Den nionde februari 2022 öppnade Sverige upp. Teatersalonger, fotbollsarenor, restauranger och nattklubbar kunde återgå till sin vanliga verksamhet, och uppmaningarna att hålla avstånd började monteras ner i butiker och på trottoarer.

Hur mycket jag än hade sett fram emot den dagen, så kunde jag inte fira den. För jag insjuknade själv i covid-19 dagarna innan restriktionerna togs bort.

Så jag skriver denna artikel med ont i halsen, feber och frossa. Mer instängd i lägenheten än någonsin under två år av påbjuden halvisolering.

Den covid-19 som nu leder till fler insjuknade än någonsin är på många sätt annorlunda än den som lamslog en hel värld under våren 2020.

Dels så har viruset muterat. Det har blivit mer smittsamt, men också mindre allvarligt.

Samtidigt kan det virus min kropp nu kämpar emot fortsatt orsaka svår sjukdom. WHO uppger att en halv miljon människor har dött med covid-19 sedan omikronvarianten upptäcktes i slutet av november.

Det som verkligen gör skillnaden i den rika delen av världen är att de allra flesta av oss är vaccinerade.

För mig är den tredje sprutan så färsk att plåstret ännu sitter kvar. Nästan som en skyddsamulett.

Omedvetet lyfter jag upp handen mot platsen där sprutan gick in i huden. Tacksam för mänsklighetens framsteg i att snabbt producera ett effektivt skydd mot en ny allvarlig sjukdom.

Men också sorgsen över vår alltjämt ojämlika värld, som lett till att jag fick denna tredje spruta innan många människor i fattiga länder fått sin första.

För att förstå vad det innebär med samhällsspridning av covid-19 utan fungerande vacciner behöver vi bara påminna oss den första svenska pandemivågen.

När smittan kom till ett samhälle med svag pandemiberedskap sökte den sig mot de svagaste som en målsökande projektil.

Under min första direktkontakt med sjukdomen var jag iklädd skyddskläder från topp till tå, på ett äldreboende som påminde om ett ebolasjukhus.

För jag var en av de som trots allt fick chansen att träffa min nära anhöriga under dödskampen mot covid-19.

Jag satt bredvid pappa under hans sista andetag.

Innan nyårsklockorna ringde in det nya decenniet var det få av oss utanför den medicinska världen som ägnat så mycket tankar på hur man stoppar en epidemi.

Covid-19 ändrade på det.

I debatten har ibland hävdats att pandemibekämpning är en opolitisk fråga, som ska överlåtas till experter.

Hade det förhållit sig så, hade inte varje land och snart sagt varje lokal myndighet på den här planeten valt olika förhållningssätt till centrala frågor i pandemihanteringen. Som vilka verksamheter som ska öppnas och stängas när, begränsningar i antal och avstånd, testning, munskyddskrav och karantänsbestämmelser samt hur vaccineringen ska gå till.

Åsikterna har skilt sig åt mellan såväl privatpersoner och politiker som medicinska experter. Debatten har präglats av samma konflikter som överallt annars i samhället - som när Kommunal fick kämpa i månader för vettig skyddsutrustning till arbetare som aldrig hade chansen att jobba hemifrån.

Och debatten har hela tiden påverkat vilka åtgärder som beslutats av regeringar och myndigheter runt om i världen.

I somras publicerade jag och Lovisa Arvidsson artikelserien Pandemiparadoxen på ledarplats i Arbetarbladet och Länstidningen Östersund.

En av slutsatserna var att innan smittan kom hade europeiska myndigheter tämligen samstämmiga planer för vad som skulle göras vid en svårartad influensapandemi.

Sverige följde planen under våren, medan många andra länder förr eller senare drog hårdare i bromsen, eftersom den ursprungliga stammen av covid-19 var betydligt allvarligare än en influensa.

Den debatt som följde efter de höga dödstalen våren 2020 fick den svenska regeringen att slipa på verktygen inför fortsättningen.

Med pandemilagen och hårdare restriktioner kunde den andra och tredje vågen hållas tillbaka, samtidigt som vaccinationerna av riskgrupper inleddes under vintern 2020-21.

Vi var många som efterfrågade hårdare restriktioner och effektivare testning under den första pandemivågen. Samtalet om vilka lärdomar vi kan dra av den bristande beredskapen och de tröga beslutsvägarna när viruset kom har bara börjat.

Samtidigt finns det starka argument att släppa på restriktionerna när den fjärde vågen nu av allt att döma passerat sin topp. Vaccinerna och mutationerna har förändrat förutsättningarna.

När omikronvarianten upptäcktes i november 2021 var den medicinska expertisen osäkra på hur allvarlig sjukdom den orsakar, och om vaccinerna skulle fungera. Nu vet vi att väldigt få som tagit ansvar för sig själva och samhället genom att vaccinera sig blir allvarligt sjuka.

Då kan det vara rimligt med restriktioner som plattar ut smittkurvan - inte minst för att förhindra att viktiga samhällsfunktioner slås ut när många är sjuka samtidigt. Precis som tanken var i den ursprungliga svenska strategin.

Men att vidta mer ingripande åtgärder i detta läge riskerar undergräva det långsiktiga förtroendet för samhällets smittskyddsåtgärder.

Oavsett om nästa pandemi blir en ny och allvarligare covidmutation nästa vinter eller något helt annat decennier fram i tiden, så behöver vi boosta upp samhället för att vara bättre förberedda:

• Boosta beredskapen. På område efter område har långsiktighet och samhällsansvar ersatts med kortsiktighet och vinstintressen. Från beredskapsförråd till just-in-time, från skola för alla till skolmarknad, från långsiktig energiförsörjning till en spotmarknad för el. Det är hög tid att sätta nya gränser för vad som är det allmännas uppgift och vad som är rätt och rimligt att handla på en marknad.

• Boosta sjukvården. Sjukvården har gått på knäna gång på gång genom denna pandemi. Men det är inte så konstigt - den är underdimensionerad också till vardags. Låt sjukvården behålla de extratillskott den fått under pandemin, och använda dem till att bygga nya sjukvårdskapacitet i form av lokaler, utrustning och personal. Och återinför aldrig karensdagen utan låt den nya normen att stanna hemma när du är sjuk få finnas kvar - inte minst för att minska spridningen av kommande vintersmittor och avlasta sjukvården.

• Boosta folkrörelsedemokratin. Det må ha färre lobbyister, men föreningslivet tillhör de sektorer som drabbats allra hårdast av pandemin. Visst har det förekommit digitala möten, men studier, kampanjverksamhet och social verksamhet har dragits ner till ett minimum på många håll. Det skadar människors känsla av sammanhang och av att kunna påverka sitt samhälle. Eventuella nya restriktioner behöver värna föreningslivet i görligaste mån. Och det allmänna behöver inte bara stötta återstarten för kultur-, idrotts- och nöjesliv utan än mer för förutsättningen för vår folkrörelsedemokrati - människors organisering i föreningar.

Kanske är det med pandemier som med våren. Det ljusnar och blir mildare, och så kommer nya bakslag. Men till sist är vintern förbi.

Och då ska vi njuta av våren, men också börja förberedelserna för nästa vinter.