Peter Gustavsson: Putins egentliga fiende är det ryska folket
Vladimir Putin hatar frihet så mycket att han är beredd att skicka Rysslands söner och döttrar i döden för att trycka tillbaka den. Men hur länge kommer ryssarna att tillåta mördandet?
Det finns inget militärt motiv för Vladimir Putins krig mot Ukrainas folk.
Den ryska armén är flerdubbelt större än grannlandets. Och Ukraina saknar såväl förmåga som vilja till ett angreppskrig mot sitt ryska broderfolk.
Ändå känner sig Putin hotad. Och den känslan är fullständigt rationell.
För kriget handlar inte om Putins båda lydstater på ukrainskt territorium. Och inte heller om NATO:s beslut att bevilja medlemskap till länder som upplevde sig hotade av rysk revanschism.
Storkriget mot Ukraina är ett logiskt nästa steg på Putins tjugotvå år vid makten.
En tid som präglats av lönnmord mot journalister, politiska motståndare och avhoppare, ja även mordförsök mot ukrainska presidentkandidater.
Putin och hans klick har inskränkt pressfriheten, censurerat internet och förhindrat ryssar att organisera sig i ett fritt föreningsliv. Och genomfört desinformationskampanjer, cyberattacker och manipulation av val i andra länder.
Inklusive det amerikanska presidentvalet 2016, där insatserna belönades med valet av en Putinvänlig president.
Det är inte första gången Vladimir Putin går till anfallskrig mot ett grannland. Man kan nästan ställa klockan efter det.
Såväl Georgienkriget 2008 som den första invasionen av Ukraina 2014 skedde dagarna efter OS. I situationer då regimen hade problem med ett vikande opinionsstöd.
Ukrainas brott är att finnas, alldeles inpå knuten, som ett fritt land på väg att bygga upp en livskraftig demokrati.
Som en inspiration för alla de ryssar som drömmer om något annat än en stagnerande, råvaruberoende ekonomi och nostalgiska tillbakablickar på ett storslaget förflutet.
Vladimir Putin kan inte förgifta och fängsla Ukrainas president på samma sätt som han kunde med Alexej Navalny.
För att få ett slut på det demokratiska skyltfönstret i grannlandet behöver han invadera landet och tillsätta en lydregering, i stil med de han håller under armarna i Belarus och Kazachstan.
“Kenya, och nästan varje afrikanskt land, föddes genom ett imperiums död. Vi drog inte våra egna gränser. Om vi vid självständigheten valt att bygga stater baserade på etnisk, rasmässig eller religiös enhetlighet, så hade vi fortfarande utkämpat blodiga krig idag, många decennier senare.” *
Så formulerade sig Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani under FN:s säkerhetsråds extrainkallade möte om situationen i Ukraina den 21 februari.
För den som samma kväll hade hört Putin formulera sig kring hur Ukraina aldrig varit ett självständigt land utan en del av det ryska imperiet, så var det ingen tvekan om vart orden var riktade.
Men om Putins imperialism skapade ekon från den afrikanska historien, så borde det också vara en påminnelse för ryssarna själva.
För det var ryssarnas trötthet på det imperialistiska krigets vedermödor som ledde till såväl den demokratiska revolutionen i februari/mars 1917 som den kommunistiska statskuppen i oktober/november samma år.
Och sovjetiska universitet lärde en gång ut den kritik av imperialismen som Kimani gav uttryck för - inte minst till blivande afrikanska ledare.
Skillnaden mellan ord och handling var stor i Sovjetunionen - inte minst kring frågan om Ukrainas självständighet. Och stalinismen innebar en återgång till tsarernas gamla imperiebyggarpolitik. Genom etableringen av lydstater i Öst- och Centraleuropa, och annekteringen av bland annat Baltikum och delar av Finland.
Det är den traditionen som den gamla KGB-officeren Vladimir Putin fortsätter på. Och han behärskar den gamla handboken för att destabilisera ett land och successivt ta kontrollen.
Men bortom Vladimir Putins cyniska världsbild, där makt är rätt och den enes bröd är den andres död, så finns ett annat sätt att skapa fred och säkerhet.
Det är det som uttrycks i FN-stadgan, som förbjuder hot om och bruk av våld i staternas internationella förbindelser.
Förenta Nationerna bildades för att mänskligheten aldrig mer skulle behöva uppleva krig. Och trots många bakslag längs vägen, så har världen efter 1945 varit en osedvanligt fredlig period.
De gångna månaderna har lett till en unik mobilisering av motkrafter. Och det är inte förvånande att enigheten är större nu än vid tidigare ryska anfallskrig.
För som Kimani också påminde om i sitt tal, så finns det också andra medlemmar i säkerhetsrådet som gjort avsteg från FN-stadgans grundprincip i det nära förflutna.
USA:s krig i Irak 2003 tas idag ofta som exempel på det forskarna kallar “imperial overreach”. Eller som vi skulle säga på svenska - storhetsvansinne.
En stormakt blir så berusad och fartblind av sin egen styrka att man går för långt, fjärmar sig från sina naturliga allierade och bryter mot spelreglerna för sin egen vinnings skull.
Vi plågas fortfarande av baksmällan av det förra kriget. Inte minst av effekterna av Islamiska Statens etablering i Iraks ruiner.
Men också genom den skepsis som Bushadministrationen sådde, genom sitt missledande av världsopinionen för att motivera invasionen.
Vladimir Putin har manövrerat skickligt i den mylla av misstro och missmod som byggts upp av ett krig mot terrorismen som skapat allt fler terrorister.
Men nu håller han lika skickligt på att skapa en allt mer sammanhållen allians mot sina egna imperieambitioner. En allians utan motstycke sedan andra världskriget.
Vi bevittnar ett storkrig i Europa, hundra mil från Sverige. Det får långtgående konsekvenser för fred och säkerhet.
Sverige måste stödja Ukrainas folkvalda regering, precis som vi stött andra länders kamp för självständighet och fred.
Och så länge som den ryska statsledningen är ett hot mot världsfreden behöver vi fortsätta rusta upp vårt militära försvar och stärka banden till Finland, NATO och USA.
Kraftfulla sanktioner behöver sättas in mot den ryska ekonomin, som finansierar det folkrättsvidriga kriget i Ukraina. Inte minst behöver Europa snabbt göra sig oberoende av rysk fossilgas.
Men Rysslands befrielse från Putinregimen måste vara ryssarnas eget verk.
För en månad sedan frågade jag i en artikel i Rörelsen om vi ska ge upp om demokrati i Ryssland.
Idag inser jag att demokrati i Ryssland är vårt enda hopp om en återgång till en fungerande europeisk säkerhetsordning.
Världens ledare uttömde alla möjligheter till diplomatiska lösningar under två månaders tid. Men Putin vägrade alla förhandlingslösningar och valde krig.
Europas säkerhet är beroende av att Ryssland till slut kommer ur sin postsovjetiska dimma, och stiger in i den moderna världen.
Det är inte lätt, för regimen utövar en strikt kontroll över befolkningen. Men Öst- och Centraleuropas moderna historia är full av exempel på hjältemodiga människor som reser sig mot auktoritärt förtryck.
Från Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 till måndagsdemonstrationerna i Leipzig och Berlin 1989.
Och till den orangea revolutionen i Kiev 2004, och dess fortsättning i Majdanprotesterna 2014.
Ett nytt och mörkt kapitel i Europas historia har inletts, som statsministern deklarerade på morgonen. Men ingen vet ännu hur det slutar.
Vladimir Putin har valt att gå i krig mot det ukrainska broderfolket, trots stor tvekan också hos nära rådgivare. Han har valt att utsätta sitt land för sanktioner och internationell isolering.
Putinregimen har en stark maktapparat till sitt förfogande, med långa tentakler. Och kanske klarar Kreml av att underkuva Ukraina så till den grad att krigets umbäranden inte blir uppenbara för det ryska folket.
Men utvecklas det till ett långvarigt ställningskrig eller en smärtsam ockupation, kan detta lika gärna utvecklas till Putins Irak. Som fjärmar honom från sina allierade och lägger grunden till en allt starkare intern opposition.
Oavsett vad så behöver världens alla demokrater idag stå upp för Ukrainas rätt till demokrati och självbestämmande - och göra så oerhört mycket mer för att stödja oppositionella krafter i Ryssland.
* Skribentens egen översättning. I original sa Kimani: “Kenya, and almost every African country, was birthed by the ending of empire. Our borders were not of our own drawing. [...] At independence, had we chosen to pursue states on the basis of ethnic, racial or religious homogeneity, we would still be waging bloody wars these many decades later. [...] Rather than form nations that looked ever backward into history with a dangerous nostalgia, we chose to look forward to a greatness none of our many nations and peoples had ever known.”
Klippet är mycket sevärt och ligger på tidningen Guardians hemsida.
Tidigare om Ryssland i Rörelsen:
Create your profile
Only paid subscribers can comment on this post
Check your email
For your security, we need to re-authenticate you.
Click the link we sent to , or click here to sign in.