Rättsstaten skyddar oss från maktens godtycke
ESSÄ En demokrati utan rättsstat förlorar sin funktion, skriver Janne Fröderberg.
Man brukar säga att en princip som bara följs i medvind inte är en princip, utan en riktlinje. En verklig princip är något man håller fast vid även när det blåser storm, även när priset är högt och risken finns att gå ned med skeppet.
Det är just denna uthållighet som skiljer en rättsstat från ett godtyckligt styre.
En rättsstat kännetecknas inte av att staten alltid får rätt, eller att alla samhällsproblem kan lösas snabbt och effektivt. Den kännetecknas av att maktutövning är bunden av principer, även när det är opraktiskt, frustrerande eller kostsamt.
Just därför är rättsstaten ibland långsam, ibland otillräcklig och ofta otacksam. Det är dess styrka.
Det är också viktigt att hålla fast vid varför dessa principer finns. Rättsstaten handlar inte om statens makt över medborgarna, utan om medborgarnas skydd från staten. Staten är alltid den starkare parten. Rättsordningen finns till för att binda den styrkan.
Rättsstaten vilar därför på ett sammanhängande system av principer. Ansvar ska vara individuellt, skuld ska bevisas och inte antas, och statens åtgärder ska vara proportionerliga i förhållande till det man vill uppnå.
Till detta hör grundsatser som inget brott utan lag och inget straff utan lag, förbud mot retroaktivitet och analog tillämpning, samt kravet på att staten själv bär bevis- och processansvaret.
Att bevisbördan vilar på staten är inte en teknikalitet, utan en nödvändig motvikt till statens enorma våldsmonopol och resurser. Det är staten som ska bevisa skuld, aldrig medborgaren som ska bevisa sin oskuld.
Kravet på bevisning måste vara högt ställt, ställt utom rimligt tvivel, för att hellre fria än fälla. Detta är rättsstatens yttersta säkerhetsventil: det är ett medvetet val att hellre acceptera att en skyldig går fri än att en oskyldig berövas sin frihet av staten.
I svensk kontext tar detta också konkret form genom likhet inför lagen, liksom krav på saklighet och objektivitet i myndighetsutövning. Dessa principer syftar till att göra maktutövning förutsebar och återhållsam. De finns inte för att skydda brottslighet, utan för att skydda samhället från godtycke och kollektivisering av ansvar.
Det är viktigt att förstå att rättsstatsprinciper inte verkar var för sig, utan som en helhet. När en av dem åsidosätts, till exempel proportionalitet, oskyldighetspresumtion eller förbudet mot analogi och kollektivt ansvar, försvagas de andra.
Då riskerar rättsordningen gradvis att förskjutas från norm till verktyg.
En särskild risk uppstår när rättsstatsprinciper inte överges öppet, utan formellt bekräftas samtidigt som deras praktiska funktion gradvis förskjuts. Så länge åtgärder kan beskrivas som lagliga, proportionerliga i formell mening och förankrade i demokratiska beslut, kan förändringen framstå som justering snarare än avsteg.
När varje enskilt steg motiveras som rimligt, nödvändigt eller temporärt, uteblir ofta känslan av brott eller kris. Förlusten sker då inte genom ett tydligt avskaffande av principer, utan genom att deras skyddande verkan tunnas ut utan att deras språk försvinner.
Det är i denna diskrepans mellan formell kontinuitet och materiell förskjutning som rättsstatens försvagning riskerar att passera obemärkt.
Priset för att bryta rättsstatliga principer kan ibland framstå som lågt i stunden: snabbare ingripanden, tydligare signaler, en känsla av handlingskraft. Men den långsiktiga kostnaden är nästan alltid högre: förlorad förutsebarhet, urholkad tillit och ett system där det inte längre är klart var gränsen för statens makt går.
Rättsstatsprinciper är därför inte till för i dag. De är till för i morgon och övermorgon, när andra har makten, när opinionen har svängt och när trycket är större än i dag. Det är lätt att försvara rättsstaten när den inte kostar något. Det är när den gör det som den prövas på riktigt.
Rättsstatens principer går i flera avseenden längre än demokratins procedurer. I en demokrati finns därför alltid risken att rättsstatens principer reduceras till verktyg, om det tillåts.
Detta är särskilt tydligt i parlamentariska system där lagar, och även grundlagar, kan ändras med relativt stor lätthet. I sådana system är vaksamhet och försiktighet inte bara en dygd, utan den enda försvarslinje som finns.
En rättsstat kan existera utan demokratiskt styre, men då saknar den demokratisk legitimitet.
En demokrati utan rättsstat förlorar däremot sin funktion, sin moraliska kompass och förfaller till ett majoritetsvälde utan skydd för individen.
Om vi medvetet väljer att frångå rättsstatliga principer, måste vi också vara ärliga med vad vi offrar, och acceptera priset fullt ut. Ett pris som kanske inte behöver betalas i dag av dem som fattar besluten, men av andra i morgon.
Land ska med lag byggas, har varit en del av vår historia sedan långt innan Sverige grundades, låt oss inte tappa det.
“Those who would give up essential Liberty, to purchase a little temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety.”
— Benjamin Franklin
Janne Fröderberg är styrelseledamot i S-föreningen Idé och Reform Linköping, Reformisterna Östergötland.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.