Skolans problem sitter inte i klassrummet, utan i styrsystemet
DEBATT En "möjlighetsmaskin" kan inte drivas med vinstintresse och marknadsstyrning som bränsle, skriver Richard Öhman, Anna Quarnström och Fanny Eklund.
Skolsossen och S-föreningen Funktionshinder och Jämlikhet bjuder in till Öppet Forum på artikelns tema i Stockholm på torsdag den 5 mars, för mer information se nedan.
När Olof Palme var utbildningsminister talade han om skolan som en ”spjutspets mot framtiden”. Det var en vision sprungen ur en djup tilltro till pedagogikens kraft: idén att om vi skapar en jämlik skola, skapar vi i förlängningen ett bättre och mer mänskligt samhälle.
Skolan var inte bara en byggnad, den var grunden för vår demokrati och vår gemensamma framgång.
Liberalerna, som utnämnt sig till Sveriges skolparti, har på liknande vis refererat till skolan som en ”möjlighetsmaskin”.
På ytan kan det verka som att Socialdemokraterna och Liberalerna delar samma optimism. Men det liberalerna aldrig förstått är att det inte räcker att ge alla barn möjlighet att gå i skolan – skolan måste också kompensera för de olika förutsättningar barnen har.
Andreas Schleicher, chef för OECD:s utbildningsdirektorat, brukade kalla Sverige ”the gold standard for education”. Hans omdöme har sedan dess ändrats radikalt: ”Det svenska skolsystemet verkar ha förlorat sin själ”.
Och visst har det det. Betygsgenomsnitten steg varje år, men i PISA:s mätningar sjönk de verkliga kunskaperna. ”Ni förstörde utbildningsreformen. Ni borde gå tillbaka till det ni hade tidigare”, var nationalekonomen och nobelpristagaren Philippe Aghions krassa konstaterande om den svenska skolans utveckling när han besökte Sverige 2025.
Hur hamnade vi här?
Sedan 1990-talet har skolan förändrats i grunden. New Public Management infördes som styrfilosofi. Marknadsskolan växte fram. Skolan skulle styras som vilket företag som helst. Allt handlade om kostnadseffektivitet.
Men New Public Management handlar inte bara om vinst. Det handlar om att styra skolan som ett företag – om mätbarhet, uppföljning, konkurrens och kostnadseffektivitet. Om att bryta ner kunskap i jämförbara resultat och reducera professionellt omdöme till indikatorer och nyckeltal.
Och det är här problemen börjar.
När varje elev representerar en skolpeng och varje stödinsats är en kostnad skapas starka drivkrafter att hålla nere resurser.
Enligt IFAU ökar skolsegregationen mer i kommuner där friskoleetableringen är omfattande, även när boendesegregationen räknats bort. SNS har visat att fristående gymnasier sätter högre betyg än vad nationella prov motiverar, tydligast i aktiebolagsform. Riksrevisionen bedömer att skolpengssystemet i flera avseenden motverkar likvärdighet.
Men bortom betygsinflation och segregation finns en ännu djupare konsekvens.
I den förment effektiva skolan har lågstadiet blivit allt mer likt högstadiet. Ämnesuppdelning, tester och dokumentation kryper ner i åldrarna.
Läroplanerna från 2011 skärpte teoretiseringen av grundskolan och tidigarelade betygen. Allt ska mätas, följas upp och redovisas.
Detta system fungerar för elever som lätt anpassar sig till tempo, struktur och abstrakta krav. Men det fungerar sämre för barn som behöver flexibilitet, relationer och individuella anpassningar.
Elever med NPF-diagnoser som ADHD, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är särskilt beroende av stabilitet och pedagogisk frihet. När resurser pressas, när specialpedagoger ses som kostnader och när lärarnas tid äts upp av administration är det dessa elever som först hamnar efter.
Problemen sitter inte i klassrummet. De sitter i styrsystemet.
När undervisningen standardiseras och professionens handlingsutrymme krymper skapas funktionshinder i praktiken. Barn som med rätt stöd hade kunnat lyckas blir i stället hemmasittare. Lärare som vill anpassa och stötta bränner ut sig i ett system som premierar genomströmning framför mänsklig utveckling.
En kommande avhandling av nationalekonomen Petter Berg visar att elever som gått i vinstdrivna gymnasier i genomsnitt har lägre inkomster som trettioåringar. Inte för att de var svagare, utan för att skolorna anställde billigare och mindre kvalificerad personal. Även långsiktigt får kostnadsjakten konsekvenser.
En möjlighetsmaskin kan inte drivas med vinstintresse och marknadsstyrning som bränsle. Den svenska skolan går inte att laga med skoluniformer, ordningsomdömen eller nostalgiska fantasier om pärmar och pekpinnar.
Högern anklagade länge Palmes skola för att sätta ideologi framför kunskap. Men med facit i hand är det de borgerliga partierna som låtit ideologin styra.
De har valt aktieutdelning framför likvärdighet och låtit marknadslogiken tränga in i klassrummen.
När Olof Palme kallade skolan för en spjutspets mot framtiden var det en vision om vad samhället kunde bli. I dag är det en påminnelse om vad vi håller på att förlora.
Valet 2026 blir ett val om vilka som ska styra skolan. Vi väljer vilket samhälle vi vill ha.
Det är dags att låta barnen gå före marknaden. Det är dags för en socialdemokratisk skolpolitik.
Rickard Öhman är ordförande för Skolsossen.
Anna Quarnström är ordförande för S-föreningen Funktionshinder och Jämlikhet (FoJ).
Fanny Eklund är specialist inom NPF och styrelseledamot i S-föreningen Funktionshinder och Jämlikhet (FoJ).
VÄLKOMMEN TILL ÖPPET FORUM:
NPM-skolan = NPF-skolan? Utslagningen i skolan ökar. Värst drabbade är elever med NPF. Vad kan S göra för att lösa krisen? Diskutera frågan med politiker, elever och lärare på Öppet Forum.
När? Torsdagen den 5 mars kl 18.00-20.00
Var? Restaurang Hubertus, Holländargatan 9 och Drottninggatan 88, Stockholm
Läs mer om arrangemanget genom att följa denna länk: https://www.socialdemokraterna.se/event/48379/oppet-forum-med-oppna-utskottets-foreningar
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.