Skattesystemet ska inte hålla fattiga människor i schack
DEBATT Ett samhälle som beskattar breda löntagargrupper hårt men låter stora kapitalinkomster glida undan skapar inte ansvar, skriver Oskar Brandt.
I dag talar politiker ofta om skatt som om staten vore ett hushåll. Först måste staten “få in pengar”. Sedan kan den “ha råd” med vård, skola, pensioner, bostäder, klimatomställning och trygghet.
Så fungerar inte en modern stat med en egen valuta.
Sverige har kronan. Staten kan skapa svenska kronor. Den gör det när den betalar ut löner, pensioner, barnbidrag, sjukersättning, a-kassa, statsbidrag, investeringar och andra offentliga utgifter.
Staten behöver därför inte först samla in kronor från folket för att sedan kunna använda kronor. Staten är källan till valutan.
När staten tar ut skatt tas de kronor som betalats in ur den privata cirkulationen av pengar. För en stat med egen valuta handlar skatten inte främst om att fylla en statskassa, utan om att minska den privata köpkraften, dämpa inflation, minska ojämlikhet och skapa utrymme för offentliga satsningar.
Staten skapar kronor när den spenderar och drar tillbaka dem när den beskattar. Om staten under lång tid beskattar mer än den tillför genom sina utgifter, eller skapar för lite nya pengar i förhållande till ekonomins behov, krymper den privata sektorns finansiella tillgångar.
Företag får svårare att sälja, hushåll får mindre inkomster och arbetslösheten riskerar att stiga.
Då uppstår ett tomrum som ofta fylls av privatbankerna. Bankerna skapar också nya pengar när de beviljar lån, men de gör det utifrån lönsamhet snarare än demokratiskt beslutade samhällsbehov.
Krediterna går därför ofta till bostadspriser, finansiella tillgångar och spekulation snarare än till vård, utbildning, infrastruktur, klimatomställning eller andra gemensamma investeringar.
Resultatet blir att samhällets penningförsörjning i allt högre grad styrs av privata kreditbeslut i stället för av folkvalda prioriteringar. Det kan bidra till hög skuldsättning, växande tillgångsbubblor och ökande ekonomisk ojämlikhet, samtidigt som viktiga samhällsbehov riskerar att förbli otillgodosedda.
Det betyder inte att staten kan göra vad som helst, utan begränsningar. Den verkliga gränsen ligger i realekonomin: arbetskraft, vårdpersonal, bostäder, energi, maskiner, mark, naturresurser, teknik, transporter och inflation.
Om staten skapar mer efterfrågan än ekonomin kan möta med verkliga varor och tjänster, så kan priserna stiga. Därför behövs skatt, reglering, planering, utbildning, investeringar och ibland ransonering av knappa resurser.
Skatt har flera viktiga uppgifter. Skatt gör att människor behöver valutan. Skatt tar bort köpkraft när ekonomin riskerar överhettning. Skatt kan minska ojämlikhet.
Skatt kan bromsa skadlig konsumtion. Skatt kan flytta resurser från spekulation, lyx och övermakt till vård, skola, omsorg, bostäder, klimat, kultur och trygghet.
Men skatt “försörjer” inte staten på samma sätt som lönen försörjer ett hushåll.
Däremot försörjer skatt ofta i praktiken kommuner och regioner. För kommuner och regioner kan inte skapa svenska kronor själva. De måste få ihop sin ekonomi genom kommunalskatt, regionalskatt, avgifter, statsbidrag och ibland lån inom snäva ramar.
Därför hamnar de lätt i en rävsax. Om staten håller tillbaka statsbidragen samtidigt som vård, skola och omsorg blir dyrare, så måste kommuner och regioner ofta välja mellan högre skatt, sämre välfärd eller hårdare arbetsvillkor.
Detta gör dagens skattesystem orättvist.
Kommunalskatten slår oproportionerligt hårt mot vanliga löntagare, pensionärer och låginkomsttagare. En undersköterska, en sjukskriven, en arbetslös och en pensionär kan få en tung skattebörda, medan stora kapitalinkomster, arv och förmögenheter ofta behandlas mildare.
Staten kan bryta detta. Om staten höjer de generella statsbidragen till kommuner och regioner kan kommunerna anställa fler, höja kvaliteten i välfärden och samtidigt sänka kommunalskatten.
Då flyttar man skattebördan från låg- och medelinkomsttagare till staten, där skattesystemet kan göras mycket mer progressivt.
Staten kan sedan dämpa inflation och ojämlikhet genom högre skatt på stora inkomster, stora kapitalinkomster, mycket stora arv, stora gåvor, övervinster, spekulation, extrem förmögenhet och lyxkonsumtion.
Det är alltså inte sant att låg kommunalskatt måste betyda sämre välfärd. Med rätt statlig finansiering kan låg skatt för vanligt folk kombineras med bättre välfärd.
Frågan är inte om Sverige “har råd”. Frågan är vilka resurser vi har, hur vi använder dem och vem skattesystemet ska skydda.
Ett fattigdomsutplånande skattesystem börjar därför med en enkel princip:
Staten ska inte ta pengar från människor som redan har för lite. Staten ska använda sin valutamakt, sin beskattningsmakt och sin demokratiska planering för att utplåna fattigdom, minska ojämlikhet och bygga ett samhälle där alla kan leva värdigt.
I ett mer jämlikt samhälle mår och presterar alla bättre samt blir mer empatiska mot varandra, särskilt utsatta och flyktingar.
Detta ligger nära den nya FN-rapportens syn på fattigdom. Rapporten lämnar den gamla modellen där samhället först ska jaga BNP-tillväxt, sedan beskatta lite och till sist kompensera de fattiga.
Den pekar i stället mot en ekonomi där mänskliga rättigheter, välfärd, jämlikhet, demokrati och ekologiska gränser styr själva systemet från början.
Skatt ska därför inte fungera som åtstramningspolitik. Den ska inte pressa sjuka, arbetslösa, ensamstående, hyresgäster, pensionärer och lågavlönade till tystnad.
Skatt ska styra bort resurser från övermakt, överkonsumtion, spekulation och miljöförstöring. Den ska göra plats för människors grundläggande behov.
Därför anser jag att inkomster under ungefär 25 000 kronor i månaden nästan inte ska beskattas alls. Det gäller lön, pension och socialförsäkringar.
Staten ska inte ta tillbaka pengar från människor som behöver varje krona till mat, hyra, medicin, el, kläder, tandvård och ett anständigt socialt liv.
Upp till ungefär 50 000 kronor i månaden bör skatten vara låg och begriplig. Den vanliga löntagaren, läraren, sjuksköterskan, busschauffören, teknikern, småföretagaren och journalisten ska inte bära huvudbördan. De ska kunna leva gott, arbeta rimligt, konsumera stabilt och känna trygghet.
Ett samhälle som beskattar breda löntagargrupper hårt men låter stora kapitalinkomster glida undan skapar inte ansvar. Det skapar bitterhet, skuldsättning och klassamhälle.
Efter den nivån bör skatten stiga tydligt. Ju högre inkomst, desto större ansvar. Det handlar inte om avund. Det handlar om makt, inflation, demokrati och produktivitet.
Om de mest högavlönade kan spara ihop enorma förmögenheter och lämna arbetslivet vid 40, tappar samhället ofta både kompetens och legitimitet.
Ett gott samhälle ska belöna skicklighet och ansvar, men det ska inte skapa en ny rentierklass som lever på avkastning medan andra pressas att jobba hårdare för sämre trygghet. En stark rentierklass skadar också vår industriella förmåga.
Kapital ska beskattas minst lika seriöst som arbete. Stora kapitalinkomster, mycket stora arv, stora gåvor, spekulationsvinster och extrema förmögenheter ska bära en tung del av skattesystemet.
Ett samhälle som beskattar arbete men skonar ärvd rikedom lär människor fel sak: att det lönar sig mer att äga än att bidra.
Skatten ska vara låg för små- och medelstora bolag som återinvesterar större delen av vinsten i produktionen och kollektivavtalsenliga anställningar. Men giriga bolag bör bestraffas hårdare och vi bör ha färre superrika.
Därför bör Sverige införa en samlad skattelinje mot extrem rikedom. Den kan bestå av skatt på stora förmögenheter, hög beskattning av mycket stora arv och gåvor, regler mot skatteflykt, begränsningar av ränte- och kapitalupplägg, hårdare beskattning av övervinster och effektiv bolagsbeskattning.
Samtidigt bör hjälpen utökas från samhället för den som vill starta sitt eget företag. En av anledningarna till att småföretagare kastas ut ur trygghetssystemen är att våra rikaste familjer i landet inte vill ha mer konkurrens.
Ingen ska bli fattig av skatt. Men ingen ska heller kunna bygga sådan privat makt att demokratin, bostadsmarknaden, medierna, forskningen eller klimatpolitiken böjer sig.
Moms bör inte vara samhällets favoritverktyg. Det är åtstramningspolitik mot fattiga för att tvinga dessa att låna och göda bankerna för att ha råd att konsumera. Bred moms slår hårt mot låg- och medelinkomsttagare eftersom de använder större del av inkomsten till konsumtion.
Momsen straffar vardag och belönar ackumulerad rikedom. Därför bör grundläggande varor och tjänster ha låg eller ingen moms: mat, kollektivtrafik, reparationer, barnprodukter, kultur, läkemedel, hjälpmedel och annat som stärker människors vardag.
Däremot kan hög konsumtionsskatt användas på lyx och ekologiskt skadlig överkonsumtion. Långväga flygresor, privatjet, extremt stora bilar, utsläppsintensiva lyxvaror, onödigt resurskrävande produkter och slit-och-släng-modeller bör bära sina verkliga sociala och ekologiska kostnader.
Skatten ska inte jaga fattiga som behöver bilen i glesbygd. Den ska träffa överkonsumtion, statuskonsumtion och klimatmässig arrogans.
Sverige bör också skifta från slit-och-släng till lång livslängd. Skattesystemet ska gynna reparation, återbruk, reservdelar, öppna standarder, hållbara material och produkter som går att laga.
Företag som bygger in kort livslängd, låsta system och planerat avfall ska möta högre kostnader. Företag som gör produkter hållbara, reparerbara och resurseffektiva ska gynnas.
Sociala avgifter behöver också förklaras bättre. Om de behövs, behövs de inte främst för att “finansiera” pensioner, sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring i enkel hushållsmening. I en stat med egen valuta handlar de snarare om att styra kostnader, dämpa inflation, påverka arbetsmarknadens fördelning och organisera trygghetssystemen.
Social trygghet ska därför inte användas som moralisk piska. A-kassa, sjukförsäkring och pensioner ska ligga på nivåer som människor kan leva på.
Ett fattigdomsutplånande skattesystem måste höja pensionerna för låg- och medelinkomsttagare. Det bör också sänka pensionsåldern, särskilt för människor med tunga, stressiga eller slitande arbeten.
Ett samhälle som kräver att städare, undersköterskor, lagerarbetare och byggarbetare jobbar tills kroppen går sönder, medan kapitalägare kan gå i praktisk pension vid 45, har inte ett pensionssystem. Det har en klassordning.
Bidrag, avdrag och subventioner måste rensas och jämnas ut. Staten ska inte subventionera ägda villor och bostadsrätter så att redan trygga hushåll kan klättra uppåt, medan hyresgäster betalar höga hyror och får höra att de ska “ta ansvar”. Men bidrag är viktiga för att utsatta grupper också ska ha en god och jämlik tillvaro.
Ränteavdrag, ROT, RUT, bostadsbeskattning, fastighetsskatt, investeringsstöd och hyrespolitik måste ses i ett sammanhang. Målet ska vara låga boendekostnader, trygg bostad och minskad segregation – inte att husägare gradvis subventioneras in i överklass och hyresgäster pressas ned i fattigproletariat.
ROT och RUT kan ha sina poänger, men då ska hantverkarna och städarna också ha bra villkor samt möjlighet att själva anlita sådan hjälp.
Den offentliga sektorn ska samtidigt byggas ut där den möter verkliga behov. Skola, vård, tandvård, omsorg, kollektivtrafik, energi, bostäder, bibliotek, digital infrastruktur och rättshjälp ska fungera som universella bastjänster.
När alla får tillgång till sådant minskar fattigdomen direkt. Människor behöver då inte lika mycket privat inkomst för att överleva. De får mer frihet, mer trygghet och bättre hälsa.
Staten kan också få bättre ekonomi om den stödjer grön och industriell produktion och innovation på humana sätt. Länder utan en stark industri har svårt att försörja sin befolkning. Starka industrier har historiskt uppkommit genom att staten skyddat den inhemska industrin.
Men på samma sätt behöver staten skydda ett levande och ekologiskt jordbruk där också småjordbrukare måste ha goda och vettiga villkor och stöd. Jordbruket är den mest reella produktion vi har utan vilken nästan inget annat skulle kunna bli gjort.
Vem kan arbeta utan mat i magen?
Detta skattesystem ska alltså inte börja med frågan: Hur mycket pengar finns i statskassan?
Det ska börja med frågor som: Vad behöver människor? Vilka resurser har samhället? Vilka jobb behöver göras? Var finns flaskhalsarna? Vilka priser riskerar att driva inflation? Vilken konsumtion förstör klimat och natur? Vilka förmögenheter ger odemokratisk makt? Vilka skatter skadar fattiga? Vilka skatter bromsar överklassens resursanspråk?
Utifrån det kan staten skapa pengar, beskatta, reglera, investera och planera demokratiskt.
Ett sådant system utplånar fattigdom genom trygg inkomst, låga vardagsskatter, stark välfärd och bostadspolitik. Det skapar jämlikhet genom högre skatt på stora inkomster, kapital, arv, gåvor, förmögenheter, övervinster och lyxutsläpp. Det skyddar klimatet genom att styra bort från fossil lyx och slit-och-släng.
Det stärker produktiviteten genom utbildning, trygghet, hälsa, kortare arbetstid och mindre rädsla. Det stärker demokratin genom att bryta extrem koncentration av pengar och makt.
Skatt ska inte hålla fattiga i schack. Skatt ska hålla samhället fritt, tryggt, jämlikt och ekologiskt.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|