Sverige är som bäst när flyktingbarnen sjunger "Den blomstertid nu kommer"
KRÖNIKA Migrationspolitiken måste kunna välkomna med värdighet, skriver Maja Lundqvist.
Just nu ljuder Den blomstertid nu kommer i varje aula, klassrum och gymnastiksal.
Barn sjunger om frihet och sommar, föräldrar gråter i bänkraderna, och över hela landet springer ungdomar ut med studentmössan i handen och framtiden i blicken.
Det är alltid en vacker tid på året. Men i år tänker jag lite extra på dem som inte bara tagit studenten – utan tagit sig hela vägen dit, mot alla odds.
Jag minns så väl när jag själv gick i högstadiet. Det var 2015, jag var 15 år och bodde i en liten tätort i Värmland. Tryggheten var självklar. Kyrkan på skolavslutningar. Skogen alltid nära. Sverige var för mig ett land där alla fick en chans.
Men så kom bilden. Den där på den treåriga pojken, livlös på stranden. Jag såg den i mitt mobilflöde, och något brast. Det var som om den hemska världen utanför plötsligt trängde sig in – rakt in i vår vardag.
Och kort därefter satt ungdomar i våra klassrum som inte kunde ett ord svenska, men som kämpade varje dag. Tonåringar som bar på historier jag inte ens kunde föreställa mig.
Jag minns särskilt min nya klasskompis. Hon bodde på ett flyktingboende långt ute i skogen, flera mil från allt.
Hon visade mig sitt rum – en barack, ett trångt utrymme med våningssängar. Det kändes så långt ifrån mitt liv. Och samtidigt var vi jämnåriga, gick i samma skola, delade samma drömmar.
Jag såg hur svårt det var för samhället att orka. Hur lärarna kämpade. Hur god vilja inte alltid räckte. Och jag såg hur vissa barn föll mellan stolarna – fastnade i väntan, i marginalen.
Men jag såg också något annat.
Jag såg hur det gick när vi faktiskt lyckades. Jag såg språk som lärdes, vänskap som växte, fotbollslag som blev inkluderande rum, familjer som öppnade sina hem – även min egen.
Jag såg lärare som stannade kvar efter skoltid, och fritidsledare som vägrade ge upp.
Och i år springer många av dem ut. De barn som kom 2015. De är nu unga vuxna med mössor, betyg, planer och framtidshopp. Och det är värt att stanna upp inför. Värt att känna stolthet över.
För det visar att det går. Det visar att när vi ger människor en ärlig chans – då kan det bli så här bra.
Men det kräver att vi orkar. Därför tror jag på en migrationspolitik som är både medmänsklig och hållbar.
Inte för att stänga ute, utan för att kunna välkomna med värdighet. För att kunna erbjuda trygghet, språk, utbildning och en väg in.
För att alla som kommer hit en dag ska kunna få sätta den där vita mössan på sitt huvud och känna sig hemma.
Och vi klarar det inte ensamma. Hela EU måste ta sitt ansvar. Det får inte vara något ett fåtal länder bär. Ansvar måste delas. För att hålla.
Det är inte ett svek att vilja orka. Det är ett uttryck för respekt. Både mot dem som kommer – och mot alla vi som redan bor här.
Så när jag hör barnen sjunga Den blomstertid nu kommer, och ser studenterna kasta sina mössor i luften, då tänker jag att det här – det här är Sverige när vi är som bäst.
När vi håller ihop. När vi ser människan bakom statistiken.
När vi inte bara öppnar dörren – utan också bygger ett hem där innanför. Ett samhälle där nya liv kan börja om.
Ett land att bli en del av. Och vara stolt över.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
60-100 000 flyktingar per år tror jag är rimligt att ta emot. Det är inhumant att ta emot så få som idag. Och de som gift sig med en svensk medborgare måste få komma. Man kan inte splittra kärleken.
De länderna som är kåta på att kriga. De länderna som tjänat mest på att sälja vapen får fan ta mig också ta de flyktingar som kommer hit.
Konsekvenserna kommer förhoppnings att bromsa krigen som FN misslyckats stoppa.
Dag Hammarskjöld sa: ”FN är inte till att ta mänskligheten till paradiset, utan att bespara mänskligheten från helvetet”.
FNs finrum (dvs. säkerhetsrådet) där veto är missbrukat, har förlamat FN och öppnat för ett helvete på jorden.
Flyktingspolitik bottnar i västerlandets satans politik.
Färre flyktingar kräver färre krig.
Färre krig kräver att civiliserat hålla sig till internationella regler och lagar som vi själva varit med att skapa.
Vi måste fråga oss hur det egentligen står det till med oss själva???
Vad är det fatt EGENTLIGEN?
Kolla det i badrummet imorgon bitti?