Shekarabis M-kramande urholkar hans förtroende
DEBATT En arbetsmarknadspolitisk talesperson måste vara tydlig med vilken linje som gäller, skriver Alexandra Einerstam.
Ardalan Shekarabis utspel om en möjlig S-M-regering är inte bara illa genomtänkt. Det går rakt emot hans uppdrag och riskerar att urholka förtroendet för Socialdemokraterna som alternativ på arbetsmarknadspolitikens område.
Socialdemokraterna och Moderaterna har i decennier beskrivit varandra som huvudmotståndare. På arbetsmarknaden handlar konflikten bland annat om a-kassan, arbetsrätten, anställningstryggheten, arbetstiden och arbetsmiljön.
Moderaterna har drivit en politik som sänkt ersättningsnivåer, gjort det svårare för arbetslösa och sjuka, skurit ned på arbetsmarknadspolitiken. Vidare har Moderaterna drivit igenom förändringar som gör det lättare och billigare att säga upp människor.
Det är Shekarabis jobb som arbetsmarknadspolitisk talesperson att kritisera detta och inte att öppna för att sätta sig i den borgerliga regering som ansvarar för den politiken.
När den som ska företräda löntagarna plötsligt börjar resonera om gemensamt regeringsinnehav med huvudmotståndaren blir budskapet otydligt. Är Moderaternas arbetsmarknadspolitik ett problem eller ett tänkbart samarbetsprojekt?
Om svaret är “både och” är det inte konstigt om många väljare upplever att skiljelinjerna bara gäller före valet.
Vi har redan ett aktuellt exempel på vad som händer när ett parti överger en tydlig gräns: Liberalerna.
De gick från hård kritik mot Sverigedemokraterna till att acceptera regeringssamarbete. Den omsvängningen har skapat splittring, tappat medlemmar och lämnat många väljare med känslan av att partiet sålt ut sina tidigare principer för regeringsinflytande.
Ska Socialdemokraterna nu gå samma väg, fast med Moderaterna? Frågan är vad som då blir kvar av bilden av Socialdemokraterna som en självständig kraft för tryggare arbetsliv.
Utvecklingen i Tyskland och Österrike borde vara en varningssignal. I Tyskland har stora koalitioner mellan CDU/CSU och SPD urholkat socialdemokratins profil.
Väljare har upplevt att de stora partierna i praktiken för samma ekonomiska politik. Missnöjet har gynnat partier längre ut på kanterna.
I Österrike har återkommande koalitioner mellan SPÖ och ÖVP bidragit till att många ser de traditionella partierna som ett gemensamt maktblock, medan missnöjespartier växer.
När Shekarabi talar om ansvarstagande mellan “de två partier som traditionellt haft statsministerposten” markerar han inte konflikt, utan gemensamt förvaltaransvar.
För en väljare som röstat på Socialdemokraterna just för att få en annan inriktning än Moderaternas på arbetsmarknaden blir det svårt att se poängen. Om de två partierna ändå ska regera tillsammans, varför ta striden om arbetsrätten, a-kassan, arbetstiden och arbetstryggheten på jobbet?
En socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk talesperson måste vara tydlig med vilken linje som gäller. Antingen står man för en politik som bryter med Moderaternas kurs, eller så gör man inte det.
Att först beskriva moderat arbetsmarknadspolitik som ett problem, för att sedan öppna dörren till regeringssamarbete, är ett effektivt sätt att öka misstron mot politiken i stort.
Om socialdemokratin vill behålla rollen som ett trovärdigt alternativ för löntagare räcker det inte att kritisera Moderaterna i en debatt, och sedan prata om gemensamt regeringsansvar i nästa intervju.
Väljare har rätt att kräva besked: ska S vara motkraft eller medförvaltare?
Alexandra Einerstam är väktare och skribent.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Word!