Så finansierar vi höghastighetståg mellan Malmö och Narvik
DEBATT Staten – inte marknaden – kan stå för de lönsamma investeringar som krävs, skriver Ulf Lindberg.
Om vi för ett ögonblick skulle tänka tanken på att faktiskt ställa om, hindra miljöförstöring, kalhyggen, massarbetslöshet, kärnkraftskrameri och sluta bygga ett samhälle för ständigt fler miljardärer i stället för ett samhälle för solidariska medmänniskor.
Så vad behöver vi göra då?
Varför satsar inte Sverige på kustsjöfart? Varför drivs inga storskaliga forskningsprojekt där vattenkraft, vindkraft, solkraft och vätgas samverkar i balanserade energilösningar?
Varför skeppar vi ut högkvalitativa råvaror (trä, metall mm) i stället för att förädla? Varför byggs inte dubbelspår för höghastighetsjärnväg mellan Narvik, längs norrländska ostkusten, och Malmö?
Beror det jag beskrivit ovan på att den marknadsliberala samhällskroppen saknar pannlob? Den reagerar bara med privatkapitalistisk ryggmärgsreflex och långtidsminne – så här har vi alltid gjort men vi vet inte varför, och framför allt så bryr vi oss inte?
Jag vill ge några exempel på det marknadsliberala misslyckandet – ett misslyckande som fortgår av bara farten – och exempel på vad vi skulle kunna göra i stället.
Kustsjöfart
Två procent av vår inrikesfrakt sker idag med båt och 89 procent sker med lastbil. En resa mellan Umeå och Stockholm tar omkring ett dygn med hybridfartyg, mellan Göteborg och Malmö ca 10 timmar, och mellan Malmö och Stockholm ca 30 timmar.
Hur många varor har mer bråttom än så? Och hur många passagerare skulle inte uppskatta en sådan resa?
I Nederländerna har man funnit det lönsamt att gräva och underhålla diken kors och tvärs för att driva vattenbaserad transport. Vi har gratis tillgång till vattenvägen runt Sverige.
Fraktkostnaden per ton kan halveras och miljöbelastningen blir avsevärt mindre.
En rimlig vision kan vara att utjämna fördelningen mellan bil och båt till 50/50.
Järnväg för höga hastigheter
Att bygga helt ny höghastighetsjärnväg med dubbelspår mellan Narvik och Malmö via Norrlandskusten kostar ca 600 miljarder kronor – mindre om befintliga banor och tunnlar med mera kan nyttjas.
Detta kan jämföras med att vi investerar 3 000 miljarder kronor på försvaret under den kommande 10-årsperioden. Vi subventionerar flyget med 12 miljarder per år via skattemedel.
Att låna pengar till en sådan investering skulle innebära att vårt skuldankare skulle öka från 33 till 44 procent. Sverige har extremt låg statsskuld jämfört med övriga stora ekonomier i EU (Tyskland 65%, Italien 145%, Spanien 120%, Frankrike 110%).
Balanserad energilösning
Att kombinera vattenkraft, vindkraft, solkraft och vätgaslagring skulle skapa ett mer flexibelt, stabilt och robust energisystem. Utan kärnkraft.
Ökad effekt och flexibilitet: Vattenkraft, med sin förmåga att snabbt justera elproduktionen, kan agera som en “ryggrad” i energisystemet. Den kan omedelbart kompensera för variationer i vindkraftsproduktionen. Vätgaslagringen kan sedan ta hand om överskott av el när det blåser mycket. Det skapar ett system där tillgång och efterfrågan bättre kan matchas.
Optimerad resursanvändning: Vind- och solkraften kan producera el billigt när det är soligt/ljust och blåser mycket. Denna el kan antingen säljas direkt eller användas för att producera vätgas genom elektrolys. Vattenkraften kan då spara sitt vatten och producera el när priserna är högre eller när det inte blåser. Detta gör att alla resurser används på det mest ekonomiskt fördelaktiga sättet.
Minskad effektbrist: Vätgasen som har producerats kan lagras under lång tid. När det är en period med lite vind/ljus och låga vattennivåer kan vätgasen användas för att generera el, exempelvis i gasturbiner eller bränsleceller. Detta bidrar till att minska risken för effektbrist och att elnätet blir överbelastat.
Minskad klimatpåverkan: Vätgasproduktion med hjälp av förnybar el är helt fossilfri. Genom att använda vätgas som energilager blir energisystemet mer robust och oberoende av fossila bränslen för att balansera nätet. Dessutom kan vätgasen användas för att minska utsläppen inom industrin och transportsektorn, exempelvis med vätgasdrivna lastbilar, bussar och fartyg.
Varför finns inga storskaliga projekt?
Trots de uppenbara fördelarna är storskaliga projekt som kombinerar alla fyra energislag ännu inte vanliga. Här är några av de främsta anledningarna.
Höga kostnader: Investeringarna i vätgasteknik är mycket stora. Kostnaden för elektrolysörer, bränsleceller och lagringstankar är fortfarande hög jämfört med andra energilösningar. Att bygga ut all den infrastruktur som krävs – inklusive rörledningar och lagringsutrymmen – kräver enorma kapitalinsatser.
Teknisk komplexitet: Att integrera och styra ett så pass komplext system kräver avancerade tekniska lösningar. Man måste kunna optimera och automatisera driften för att systemet ska bli lönsamt.
Marknadsmekanismer och lagstiftning: Energimarknaden är inte alltid anpassad för att belöna den typ av flexibilitet som vätgaslagring erbjuder. Regler och incitament för storskalig vätgasproduktion och lagring har inte utvecklats i samma takt som tekniken. Det finns en osäkerhet kring långsiktiga affärsmodeller för vätgasaktörer, vilket gör det svårare att motivera stora investeringar.
Geografiska utmaningar: För att kunna kombinera alla tre behövs goda geografiska förutsättningar. Projektet kräver närhet till både vattenkraftsanläggningar och områden med bra vindresurser. Norra Sverige har precis dom förutsättningarna.
Sammanfattningsvis är det en lösning med stor potential som skulle kunna vara avgörande för att skapa ett helt fossilfritt och kärnkraftsfritt energisystem i Sverige.
Råvarukrängaren Sverige
Att Sverige i hög grad exporterar råvaror och halvfabrikat (malm, virke, massa, kraftpapper, järn, energi) i stället för färdiga, högförädlade produkter har flera sammanflätade förklaringar — historiska, strukturella, ekonomiska och politiska.
Låt oss bryta ner det tydligt:
Historiska strukturer — Sverige som råvaruekonomi
Sedan 1800-talet har Sveriges ekonomi byggt på export av basresurser: järnmalm, skog, energi och senare metaller.
Industrialiseringen utgick från dessa tillgångar (gruvor, sågverk, kraftverk), vilket skapade starka råvarubaserade kluster - men svagare tradition inom storskalig konsumtionsvaruproduktion.
De stora exportföretagen (LKAB, Boliden, SCA, Holmen, SSAB m.fl.) utvecklades kring effektiv råvaruhantering snarare än kring förädling i slutledet.
Skalfördelar och global prislogik
Råvaruproduktion är kapitalintensiv men kräver inte lika stor arbetskraft. Sverige har kunnat konkurrera globalt med hög produktivitet och billig el.
Förädling däremot (t.ex. färdiga produkter av stål, papper, byggmaterial, batterier, komponenter) kräver ofta större marknad, större kapitalrisk och fler steg i värdekedjan.
Internationella köpare (t.ex. Kina, Tyskland) betalar bättre för stora, rena volymer av råvara som de själva förädlar (de vill inte köpa halvfärdiga produkter).
Exempel: Sverige exporterar järnmalm → Tyskland och Nederländerna förädlar till stål → säljs tillbaka till världen som bilar och maskiner.
Skattesystem och investeringsincitament
Stora råvaruföretag gynnas ofta av stabila, förutsägbara skatter på produktion men inte nödvändigtvis av satsningar på riskfylld industriell förädling.
Investeringar i nya produktionsled (t.ex. cellulosabaserade textilier, fossilfritt stål, biokemikalier) kräver långsiktiga statliga garantier eller riskkapital.
Sverige har historiskt haft svagt statligt investeringsstöd i senare led av industrikedjan, till skillnad från exempelvis Tyskland, Finland eller Sydkorea.
Innovationsgapet – forskning vs industri
Svensk forskning är stark inom materialvetenskap, kemi, bioteknik – men tekniksprånget från labb till industriell produktion är dyrt och riskabelt.
Många innovationsprojekt (ex. ligninplast, trämaterial, bioraffinaderier) stannar på pilotnivå eftersom finansieringssystemet är kortsiktigt och bankerna är riskaverta.
Resultat: hög kompetens, men låg industriell skalning.
Infrastruktur, energi och logistik
Råvarubaserad export har byggts upp med effektiv transportinfrastruktur hamnar, järnväg, elnät) som stödjer stora volymer av oförädlade produkter.
Att bygga nya fabriker för högförädling nära råvaran kräver ny infrastruktur, kvalificerad arbetskraft och ofta elintensiv produktion.
Globalisering och företagsstrategier
De svenska basindustriföretagen är idag globala koncerner. Förädling sker där marknaderna är störst (Tyskland, Nederländerna, Kina, USA) och inte nödvändigtvis där råvaran finns.
Det är ofta mer lönsamt att sälja råvaran till egna dotterbolag utomlands än att bygga ny produktion i Sverige.
Alltså: Sverige fortsätter med en dåres envishet att exportera råvaror och importera värde. Sverige kan potentiellt öka sitt årliga exportvärde med någonstans runt 120–350 miljarder kronor om stora delar av malm, råträ och massa/papper förädlades i Sverige innan export.
Norra Sverige vinner mest i absoluta termer. Det beror på att stora delar av järnmalm och betydande delar av sågverks- och massaproduktion finns i de norra delarna. Här finns också mark, råvara och i vissa fall billig tillgång till energi. Norra Sverige kan stå för, och förhoppningsvis tillgodogöra sig, mellan 80–85 procent av det extra värde som förädling skapar.
Södra Sverige får också betydande vinster eftersom en stor andel av massaproduktion och förädlingsindustrier redan finns där och kan skalas upp för att hantera mer högvärdiga produkter.
Så vips har vi finansierat järnvägssatsningen mellan Narvik och Malmö.
Staten – inte marknaden – kan stå för de stora men mycket lönsamma investeringar som krävs. Men detta kräver politiskt mod och vilja!
Ulf Lindberg är aktiv i UmeReformisterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Ulf, du skriver ett väldigt bra inlägg. Du visar hur marknadsliberalismen blockerat utvecklingen, trots att staten har kraften att bygga framtiden i stället för att följa marknaden. Där vill jag lägga till några perspektiv om finansieringen.
För det första är ”lån” helt fel ord när vi pratar om staten. En stat med egen valuta skapar sina pengar direkt i statsbudgeten. När staten betalar ut löner, upphandlingar eller sjukersättning försätts nya kronor i omlopp. Statsobligationer används främst för att styra köpkraften och reglera ränteläget – inte för att ”finansiera utgifter”. De är ett verktyg för penningpolitik, inte ett tecken på att staten saknar pengar.
Det betyder att investeringar inte är skulder i någon meningsfull realekonomisk betydelse. De är politiska beslut om hur mycket av landets arbetskraft, teknik och material vi vill sätta i arbete. Begränsningen är inte pengar, utan resurser.
Och här kommer den verkliga frågan: varför använder inte staten sin kapacitet? Varför byggs inte järnvägen, energisystemet, kustsjöfarten och industrin du nämner?
Svaret är obekvämt men tydligt. När ett samhälle fungerar, när välfärden är stark och full sysselsättning råder, då sjunker vinsterna för toppskiktet. Det var exakt detta som hände under keynesianismen. Företagen blev för effektiva, jämlikheten ökade och kapitalets avkastning pressades ned. Därför gjorde kapitalet uppror mot den modellen och drev igenom nyliberalismen: inte av effektivitetsskäl, utan av fördelningsskäl.
Ett samhälle som fungerar är inte lönsamt nog för de rikaste. Brist, kaos, underinvesteringar och utsvultna offentliga system ger högre marginaler. Det är därför vi lever med åtstramning, trots enormt reellt utrymme att investera.
Du pekar också på det absurda i att Sverige exporterar råvaror och importerar värde. Detta beror inte på brist på ”pengar”. Vi har obegränsad monetär kapacitet. Problemet är ideologiskt: en ovetenskaplig liberal teori där staten ses som fattig och marknaden som neutral, trots att alla historiska industrier – från Japan till Sydkorea och Finland – byggts upp av statliga pengar, statlig kredit och statlig planering.
I ett modernt system borde staten använda sin suveränitet till att finansiera:
– höghastighetsjärnvägen
– kustsjöfarten
– elnätet
– vätgas, vind, sol och vattenkraft i ett sammanhängande system
– industriell förädling av malm, skog och metaller
– grön teknik
– välfärd och utbildning
Vi behöver inte exportera för att ”tjäna ihop” utländska pengar först. Staten behöver inte fylla en valutareserv innan den gör något. Det är reala resurser i landet – människor, energi, material, kunskap – som avgör hur mycket vi kan bygga. Vi har mer än vi använder.
Jag håller helt med dig om att marknadsliberalismen saknar pannlob. Jag skulle bara uttrycka det som att den saknar realekonomisk grund. Den bygger på teorier där staten ses som ett hushåll, trots att staten är den som skapar pengarna som hushållen använder. Därför sitter vi fast i låtsasfattigdom, trots att Sverige har råd att vara en ledande industrination.
Det vi behöver nu är statsstödd och statsreglerad steady-state-kapitalism: en modell där staten investerar tungt, håller nere resursförbrukningen, minskar importberoendet och bygger robusta system för energi, transporter och välfärd. Ett samhälle där vi förädlar våra egna råvaror i stället för att ge bort värde till andra länder.
Det är så vi finansierar Narvik–Malmö-banan.
Inte genom ”lån”, utan genom att skapa pengar i budgeten och styra resurser till dem som faktiskt bygger banan.
Inte genom exportdogmer, utan genom att använda kapaciteten vi redan har.
Inte genom marknaden, utan genom politik.
Du har helt rätt: det kräver politiskt mod och vilja. Och det börjar med att vi slutar låtsas att staten är en privatperson med ett kreditkort. Först då reser sig Sverige från råvaruexportör till fullskalig industrination.