När statsminister Magdalena Andersson igår läste upp sin regeringsförklaring var klimatomställningen en av tre huvudpunkter, precis som tidigare aviserats.

Grön omställning var också ett tema som togs upp av de flesta statsråd på den efterföljande presskonferensen - oavsett portfölj.

Men en sak stack ut. Den nya klimat- och miljöministern.

Annika Strandhäll har gjort sig känd som en orädd debattör och förkämpe för jämställdhet. Men knappast någon som intresserat sig för miljö, klimat och hållbarhet.

Många blev således förvånade. Jag blev rent av förbannad.

Men sen fick jag fatt i min inre sosse igen. Det finns alltid flera goda kandidater. Man måste inte vara expert på området man tar sig an och en bra företrädare är en bra företrädare.

Men det är upp till bevis. För Strandhäll, och för regeringen i övrigt.

I början av juni nästa år står Sverige värd för högtidlighållandet av 50-årsjubileet av den första internationella miljökonferensen som hölls i Stockholm och på initiativ av den svenska socialdemokratiska regeringen. Det finns en socialdemokratisk tradition att verka i.

En kritik som ofta kommer inifrån socialdemokratin är att miljö- och klimatpolitiken ”outsourcats” till Miljöpartiet sedan det rödgröna samarbetet inleddes. Det ligger något i det.

Men i och med den nya regeringsbildningen finns en unik chans att utveckla och befästa en socialdemokratisk miljö- och klimatpolitik »som säger som det är och gör det som krävs«.

Så här är det: Det är sant som brukar sägas att miljöpolitiken inte kan bygga på moralism och pekpinnar mot den enskilde.

Men då räcker det inte att vara mot saker man uppfattar som pekpinnar. Det kräver att vi tar ställning i de stora och avgörande frågorna.

Alltså flyttar fokus från individuella konsumtionsmönster till frågor om samhällsplanering och investeringar. Där finns stenar att vända!

Det handlar till exempel om att ställning mot utbyggnad av flygkapacitet och fossila raffinaderier, och att kräva att infrastrukturplaneringen följer klimatlagen.

Det pratas allt mer om en grön industriell revolution. Det ligger så härligt i sossemunnen. Att industrin inte bara är problemet utan också lösningen.

Men lösningarna kommer inte av sig själva. Det krävs regleringar som tvingar fram omställning. Och det krävs att vi kan mobilisera och kanalisera kapital till framåtsyftande investeringar.

Att använda den offentliga ekonomins muskler kommer vara avgörande. För att kunna omsätta innovationer i stora industriprojekt krävs att vi kan attrahera privat kapital till investeringar genom att minska eller sprida risk. Där är vi inte framme.

Men den offentliga ekonomin måste också användas för att finansiera de åtaganden som är nödvändiga för att ny industri ska kunna växa fram - alltifrån forskning till välfärd, bostäder och infrastruktur.

Det krävs en stark samhällsbyggaranda som bryter med rådande ekonomiska åtstramningsagenda. En socialdemokrati med förnyat självförtroende och ett nytt samhällsprojekt.

Ta chansen.

Sara Karlsson, är en av initiativtagarna till S-föreningen Reformisterna och tidigare riksdagsledamot.