Rekordhettan är vinstjaktens konsekvens
DEBATT Den internationella finansmarknaden driver på klimatkollapsen, skriver Jens Rundberg och Kjell Dennhag.
Super El Niño har börjat rulla in, som i kombination med de fortsatta utsläppen av växthusgaser kommer att ta både 2026 och 2027 till nya rekordår för den globala uppvärmningen, enligt en ny rapport från James Hansen.
Utsläppen som grundorsak till klimatkrisen har en direkt koppling till det internationella kapitalflödet. Den internationella finansmarknaden driver på klimatkollapsen utan motstånd.
Samma internationella kapitalflöde som socialdemokratin är livrädd för, som är skälet till att Socialdemokraterna med svansen mellan benen gått i kapitalets ledband sedan nittiotalet och fört en nyliberal ekonomisk politik.
Den internationella finansmarknaden har inga begränsningar. Investeringar kan göras i vad som helst, varsomhelst, på bara några sekunder. Endast en regel finns: vinstmaximering.
Således går pengarna till det som för tillfället ger mest avkastning, och inga länders lagar gör för närvarande någonting åt den saken.
Det som fortfarande ger mest avkastning är fossil energi. Således strömmar en stor del av kapitalmarknadens pengar till oljebolagen.
De fossila utsläppen driver på klimatkrisen och påverkar fenomen som El Niño i en för mänskligheten negativ riktning.
En annan marknad som ger stor avkastning är vapenindustrin, som i sin tur också är kopplad till fossilindustrin genom behoven av vapen till konflikterna i exempelvis Mellanöstern och att driva det militärindustriella komplexet.
En tredje marknad som har blåsts upp till bristningsgränsen är AI och datalagring, som också driver upp energibehov och vinstförväntningar.
Något som osökt leder in på den nyblivne techbiljonären Elon Musk och hans energislösande rymdprojekt och oblyga korrumpering av den amerikanska demokratin.
Således måste en politik som vill tjäna syftet att hejda klimatförändringarna kopplas samman med en politik som sätter stopp för den internationella finansmarknaden. En politik som implicit också hanterar tillväxtproblemet.
Det enklaste sättet att få stopp på det internationella kapitalflödet är att kasta grus i maskineriet. Detta kan göras genom beskattning av kapitalflödet över nationsgränserna, vilket Ann Pettifor förespråkar i sin bok The Global Casino.
Detta kan sedan mötas nationellt med att den interna marknaden stärks med statliga initiativ och investeringar. Där kommer omställningsbehoven in.
Sverige har stora behov av investeringar för att göra en rättvis grön omställning av samhället. För att hålla den offentliga sektorn igång. För att skapa en energiomställning som bär in i framtiden.
Men en tillväxtbaserad ekonomi är rent önsketänkande om vi ska klara klimatet.
En tillväxtekonomi bygger på en exponentiell utvecklingskurva. Det innebär att i det långa loppet kommer resursförbrukningen och utsläppen ta kål på oss, vilket Tillväxtens gränser av Romklubben visade redan år 1972.
Vi måste få igång en orädd och förbehållslös diskussion om vad som är nästa steg – bortom tillväxtekonomin.
Modeller finns: hela Kanadas ekonomi har av ekonomen Peter Victor, i ett makroekonomiskt scenario, ställts om till “steady state” och visat sig klara av alla sina funktioner.
En ekonomi med nolltillväxt betyder inte noll investeringar, utan en ekonomi som lever inom ekosystemets begränsningar.
Att balansera nationalekonomin så att frihet under begränsning är genomförbart är en delikat uppgift. Men den förefaller inte alls omöjlig.
Vi levde länge under en blandekonomi som fungerade – att lägga till aspekten ekosystemets begränsningar är genomförbart.
En marknads syfte är ju trots allt först och främst att producera det vi människor behöver inom de förutsättningar som finns, för allas vårt bästa.
Marknadens företrädare är också människor, som behöver överleva i framtiden.
För att det ska ske behöver aktiebolagen ta fullständigt ansvar. Inte ett begränsat ansvar.
Vad vi har fått är ett av marknaden drivet konsumtionssamhälle. I efterkrigstidens samförstånd gynnade detta folkets levnadsstandard, väl och ve. Men det receptet duger inte längre.
Ett allmänt stöd till konsumtion för att hålla igång arbetstillfällen och ekonomi är omodernt och passé. Det går inte.
Vi måste vända på maktriktningen, rätta marknaden efter behoven och inte tvärtom. Sätta gränser och regler för marknaden så att den rättar in sig i folkets tjänst. En moralisk ambition och riktning för både marknaden och folket.
Socialdemokratin har ju historiskt haft detta som sin nisch, att styra genom blandekonomi.
Så upp till bevis för partiledningen, vad har ni för vallöften kring detta som kan locka väljare till er politik och till valurnorna?
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
I detta instämmer man ju gärna, dvs i det som handlar om finansmarknaderna. Även om det ser ut att kärva lite just nu. Det rapporteras att ingen vill finansiera USAs oljebolags kapning av Venezuelas oljetillgångar. Risken är för stor.
I övrigt rekommenderar jag Brett Christophers bok The price is wrong, som visar varför det inte satsas på vindturbiner. Det handlar inte *bara* om finansmarknader utan rent allmänt om uppsplittring av produktionsprocesser och krav på vinst i varje enskild liten detalj, vilket omöjliggör stora satsningar. Anmälan på https://gemensam.wordpress.com/2025/10/11/varfor-tar-omstallningen-san-tid/
Men beträffande resonemanget om "tillväxt" undrar jag om det inte är ren och skär neoklassisk ekonomi ställd på huvet. "Tillväxt" handlar om bytesvärden och energi handlar om bruksvärden. De har en mycket skör koppling till varandra. Det är neoklassikerna som antar att det är samma sak. Det borde vi inte ställa upp på.
Bytesvärden kan utan risk bli hur stora som helst. Det är gifter i naturen vi ska akta oss för: koldioxid, organiska halogenföreningar och tungmetaller. Dem kan vi klara oss utan, även med bibehållande eller ökning av vår materiella levnadsstandard.