Är det möjligt att nå full sysselsättning efter trettio år av massarbetslöshet? Vi menar det. Men det är inte enkelt.

Det behövs en genomtänkt strategi och en omläggning av politiken under kommande mandatperioder. I boken Sysselsättningskoden. Vägen till full sysselsättning bortom corona skildrar vi utförligt en sådan omläggning. 

Visst, Sverige har i jämförelse med andra länder en stark arbetsmarknad med ett stort arbetskraftsdeltagande och en hög sysselsättningsgrad. En förklaring är den höga sysselsättningen för kvinnor, småbarnsföräldrar och den äldre arbetskraften. Det är positivt.

Men det får inte användas för att bortförklara det stora och avgörande problemet; att vi under lång tid, långt före pandemin, haft en hög arbetslöshet. Endast vid topparna på några högkonjunkturer var arbetslösheten nere mot sex procent. Prognoserna för de kommande åren visar att arbetslösheten troligen inte kommer under sju procent, eller cirka 350 000 personer.

Arbetslösheten har även blivit alltmer ojämlik och koncentrerats till utsatta grupper som står längst från arbetsmarknaden. Denna grupp handlar numera om nästan 75 procent av de arbetslösa, liksom drygt 80 procent av de långtidsarbetslösa. 

Arbetarrörelsen får aldrig vänja sig vid detta. Arbetslösheten bidrar till sämre folkhälsa, ökad kriminalitet, försvagade löntagarintressen, otrygghet på arbetsmarknaden, ökad ojämlikhet, social utslagning, erodering av välfärdsstatens finansiering och utgör dessutom en grogrund för högerextremism och främlingsfientlighet. 

Ett första viktigt steg för en ökad prioritering av den fulla sysselsättningen beslutades av den socialdemokratiska partikongressen - ”det övergripande målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och vägen mot detta mål ska följas upp kontinuerligt”. Detta beslut är förpliktande och ställer krav på en effektiv och kraftfull politik. 

Till att börja med är det nödvändigt att efterfrågan i ekonomin förstärks med inriktning på att kraftigt öka investeringarna och därmed tillgodose de mycket stora behov som finns på olika områden. En kraftigt ökad offentlig sysselsättning är också nödvändigt.

För detta krävs en mer aktiv finanspolitik med utökade möjligheter till lånefinansiering av stora offentliga och samhällsnyttiga investeringar. En sådan politik är också fullt förenlig med sunda offentliga finanser, samtidigt som den gör det möjligt att ta i anspråk olika produktiva tillgångar som annars genom sysslolöshet skulle ha gått till spillo. 

Men det räcker inte. Även åtgärder för att stärka och rusta arbetsutbudet krävs. Samtidigt med massarbetslöshet existerar allvarlig brist på arbetskraft. Omfattande, långsiktiga och inte minst riktade insatser inom arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken behövs för att arbetslösa i allmänhet och utsatta grupper i synnerhet ska ha kompetens att ta de lediga jobben.

Arbetsmarknadspolitiken måste rustas upp efter en längre period av minskade resurser. En kraftigt ökad betoning av rustande och kompetenshöjande insatser är nödvändigt.

Det kräver resurser till förmedling av jobb liksom betydligt fler handläggare. Arbetsförmedlingens kapacitet att förmedla och anvisa jobb, särskilt till de mest utsatta grupperna av arbetslösa har varit svag. En verklig närvaro i hela landet, och ett stopp för det omfattande privatiseringsexperimentet är centralt. 

Arbetsmarknadsutbildningen behöver utökas och breddas. Arbetsförmedlingen bör ha lättare att anvisa platser till vuxenutbildningen och dessutom är det viktigt att samordningen förbättras mellan denna myndighet och kommunerna med ansvar för vuxenutbildningen.

Även samordningen mellan den statliga och kommunala arbetsmarknadspolitiken måste förbättras. Det är också viktigt att förbättra kvaliteten och träffsäkerheten för dagens lönesubventioner. Etableringsjobben behöver komma på plats.

Omkring en tredjedel av alla arbetslösa är kortutbildade och har därför högst en förgymnasial utbildning. Det handlar om så många som nästan 130 000 personer, och mer än hälften av dessa har inte ens klarat grundskolan.

Utan en gymnasieutbildning är man i princip chanslös på dagens arbetsmarknad. Därför behöver utbildningspolitiken rustas upp med inriktning på grupper som har en kort utbildning, vilket kräver flera platser på vuxenutbildningen.

Utöver detta krävs ett omfattande kunskapslyft för kortutbildade likt de som genomfördes under slutet av 1990-talet, och som med goda villkor för studiefinansieringen ger arbetslösa en möjlighet att läsa in gymnasiet. 

Det är inte möjligt att nå full sysselsättning om inte arbetslösheten för de mest utsatta grupperna går ner kraftigt. Insatserna för dessa grupper måste vara uthålliga, och det handlar om kedjor av olika insatser som steg för steg flyttar individer närmare ett arbete eller studier.

Arbetarrörelsens historiska uppgift att med kraft verka för ett samhälle med jämlikhet och trygghet på arbetsmarknaden ställer stora krav på att kampen för full sysselsättning verkligen omsätts i praktisk politik.

Vi förväntar oss därför att socialdemokratin tar fram ett konkret program som steg för steg visar vägen mot full sysselsättning.

Stefan Carlén är chefsekonom för Handelsanställdas förbund.

Christer Persson är fristående utredare och författare.

Share