Det är inte mer än 70 mil mellan Stockholm och S:t Petersburg. Men ibland är det som att Rysslands andra största stad lika gärna kunde ligga på en annan planet. 

Detta trots att S:t Petersburgs fem miljoner invånare gör staden vid floden Nevas utflöde i Finska viken större än såväl Berlin, Madrid eller Rom. Trots att staden inte torde stå dessa andra populära resmål långt efter vad gäller saker att se och uppleva.

Och trots dess fascinerande kultur, litteratur och historia, med starka kopplingar till Sverige.

Under 1990-talet upplevde många svenskar Ryssland för första gången. Sovjetunionen hade fallit, och hoppet väckts om att förändringens vind skulle svepa genom vår mäktiga granne i öster. 

Flera av de återkommande resenärerna var fackligt aktiva svenskar, som deltog i olika biståndssatsningar finansierade genom SIDA.

Bland annat drev Byggnads projekt i Petrozavodsk, där man utbildade fackligt aktiva i föreningsarbete, förhandlingsteknik och den nordiska avtalsmodellen. Syftet var att bygga upp oberoende fackföreningar, som kunde utgöra en viktig bas för en rysk folkrörelsedemokrati. 

Men det fanns andra som hade klippkort på flyget till Moskva och St Petersburg under dessa år. När det nya Rysslands president Boris Jeltsin genomförde sina snabba reformer bort från planekonomin och in i kapitalismen, så var det bland annat med hjälp av svenska rådgivare. 

Idag vet vi att chockterapin blev ett fiasko. Rysslands bruttonationalprodukt halverades på fyra år. Arbetarna i de gamla sovjetiska fabrikerna förlorade jobbet utan hopp om att få något nytt.

Alkoholismen ökade och medellivslängden sjönk. Brottsligheten steg i skyn, sjukvården kollapsade och det rådde brist på både mat och bränsle. 

Samtidigt lyckades en grupp människor bli väldigt rika i samband med Sovjetunionens sammanbrott. Flera av dessa så kallade oligarker var tidigare chefer i statliga företag, som kunnat hitta sätt att göra delar av den tidigare statliga egendomen till sin egen privata. 

Oppositionen mot Jeltsin växte, inte minst i parlamentet som 1993 gick i öppen konflikt mot presidentmakten. Jeltsin svarade med att låta beskjuta parlamentet med artillerield, och därefter styrde han främst landet med hjälp av dekret.

I augusti 1998 kraschade den ryska finansmarknaden, och staten ställde in betalningarna på utlandsskulden. Arbetslösheten steg till tvåsiffriga tal - betydligt högre i regioner där de gamla statliga industrierna inte längre kunde hitta avsättning för sina varor. 

Det var utgångspunkten när den gamle KGB-mannen Vladimir Putin kom till makten efter Jeltsins plötsliga avgång på nyårsafton 1999. Och det är förmodligen så man måste förstå hur Putin kunnat hålla sig kvar vid makten, genom alla dessa år. Under hans tid har Ryssland fått ordning och reda igen, efter en period av kaos.

Putin har också varit framgångsrik i att undanröja förutsättningarna för all legitim opposition mot hans styre. Bland annat satte han tidigt stopp för alla former av utländskt stöd till uppbyggandet av ett oberoende civilsamhälle. Samtidigt ströp han stegvis förutsättningarna för fria medier att verka.

Putin har därmed kunnat styra alltmer obehindrat. Trots att det då och då har utryckts folkligt missnöje, ibland till och med i form av stora demonstrationer på Moskvas gator.

Regimen har då hittat sitt sätt att avleda uppmärksamheten, genom att gå i konflikt med etniska minoriteter och grannfolk. Oavsett om Putin gått i strid mot tjetjener, georgier eller ukrainare, så har konflikterna bidragit till att  rättfärdiga det auktoritära systemet inför de egna medborgarna.

Invasionen av Krim och destabiliseringen av östra Ukraina 2014 tog död på många kvarvarande förhoppningar om en fredlig och demokratisk utveckling i Ryssland.

I och med det inleddes också en ny epok i svensk säkerhetspolitik, med militär upprustning och avtal om försvarssamarbete med en lång rad länder. Det var en nödvändig omorientering utifrån den nya hotbilden.

Samtidigt finns det alltid en risk att pendeln rör sig för snabbt, och att viktiga insikter tappas bort. De förhoppningar om en rysk demokrati och fred i vår tid som fanns på 1990-talet må ha varit naiva på kort sikt, men de kan fortfarande ha bäring för den framtida utvecklingen.

Det finns mycket starka skäl att oroa sig för Putinregimens aggressivitet gentemot sina grannländer. Inte minst har Sverige all anledning att motsätta sig hur den ryska statsledningen gör anspråk på att diktera villkoren för det nordiska säkerhetssystemet. 

Samtidigt är det viktigt att göra tydligt att motståndet mot den ryska regimen inte handlar om en fientlighet mot det ryska folket. För den regimen går just nu en känslig balansgång, väl medveten om att man har svårt att övertyga ryssarna om värdet av att gå i krig mot sina ukrainska bröder och systrar. 

Det är värt att hålla huvudet kallt i dessa orostider. Och formulera en dubbel strategi. Där den ena handlar om att mobilisera och förbereda sig för det värsta scenariot. 

Medan den andra handlar om att göra precis vad Putinregimen fruktar som mest. Att knyta tätare kontakter med det ryska folket, och bemöta de ryska påverkansoperationerna med att stödja oberoende medier och folkrörelser.

Få omvärldsförändringar skulle ha en större betydelse än om demokratiska krafter åter kunde vädra morgonluft i Ryssland.

Och här har Sverige unika möjligheter - genom vår närhet till Ryssland och genom den nyfikenhet som finns kring den svenska samhällsmodellen.

Låt oss ta vara på de möjligheterna.