Peter Gustavsson: Natobeslut inte slutet på dialogen - utan början på en ny
LEDARE - Att fortsätta diskutera vår säkerhet i en förändrad omvärld är en överlevnadsfråga för socialdemokratin som folkrörelse. Oavsett hur partistyrelsen beslutar.
När Jea Jonsson kom med ett Nej till Nato-plakat i det socialdemokratiska förstamajtåget i Ystad plockades det bort. Konsekvensen blev att bilden av det stoppade plakatet spreds som en löpeld, och framhölls som bevis för att den pågående dialogprocessen är riggad.
Det är bara ett halvår sedan partikongressen bekräftade att Socialdemokraterna motsätter sig ett svenskt Natomedlemskap. Partilinjen upprepades så sent som några veckor efter den ryska invasionen av Ukraina.
Sedan gick det fort. Partistyrelsen deklarerade att det nya läget kräver en förnyad diskussion om Sveriges säkerhetspolitik.
Och en intern dialog inleddes, där varje partidistrikt har en egen process som kompletteras med öppna medlemsmöten arrangerade av partistyrelsen.
En av de vanligaste frågorna i denna process är varför det är så bråttom.
Och det enkla svaret stavas ”Finland”. För den snöboll som nu ser ut att kunna föra Sverige in i Nato sattes i rullning genom den finska regeringens besked att man var på väg att ompröva sin inställning.
Spelar det då någon roll för oss hur Finland ställer sig?
Om historien ger någon vägledning, är svaret tveklöst ”ja”. Svensk och finsk säkerhet har alltid varit intimt förbundna med varandra.
Vår neutralitetspolitik började med spiken i kistan för det svenska Östersjöimperiet - förlusten av Finland 1809.
Det nya lill-Sverige byggde sin storhet genom folkbildning, folkhälsa och innovationer. Och när Norge senare ville lämna sin påtvingade union med Sverige kunde separationen ske hyfsat smärtfritt.
Tyvärr har Ryssland inte blivit kvitt fantomsmärtorna från sin stormaktstid. Putins krig innebär en tillbakagång till en mörk imperialistisk historia. Återigen söker en auktoritär ledare ändra Europas gränser med våld.
Finland har kämpat för sin självständighet från Ryssland. Och när Nato bildades var det sovjetiska inflytandet över finsk politik en viktig anledning till att Sverige stannade utanför.
Många menar att ett samlat agerande är avgörande för att fortsätta utveckla samarbetet mellan Sverige och Finland. Att vi kan välja att inte fatta ett beslut - men det är också ett val. Ett val som ställer oss vid sidan av ett nordiskt försvarssamarbete.
Socialdemokraternas partistyrelse har ett sextiotal ledamöter och suppleanter. Den fungerar därmed mer som ett representantskap än en styrelse.
Partistyrelsen är partiets högsta beslutande organ då kongressen inte är samlad. När Socialdemokraterna stod utan ledare 2012 var det partistyrelsen som utsåg Stefan Löfven.
Men ett sådant beslut, liksom ett beslut om Sveriges framtida säkerhetspolitik, förutsätter en tät dialog med partiorganisationen för att få legitimitet.
Den socialdemokratiska dialogen om säkerhetspolitiken inleddes den 11 april. Om den startat tidigare hade partiorganisationen fått chansen att genomföra fler dialogaktiviteter, för att lyfta viktiga perspektiv.
Jea Jonsson är långt ifrån ensam om att fortsätta motsätta sig Nato. Demonstranter gick med Nej till Nato-plakat i många andra förstamajtåg - inklusive i Stockholm där partiordföranden talade.
Där fanns ingen övernitisk partifunktionär som tolkade tecknen i skyn och stoppade mötesdeltagare från att driva kongressens beslut.
Man ska vara varsam med människors engagemang. Socialdemokratin har länge sett alliansfriheten som grunden för gemensam säkerhet och små staters rätt till självbestämmande.
I vårt närområde sluter sig små stater idag samman för att skapa kollektiv säkerhet mot en revanschlysten stormakt. Men för socialdemokratin finns viktiga frågor kvar att lösa.
Är den internationella solidaritet som är grunden till många medlemmars engagemang förenlig med ett Natomedlemskap? Och går det att förena ett medlemskap med en fortsatt aktiv utrikespolitik och ett kärnvapenfritt Norden?
Det blir avgörande frågor för partistyrelsen i sitt beslut. Liksom insikten att socialdemokrater kan landa i olika slutsatser i en sådan här process.
Oavsett utgång, så blir partistyrelsens beslut inte slutet utan början på dialogen om säkerhetspolitiken i en förändrad omvärld.
Att ta sig an den diskussionen är en överlevnadsfråga för socialdemokratin som folkrörelse.
Tidigare i Natodebatten i Rörelsen:
Natofrågan är idag mindre viktig. Ryssland är svagt och kommer förlora kriget i Ukraina så länge vi i väst ger rejäl hjälp till Ukrainas försvar.
Värre är risken att EU blir ett nytt imperium, med allt dåligt som det innebär. Det är bättre att enskilda länder inom rimliga gränser kan föra politik som vi inte gillar.
Totalitära regimer är dåliga, även så en som vi skulle leda. Större sådana är sämre. Bättre är att respektera folkens rätt till självbestämmande.
Nato behövs kanske inte, men samtidigt hotar inte Nato vår rätt till självstyre.