Klockan 19 öppnar vi dörrarna till kyrkan. Vi volontärer står redo att välkomna kvällens gäster - män och kvinnor som försörjer sig genom att sitta med en pappersmugg utanför matbutiken i minusgrader.

Vi lagar mat och äter tillsammans. Vi tvättar kläder och besökarna, som vanligtvis sover utomhus, tar veckans dusch.

Nästan ingen av besökarna kan läsa eller skriva så vi kommunicerar med hjälp av en röststyrd app på telefonen.

Det fungerar förvånansvärt bra och jag lär mig mycket om deras familjer.

Kvinnan som själv inte kan läsa berättar stolt för mig att hennes dotter i Rumänien går i årskurs sex.

Klockan 22 släcker vi ljusen och lägger oss på golvet för att sova. Nästa morgon skiljs vi åt.

De tar tunnelbanan till ”sin station” och jag åker till mitt kontor i kommunhuset där jag är socialdemokratiskt kommunalråd.

Varje gång jag berättar för partivänner om mitt engagemang i Röda Korsets verksamhet Adapost (som betyder skydd på rumänska) möts jag av lovord.

Men när jag i rollen som kommunalråd lyfter behovet av att hitta en politisk lösning för att ingen människa ska behöva sova utomhus är entusiasmen som bortblåst.

Mitt engagemang för de hemlösa EU-migranterna omvandlas från beundransvärt till att ses som besvärligt.

Det utmålas som naivt att anse att det är med politiken som verktyg som vi ska bekämpa den orättvisa vi alla ser existerar i vår närhet.

I debatten framförs teoretiska argument utan empiriskt stöd, att om politiken visar medmänsklighet skulle givmildheten utnyttjas och problemet med tiggeri förvärras.

Konstigt nog verkar ingen tro på det sambandet när civilsamhället gör precis samma sak.

Alla inser att det bara är en tidsfråga innan någon fryser ihjäl i den egna hemkommunen. Men ändå förblir den mest radikala lösningen mot hemlösheten bland utsatta EU-migranter på många håll att kommunen ger bidrag till föreningslivet för att bedriva härbärgen under kalla vinternätter.

Men att outsourca problemlösning till volontärer kan inte vara det socialdemokratiska svaret.

Socialdemokrater har genom historien - tvärtemot högern - varit tydliga med att vi inte tror på att samhällsutmaningar ska överlåtas till välgörenhetsorganisationer att lösa.

Fattiga människors rättigheter får aldrig ligga i händerna på de privilegierades allmosor.

Samhället ska organiseras genom att vi solidariskt, genom det offentliga, säkerställer att allas grundläggande behov fylls.

I en tid där utspelen från högern haglar om hårdare tag mot samhällets minst priviligierade människor, måste socialdemokratin våga stå upp för att vi vill bygga ett medmänskligt samhälle. Där solidariteten med den utsatta människan är en hörnsten.

Solidariteten sträcker sig bortom personnummer och folkbokföringsort. Den gömmer sig inte bakom ursäkter om att ansvaret ligger på någon annan politisk nivå.

Om bara några dagar sitter många av oss bänkade framför Karl-Bertil Jonssons julafton och beundrar pojkens medmänsklighet med samhällets utsatta.

Låt oss komma ihåg att skillnaden mellan Karl-Bertil, Röda Korset-volontären och oss socialdemokratiska företrädare är att det är vi politiker som sitter på den kraftfullaste verktygslådan för att lindra mänskligt lidande och skapa ett medmänskligt samhälle.

Låt det bli vårt nyårslöfte att använda den.

Sara Kukka-Salam är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.