Precis under ytan ligger riksdagsledamöternas uppdämda raseri
LEDARE Bordlägger vi förnyelsen nu så är vi kokta.
“Södermalm är en fantastisk stadsdel med puls och aktivitet, och också Sveriges mest tättbefolkade område. Det bor 19 000 personer per kvadratkilometer på Södermalm. Snittet i Sverige är 25,6.
Jag kommer från Dalarna. Dalarnas till ytan största kommun är Älvdalen. I Älvdalen bor det i snitt 1 person per kvadratkilometer.
Skulle Södermalm ha samma befolkningstäthet som Älvdalen, så skulle det bo 5,7 personer på Södermalm. Skulle Älvdalen ha samma befolkningstäthet som Södermalm, så skulle det bo 136 miljoner i Älvdalens kommun.”
Riksdagsledamoten Lars Isacsson inledde den sista presentationen av uppdaterade socialdemokratiska samhällsanalyser med ett pedagogiskt exempel. Yta och avstånd spelar roll, och statens uppgift är att utjämna skillnaderna i förutsättningar.
En uppgift som staten klarar allt sämre.
Precis under ytan i Isacssons statistiska redogörelse, skymtade en uppdämd ilska över sakernas tillstånd.
Över en samhällsutveckling som dragit isär Sverige, utarmat stora delar av landet från samhällsservice och inpräglat i landsbygdens invånare att de är förlorare.
Vid måndagens presskonferens kunde samma raseri spåras hos Anna-Caren Sätherberg, som beskrev hur klimatåtgärderna inte fått med sig vanligt folk utanför de större städerna utan i stället bidragit till samma utveckling.
Ilskan kunde också skymta fram hos My Alnebratt, som beskrev hur politiker på alla nivåer i decennier fattat godhjärtade beslut om höga ambitioner för välfärden, som saknat förankring i budgetdokumentens tabellverk.
En diskrepans mellan ambition och verklighet, som pressat personalen till det yttersta och spätt på politikerföraktet.
När gruppernas analyser nu presenterats i sin helhet, är detta raseri över sakernas tillstånd en gemensam nämnare. Lägger man ihop berättelserna så är det väldigt mycket som gått fel i Sverige:
Marknadslogiken har slagit igenom, privatiseringar och skattesänkningar har trängt tillbaka det gemensamma ansvarstagandet.
Politiker har haft höga ambitioner för de offentliga verksamheterna men pengarna har inte hängt med, och personalen har använts som gummiband.
Trygghetssystemen har undergrävts och försvagats, och spätt på den växande ojämlikheten.
Invandringen har varit för stor i relation till integrationskapaciteten, med en tilltagande segregation som följd.
Energipolitiken har präglats av marknadens ad hoc-lösningar, snarare än av hela nationens behov av att bygga ut produktionen av billig el.
Det finns fortfarande pusselbitar som saknas i analysen.
Som hur avvecklingen av en sammanhängande bostadspolitik och en explosion av billiga krediter varit motorer för segregation och skenande förmögenhetsklyftor. Eller hur svenskarna får sin världsbild beskriven och bekräftad av borgerliga medieoligopol, som nu utmanas av högerradikala medieplattformar.
En del av analyserna är onödigt defensiva. Det var inte Socialdemokraterna som var pådrivande för att försvaga den politiska styrningen över migrationspolitiken eller för att öppna upp för exploatering av arbetskraftsinvandrare. Och det är samtidigt alldeles för förenklat att skylla gängbrottsligheten på migrationen. Som belystes i Rörelsen under gårdagen, finns det också allvarliga felslut i tanken att fler i fängelse ska göra något substantiellt åt brottsligheten.
Men i grunden är det något väldigt sunt med Socialdemokraternas försök att skaffa sig en ny förståelse av den verklighet som all politik måste förhålla sig till, och försöka förändra.
Men vi som varit med ett tag kan dra oss till minnes att vi varit ungefär här förr. Inte minst under 2011, då en framtidskommission kom fram till många viktiga slutsatser om orsakerna till socialdemokratins dåvarande kris.
De resultaten kom bort sig i konflikter om ledarskapet. Två partiledare senare blev de bestående resultaten en öppnare partikultur och ett större fokus på studier och ledarutveckling.
Socialdemokratin manövrerade sig genom den parlamentariska oredan efter SD:s intåg, fram till att Kristersson-Åkesson-pakten satte punkt för den epoken.
Politikutvecklingen fick ligga på is, och förnyelsen bordlades.
Nu kan Socialdemokraterna välja att göra en av tre saker:
Trygga hörnet: Tacka så mycket för gruppernas arbete med analysen och de efterföljande reformförslag som kommer till våren, för att sedan ”sitta stilla i båten” och hoppas att väljarnas missnöje ska räcka för att vinna valet 2026.
Jamsa med i tidsandan: Ta till sig de delar av analysen som gör det möjligt att ”spela ett-ett” med SD och M i frågor om kriminalitet, migration, kärnkraft och bränslepriser, och tona ner det som handlar om omfördelning, investeringar, skattehöjningar och en expansiv välfärdspolitik.
En genuin förnyelse: Genomlysa politiken område för område och gå till val på en samlad reformpolitik som bottnar i en självständig socialdemokratisk samhällsanalys.
Det är omöjligt än så länge att avgöra vilken av dessa spår socialdemokratin ska landa i. Det enda man med säkerhet kan veta är att det finns förespråkare för alla tre. Och att många rör sig fram och tillbaka beroende på dagsform och vem de pratade med sist.
Det som tycks förvirra många är relationen till Centerpartiet. Men den svenska arbetarrörelsens vägval kan inte styras av anpassningen till ett 3-4-5-procentsparti, som dessutom är inne i sin egen process för att omvärdera en del gamla dumma dogmer. Om C menar allvar med sitt motstånd mot de bruna krafterna, måste de kunna tåla att S driver en omfördelande politik som också gynnar många centerpartistiska väljare.
Nu ligger de misstag på bordet som lett till att det som en gång var världens starkaste socialdemokrati blivit opposition till en högerradikal regering som genomför ett auktoritärt systemskifte.
Nu är det varje socialdemokrats uppgift att begrunda dessa analyser och bilda sig en egen uppfattning. Och att vägra acceptera något annat än vad som blivit utlovat - en helt ny politik för 2030-talet.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Kamrater! Vårt parti ska inte gira mer åt höger än vad det redan gjort. Vi ska inte bli något Konservativt Light parti!
Vi ska ta tillbaka den partiapparat som gynnar arbetarrörelsen mest. Och det är inte den nu förhärskande marknadsliberalismen jag menar. Jag tycker att Socialdemokraterna måste gå den tunga vägen tillbaka och verkligen bli ett arbetarrörelsens parti.
Annars finns det ingen anledning att rösta på S! Då kan väljarna lika bra rösta på ett konservativt parti. Det behöver städas i partiet och vår politik. Märk väl, tiden till 2026 och valmånaden går lika fort denna gången som förra. Förändringen måste börja nu kamrater! Först ska vi ha en God Jul och ett Gott Nytt År! Men sedan så.
Har inte S jamsat med den s.k. tidsandan tillräckligt länge. Det är inte lätt för Magdalena Andersson som är lika rädd som Svantesson att stöta sig med det internationella Kapitalet, fast dom inte märker att det är just det Kapitalet som vill ha statsstyrning för att veta åt vilket håll investeringarna ska röra sig. Är det att satsa på mera mobiler och kommunikationer som är fokus för privatkonsumtionen, när det i stället är fungerande system som begärs. Det är klart att ramverket inte är någon röstmagnet, men konsekvenserna ska beskrivas av S inte bli offer för snedvriden propaganda om skatter och offantlig sektor. Balans i ekonomin är ordet. Det kan tillämpas på allt möjligt, privata konsumtionsintressen versus gemensamma intressen