Regeringen stoppar huvudet i sanden mitt i klimatkrisen
DEBATT Vi låser in oss i samma princip som förde oss hit från början, skriver Jens Rundberg och Kjell Dennhag.
Så har då den borgerliga regeringen presenterat sin nya budget. Man hoppas på att hjulen ska börja snurra, att tillväxten ska ta fart, att vi ska ta oss ur lågkonjunkturen.
Om denna budget finns det en del att säga. Socialdemokraterna har kritiserat den för att dess basala anslag återigen gynnar de som redan har. Och visst, så är det.
Ändå är det så att det mest tragiska med denna budget är att den i det närmaste inte alls berör att vi befinner oss i en klimatkris. Det enda man viftar med är “förväntade subventioner som för lån till nya kärnkraftsreaktorer” och “dubbelriktade differenskontrakt för nya kärnkraftsreaktorer”.
Man kan ju i sitt stilla sinne undra vad tusan det är, och inte framgår det någon summa att skryta med heller, typ någon miljon. Men i den föregående debatten har det ju talats om att regeringen begär bemyndigande från riksdagen om 220 miljarder kronor för statliga lån för ny kärnkraft. Utöver detta har man begärt en riskreserv på ytterligare 220 miljarder för att täcka fördyringar.
Dessutom vill man ha en ram för prissäkringsavtal, alltså eliminera risken för kapitalet genom att sätta ett minimipris på elen under 40 år (!) Under denna fyrtioåriga period finns ett totalt tak, det får inte kosta mer än 400 miljarder kronor.
Jaha vad har vi då här? Jo, vi har en fortsatt katastrofal inlåsning i tillväxttänkandet.
Kärnkraften är baserad på samma centraliserade storskalighet och industriella struktur, och vilar på samma tillväxtbaserade föresatser, som den exponentiella ekonomiska tillväxten efter andra världskriget. Den som mer än någonting annat tog oss in i den klimatkris vi befinner oss i. Den som drevs av olja och kol.
Det är samma koncept. Kapitalet behöver staten för att säkra sin position och kunna ackumulera mer kapital.
Tillväxtprincipen låser in oss. Och eftersom ekonomin formar såväl sociala som kulturella mönster, så befinner vi oss i en tankemässig inlåsning.
En inlåsning som måste brytas för att kunna lägga om rodret och komma bort från kollisionskursen. Och det måste gå fort.
Jordens klimat hänger ihop med femton stora grundläggande stabiliserande system som under de senaste tiotusen åren hållit den globala medeltemperaturen väldigt stabil, inom plus-minus en halv grad Celsius. De senaste tre miljoner åren har medeltemperaturen hållit sig inom minus fem till plus två från medelvärdet, även det förvånansvärt stabilt.
Nu är vi snabbt på väg utanför detta spann, som kallats “livets korridor” av klimatforskare. Att överskrida två graders ökning innebär nytt och okänt territorium för människan och hastigheten med vilken temperaturen ändras är troligen okänd för livet på jorden.
Tre av de stabiliserande systemen har utpekats att redan vara i riskzonen för kollaps: Amazonas regnskog, permafrosten och den atlantiska havsströmmen. När dessa system överskrider sin balanserande förmåga slår de över och går mot ett annat jämviktsläge som i sin tur riskerar att påverka de andra stora systemen att tippa över.
Man talar om en dominoeffekt som skulle kunna orsaka en massutrotning av livet på planeten.
Vad vi således behöver är en monumental omställning, och den enda energi vi behöver till denna är den som kommer från solen. Solen och vinden – solen driver också vinden.
Dels handlar det om att satsa på kärnkraft är att kasta pengarna i sjön. Dels att det är miljö- och klimatvidrigt, dels att det helt enkelt inte går fort nog att bygga ut en sådan. Omställningen behöver ske nu.
Att bortse från detta är att visa ett mycket svagt politiskt ledarskap. Det är att ge sig ut på väldigt svag is i förhållande till det som faktiskt sker med klimatet i vår värld. Det är att tro att någon i en ospecificerad framtid ska göra jobbet.
Det är helt enkelt att vara feg, ducka och stoppa huvudet i sanden.
Vad vi behöver är en reducering av CO2-utsläppen i vårt land på säg 7-8 procent per år under överskådlig tid framöver. Ska detta ske behövs en massiv skatteomläggning, som ger incitament och driver på en sådan reducering.
Utgångspunkten är att detta sker rättvist mellan befolkningslagren och gäller alla var man än bor. Det handlar om att det ska göra ont att göra fel och kännas bra att göra rätt – för såväl företag som individer, stat som kommun.
Socialdemokraterna begärde nyligen att klimatminister Romina Pourmokhtari (L) skulle avgå.
Vad har i så fall partiet själva att komma med som sätter fart på omställningen?
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.