Rasismen är något som ständigt måste bekämpas och som äter sig in i samhället likt ett gift.

Sverige upplevs många gånger som ett tolerant samhälle som går i spetsen mot inskränkthet och orättvisor. Vårt land står upp för jämlikhet, demokrati och tolerans.

Visst är det så, men sanningen är i alla fall något mer komplicerad. Även i vårt Sverige så skärps motsättningarna om det som handlar om hur människor ska värderas.

Det är mycket sorgligt, men ändå ett faktum.

Rasteorier som till sin karaktär är grumliga och intellektuellt sett svåra att förklara har inte fått fotfäste. Däremot så får fördomar lätt fäste och blir till vandringssägner.

Uppfattningar om hur andra som man har begränsad erfarenhet av eller aldrig träffat är får lätt spridning. Orsaken till ivern att sprida sådant kan bottna i egna misslyckanden och rädsla.

Högerextrema rörelser med Sverigedemokraterna i spetsen gör allt som går för att rida på stämningar av detta slag.

Kultur ställs mot kultur. Religion mot religion. Bostadsområde mot bostadsområde. Hudfärg mot hudfärg. Språk mot språk.

Motsättningarna odlas i en förgiftad cirkel där fördomen och rädslan blir drivkraften. Och någon lösning på problemen kan sällan skönjas i denna hatets argumentation.

I vår tid skärps tyvärr motsättningarna i samhället. Dagens rasism tar sig främst kulturella uttryck. Det handlar om att födelseplats, nationalitet, släktförhållande, språk och identitet för med sig kulturella rötter som inte går att förena med andra människor med annan bakgrund.

I grunden handlar detta förhållningssätt om att människor med olika bakgrund inte ska kunna leva tillsammans. Teorin är att det hos alla finns ett nedärvt arv som inte går att befria sig ifrån.

Den kulturella rasismen är de högerextremas senaste drag efter att det som kallats för strukturell rasism, biologisk rasism, vetenskaplig rasism och kristen religiös rasism havererat som de irrläror de är.

Kärnan i alla nonsensteorier är alltid att någon är ”bättre” än den ”andre”. Alltid ska någon klättra på någon annans rygg. Människor ska graderas.

I Sydafrika talades det en gång i tiden om ”separate living”. Ett annat ord var apartheid. För var och en som tänker efter så är tankegodset då som nu detsamma.

Resonemang om födelseort, hudfärg eller religion har mycket litet att göra med mänskliga kvaliteter hos den enskilde individen. Men det är skamligt enkelt att ta till när någon ska försätta sig i en bättre position i förhållande till andra.

Det är i vardagens situationer som förmågan att hålla borta fördomar och nedrigheter prövas. I de situationerna prövas våra egna attityder och förhållningssätt.

Ytterst handlar det om hur vi i realiteten ser på begreppet alla människors lika värde. Våra attityder i vardagen avgör möjligheten att ha en ömsesidig respekt och samhörighet.  

Det jag nu skriver om handlar inte om flathet och bristande insikt om de problem som segregation, trångboddhet, kriminalitet , arbetslöshet och våld för med sig.

Nej, det handlar om vilket grundläggande synsätt på människan som krävs om inte en förödande väv av fördomar, vandringssägner, hat och okunnighet ska få styra samhällsdebatten.

Humanismen och respekten för människovärdet är en skör planta som lätt kan rubbas.

När värderingsgrunderna släpper och den fullständigt förlegade pseudovetenskapen socialdarwinism tar över så öppnas barbariets portar.

Mänskligheten har med stor förskräckelse prövat de lösningarna förr. Det finns ingen anledning att göra om de misstagen.

Peter Hultqvist sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott och är landets försvarsminister