Marie Nilsson, förbundsordförande för IF Metall, skriver i Rörelsen den 25 oktober att ”den nuvarande lönebildningsmodellen innebär både mer pengar i plånboken för alla – och mindre löneskillnader mellan kvinnor och män”.

Rörelsen

Debatt: Till försvar för industrinormen

Industrinormen ger riktiga löneökningar, stärker Sveriges konkurrenskraft och minskar löneskillnaderna mellan könen. Därför är den framgångsrik och värd att försvara. I nästan 25 år, utom ett år under finanskrisen, har industrinormen inneburit reallöneökningar. Alltså mer pengar i plånboken när hänsyn tas till inflationen. Inte bara industriarbetarna – u…

Read more

7 months ago · 1 like

Som ordförande för ett av Sveriges städarfack behöver jag komplettera den här bilden.

Det stämmer att Industriavtalet bidragit till reallöneökningar under många år. Men tittar man på fördelningen av dessa löneökningar är det otvetydigt vem som vunnit mest på det.

1997 skiljde det i genomsnitt 5 100 kronor per månad i lön mellan en arbetare och en tjänsteman. 2017 hade skillnaden växt till 12 800 kronor per månad. Det skiljer alltså över 150 000 kronor per år. Är det rätt? Det tycker inte vi på Fastighets.

Löneskillnaderna uppstår och befästs i två steg: Arbetarnas löner höjs oftast enligt tariffer som bygger på märket, medan tjänstemännens löner ofta förhandlas direkt på arbetsplatsen. Märket sätts, med ett undantag sedan 1998, konsekvent under det faktiska löneutrymmet. En större del av utrymmet lämnas kvar till den lokala lönebildningen, som då tillfaller de högavlönade tjänstemännen.

Tjänstemannen, som ofta har en starkare position på arbetsmarknaden, får först en ökning enligt märket som alla andra, och sedan ännu mer i lokala förhandlingar. Arbetaren, ofta med en mer osäker och svagare position på arbetsmarknaden, får nöja sig med endast märket. Industriavtalet blottar på så vis en djupt ideologisk frågeställning: vems arbete förtjänar egentligen mest betalt?

På grund av arbetsmarknadens sammansättning blir detta också en fråga om kön, även om inte märket i sig kan sägas driva på ojämställda löner.

Däremot står det klart att det går emot de gemensamma mål som LO satt upp, nämligen att utjämna löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade områden samt att minska löneklyftan mellan arbetare och tjänstemän till år 2028.  

Det kommer inte att uppnås om inte märket sätts på rätt nivå redan från början. Det vill säga det som är det faktiska löneutrymmet, varken mer eller mindre. Om man önskar att lönenivåerna mellan män och kvinnor ska minska och att arbetarnas löner ska öka i takt med tjänstemännens eller mer, kan ett annat sorts avtal vara en del av lösningen. 

6F (Byggnads, Fastighets, Seko, Elektrikerna och Målarna) föreslog redan 2019 ett normerande avtal i takt med det faktiska löneutrymmet, för att begränsa tjänstemännens lokala lönepåslag.

En bidragande orsak till att de kvinnligt dominerade yrkesgrupperna inte kommer ifatt de manligt dominerade i löner ligger i att märket är för starkt bindande och att det sätts i procent. Procentuella lönepåslag ger mer pengar ju högre lön individen har, vilket leder till ökade klyftor.

Industriavtalets problem kokar alltså ned till följande: Dels klarar det inte av relativlöneförändringar mellan branscher, yrken och sektorer. Konsekvensen blir att löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän antingen behålls, eller ökar. Dels sätts märket konsekvent under det samhällsekonomiska löneutrymmet. Tjänstemännen vinner då genom sin lokala lönebildning.

Varken Fastighets eller 6F förespråkar helt individuella märken, med överhettad lönebildning i för tillfället välmående branscher. Men det är uppenbart att industriavtalet bygger på föreställningar om svensk ekonomi som inte längre stämmer, och att stora yrkesgrupper missgynnas av det. 

Den som hävdar annat gör det lite väl enkelt för sig.

Magnus Pettersson
Ordförande, Fastighetsanställdas Förbund

Share