Socialdemokratin måste erbjuda en tro på något annat
DEBATT Det behöver finnas alternativ till "den enda vägen", skriver Jens Rundberg och Kjell Dennhag.
Åren 1920 och 1922 samlades de kapitalistiska staternas finansexperter i Bryssel respektive Genua för att bearbeta ett, som de tyckte, allvarligt problem. Arbetarklassen tog sig ton, tog över arbetsplatser, organiserade sig och arbetade för en visionär samhällsförändring.
Motmedlet ekonomerna kom fram till var en långtgående åtstramningspolitik – finanspolitiskt, penningpolitiskt och industripolitiskt. En politik som skarpt skulle skära ned de offentliga utgifterna, hålla nere löneökningar och skapa arbetslöshet. Åtstramningarna skulle skapa inbördes konkurrens mellan arbetarna och splittra fackföreningarna.
Politiken fick enormt genomslag. Arbetarklassen stred tappert men tappade mark. Inte förrän vid slutet av andra världskriget kom de åter upp på banan genom den välfärdspolitik som blev rådande i många västländer.
Men åtstramningspolitiken låg hela tiden på agendan för finanskapitalet och nationalekonomerna.
Under sjuttiotalet – efter en period av stagflation (stagnerande tillväxt med hög arbetslöshet och hög inflation) som innebar en kris för keynesianismens investeringsvilliga politik – fick åtstramningspolitiken ny vind i seglen.
Milton Friedman fick Riksbankens pris till Alfred Nobels minne 1976 som representant för den nyliberala Chicagoskolan som förespråkade kraftig åtstramningspolitik. Under Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i England i början av 1980-talet kom åtstramningspolitik att dominera allt mer och begreppet TINA, There Is No Alternative, lanserades hårt av Thatcher.
Den nya infallsvinkeln i retoriken var att staten och den offentliga sektorn blivit för stor. Det gällde att minska skatterna, minska regleringarna och släppa fram det privata för att få fart på hjulen.
Trots fundamentala angrepp på fackföreningsrörelsen i nästan hela Europa, och trots att arbetarklassen var de som tog mest stryk när den återtog mark, så kom den nyliberala politiken undan för undan att omfattas av i princip alla europeiska socialdemokratiska partier.
Orden om att detta var den enda vägen hade slagit rot. En doktrin inom nationalekonomin och den ekonomiska politiken hade skapats.
Vårt land grundar sig på en så kallad liberal demokrati. Vi är för pluralism. Olika politiska partier får bilda opinion för sin sak och mötas i fria val.
I den nyliberala envägsdoktrinen gömmer sig således en paradox. Man säger sig vara liberal, och tro på frihet och pluralism, men är endast för en väg. Den enda vägen.
För att upprätthålla tron på den enda vägen så måste kapitalet satsa miljarder på att hålla liv i detta narrativ. För att marknaden ska segra måste visioner om något annat hållas borta.
Man måste förklara historien som död och klänga sig fast vid nuet med hjälp av konsumtion.
Kapitalets strategi ser ut så här: För att marknaden mer eller mindre oinskränkt ska kunna breda ut sig och tränga sig in på nya områden där den inte varit förut – läs offentlig sektor – behöver annat motas ut.
Då behöver perspektiven smalas av, individer isoleras, fråntas sammanhang av gemenskap som ger makt, för att i stället allt mer stängas in i en valfrihetslabyrint av konsumtionserbjudanden där man antas ha råd och behöver hänga med för att bli som alla andra.
På detta sätt vill kapitalet att folket ska förlora tron på att det finns något annat. Den möjlighet till insikt som finns i att uppleva skillnader, och inte bara en väg.
Skillnader i perspektiv. Skillnader i samhällssyn. Skillnader i vad slags samhälle vi strävar efter, vilka värden vi vill ska genomlysa vår vardag och våra liv.
Kapitalet skyr ideologiska skillnader som är tydliga. Det skyr erfarenheten att det tillsammans går att påverka, att skapa ett annat samhälle.
Sådana visionära insikter som man kan vinna genom samtal med andra i grupp, genom att föra fram sina tankar och lyssna på andras för att utveckla nya perspektiv och möjliggöra vägval. Sådana samtal som är det djupaste incitamentet i vår demokrati, sådana som behövs om vi vill att demokratin ska leva.
I stora delar av världen tar nu djupt odemokratiska företagsstrukturer över politikens område. De satsar miljarder på att vi ska anta den enda vägen.
Vill vi ha det så?
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack för en oerhört viktig och träffande debattartikel. Den sätter fingret på ett problem som jag, och säkert många med oss, har känt länge: det orimliga i att den nyliberala förklaringsmodellen tillåtits slå rot djupt inom socialdemokratin och hålla sig kvar.
Tack också för en stark påminnelse om att TINA-doktrinen ('There Is No Alternative') inte kan tillåtas bara accepteras.
Som partimedlemmar har vi alla ett ansvar att ständigt granska vår egen politik.
Jag vill därför uppmana alla i partiet att reflektera över:
● Vilken ekonomisk politik och syn har vårt parti haft de senaste decennierna?
Vilka kompromisser har vi gjort, och har de lett oss bort från vår vision?
● Vilken syn har vi idag?
Accepterar vi omedvetet att marknadens logik ska styra allt, eller vågar vi fortfarande utmana den?
● Hur vill vi att partiets ekonomiska retorik ska se ut framöver, lokalt, regionalt och nationellt?
Hur kan vi erbjuda en tydlig vision om ett annat samhälle, baserat på gemenskap och solidaritet, som ett verkligt alternativ till dagens ensidiga fokus på individuell konsumtion och vinst?
🌹🌹🌹
Dessa samtal är avgörande för att vi ska kunna återta vår roll som en progressiv, visionär kraft. Varför inte ta denna debattartikel som ytterligare tillfälle för att gemensamt utforska och formulera egna tankar kring en politik som verkligen sätter människors behov före marknadens krav.
Nej, vi är många som inte vill ha det så, men jag tror att uppgivenheten fått ett större genomslag än marknadstänket. När jag lyssnar på vänner, bekanta, grannar, kollegor m.fl så lyser den igenom allt annat. Vi har tappat tron på att våra just nu folkvalda politiker ska kunna välja en väg, ett annat perspektiv, eftersom de numera räknas in i och är lika mycket kapitalet som förmögna, företag etc. Ibland får jag en känsla av att först måste allt rasa samman för att vi ska kunna bygga upp något nytt igen.