Kravallerna i samband med den danske högerextremisten Rasmus Paludans påskturné har skickat chockvågor genom Sverige.

Det är förståeligt. För när rättssamhället förlorar kontrollen, så hotas allas vår säkerhet.

Bilderna av hur en pöbel angriper poliser med brandbomber tecknar en mörk bild av tillståndet i vårt land. Våldet kan aldrig försvaras, och de som gjort sig skyldiga till brott ska lagföras och sättas bakom lås och bom.

Rikspolischefen har konstaterat att det är ett misslyckade att polisen inte lyckades förutse att de skulle mötas av ett så besinningslöst våld. Att man skulle ha haft betydligt mer manskap på plats i samband med mötena.

Santidigt utreds nu Paludan för hets mot folkgrupp. Åklagare har tidigare lagt ner liknande undersökningar eftersom muslimer inte definieras som en etnisk grupp. Men polisföreträdare menar att frågan bör prövas i domstol med utgångspunkt i lagens bakgrund och syfte.

Polisens inställning är begriplig. För de har tillräckligt med arbetsuppgifter som det är, utan att behöva skydda en rättshaverist som gjort provokationer mot muslimer till sitt varumärke.

Och insatser som de som skedde under helgen har inte bara en ekonomisk prislapp - de leder till ökade motsättningar som försvårar polisens arbete för att bygga förtroende i lokalsamhället.

Özlem Cekic är tidigare folketingsledamot (SF) och generalsekreterare i Föreningen Brobyggerne som försöker stärka dialogen och minska polariseringen i Danmark. Hon beskriver sina erfarenheter av Rasmus Paludan i en läsvärd artikel i Altinget.

Cekic berättar att de gånger hon haft kontakt med Paludan över Twitter har han konsekvent kallat henne ”apunge”. Ett uttryck han också använder gentemot tioåriga barn som han möter på stan, samtidigt som han kallar deras mödrar ”horor”.

Hon beskriver hur Paludan fick hjälp att få ihop de underskrifter han behövde för att ställa upp i folketingsvalet av en grupp ungdomar med minoritetsbakgrund på Nørrebro i Köpenhamn, som satte stadsdelen i brand i samband med ett av hans framträdanden.

Men när Paludan väl ställde upp i valet, började han granskas och medierna ställde kritiska frågor.

Och väljarna kunde se att han inte bara är en provokatör som bränner koraner efter att ha hällt grisblod på dem eller slagit in dem i bacon. Hans beteende visar uttryck för en toxisk maskulinitet också på andra områden. Och hans parti blev inte invalt i Folketinget.

Men enligt Cekic var det lika viktigt att pappor, mammor och eldsjälar tog snacken med sina barn och med de unga på gatan. Om att inte låta sig provoceras till att ta till våld mot de poliser som beskyddar varje medborgares rätt att yttra sig. Utan låta Paludan klara sig utan den polarisering som är hans livsluft.

I stil med vad som också skedde i Jönköping, när man varningsringde i kyrkklockorna och en bred uppslutning av Jönköpingsbor avvisade hans retorik i demokratiska former.

Eller när föreningsledare i Rinkeby lyckades förebygga att sammandrabbningarna blev värre - trots att Paludan fått demonstrationstillstånd utanför moskén i samband med fredagsbönen - genom en blixtorganiserad fotbollsturnering och en flyttad bönestund.

Påskturnén var Paludans tredje försök bara i år att provocera fram reaktioner från svenska muslimer. De tidigare gångerna var uppmärksamheten näst intill noll. Men nu finns uppgifter om att internationella nätverk i sociala medier gav honom hjälp att bygga upp den energi som ledde till den gångna helgens våldsamheter.

Det är ett fattigdomsbevis att en rättshaverist som Rasmus Paludan på kort tid lyckats få så mycket uppmärksamhet. I ett läge när kriget rasar i vårt närområde och de ekonomiska klyftorna är större än på flera generationer. Vi behöver inte importera en retorik kring etnisk rensning, som redan misslyckats med att vinna de danska väljarnas stöd.

När Paludan kommer tillbaka, behöver vi vara många som tar avstånd. Såväl från hans budskap om etnisk rensning såväl som från det våld som ger spridning till det.

Som bygger hopp i stället för hat.