudet, och villkoren i industrin ser väldigt annorlunda ut mot hur det var på Amelins tid.

Samtidigt har dåtidens arbetsvillkor kommit på besök igen, i form av migrantarbetares villkor på en del av arbetsmarknaden där lagar och avtal satts ur spel. En verklighet som skildrats på ett skrämmande tydligt sätt av Dagens Arbete-journalisten Elinor Torp.

Men med tanke på hur arbetsmarknaden utvecklats, finns fortfarande en brist på gestaltningar av villkoren för de miljontals svenskar som arbetar framför ett skrivbord. Det gör att många fortfarande lever med en rosenröd bild av att kontoret är en fredad zon från arbetsmiljöproblem.

Detta trots att lavinen av sjukskrivningar på grund av utbrändhet borde tala sitt tydliga språk. Att man sitter vid ett skrivbord snarare än att stå vid ett löpande band eller patientsäng är inte en garanti för det goda arbetet.

“Jobbet framför allt” har just haft Sverigepremiär. Publiken sätter på sig partyhattarna och blir en del av en allt blötare fest, som avslöjar fler sanningar om konsekvenserna av ohämmad vinsthunger för de anställdas villkor ju längre den pågår.

Inbäddat i orden från inhyrda managementkonsulter, den skrupellösa klättraren till chef och förfriskade försäkringsanställda får publiken ta del av nattsvarta sanningar om en förljugen samtid. Skrattet av igenkänning fastnar stundtals i halsen när djupet i pjäsens grundfråga sjunker in - vem är det egentligen som äger våra liv? I de stunderna blir pjäsen så samtida att det svider.

Föreställningen framförs med stor skådespelarskicklighet av teatergruppen TeaterTillsammans, med regi och scenografi av Julia Beil Amarilla. Den sätts i dagarna upp på Stadsteatern i Stockholm, men förhoppningsvis tar andra teatrar in pjäsen och låter fler ta del av den.

“Jobbet framför allt” beskriver vad ett dysfunktionellt arbetsliv får för effekter för oss som befinner sig i det. Också för den som är framgångsrik i jakten för att få status och en bra bostad.

Sverige saknar en levande debatt om vad arbetslinjen gör med oss och med våra liv. “Jobbet framför allt” är en bra början till ett sådant samtal.