Stoltenberg lyckades med det viktiga medan världsordningen föll samman

RECENSION "Min tid i Nato" är god nutidshistoria, skriver Robert Björkenwall.

Oct 28, 2025

Jens Stoltenbergs “Min tid i Nato“ (Albert Bonniers förlag) är en rak berättelse om ett stycke spännande nutidshistoria.

Den som följt det senaste årtiondets ström av så många dåliga nyheter i vår omvärld är bekant med det mesta. Också Natos nära-döden-upplevelse och USAs hotande sorti under den oberäkneligt impulsive Donald Trump. Likaså Rysslands annektering av först Krim och sedan dess fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022.

Allt skedde under Jens Stoltenbergs tio år (2014-2024) som generalsekreterare i Nato, därtill övertalad och rekryterad av USAs dåvarande president Barack Obama. Sedan övertalad att fortsätta några år till av Joe Biden, trots löftet till hustrun att flytta hem till Norge.

Jens Stoltenberg hade större integritet än den devot Trump-slickande holländske efterträdaren Mark Rutte, skriver Robert Björkenwall. Foto: Bonnierförlagen/Lars Rolland.

Nu har han summerat alla dessa år av återkommande hot och uppblossande kriser på sin lågmält, eftertänksamma prosa.

Lika pragmatiskt och tålmodigt som när han muntligen hanterat Trump, Turkiets Erdogan (vid Natos utvidning) och en av Putins angreppskrig hårt pressad Zelenskyj i Ukraina. Varje gång med stor behärskning och nästan sövande tålamod.

“Lite dåligt samvete har dock Stoltenberg över att han pressade partikamraten och statsministern Magdalena Andersson att påskynda Sveriges Natoprocess innan den partiinterna opinionen var helt med på noterna.”

Med klart lägre profil än den verbalt kaxigare föregångaren Anders Fogh Rasmussen. Men också med klart större integritet än den devot Trump-slickande holländske efterträdaren Mark Rutte.

Som Stoltenberg skriver när bakslag och motgångar då och då kom:

“Jag greps av besvikelse och viss resignation, andra skulle säga att jag blev mer pragmatisk och realistisk.”

Gör din röst hörd, skriv i Rörelsen!

I en tid när mycket av världsordningen har fallit samman så lyckades Jens med det viktiga. Nämligen att både lämna ett hyfsat sammanhållet Nato med USA fortsatt inne och Norden enat inne i samma allians.

Det tidigare som kanske Stoltenbergs största framgång. Det senare på många sätt som den strategiskt viktiga konsekvensen av Putins Ukrainakrig.

Sverige och Finland gick med i Nato.

Lite dåligt samvete har dock Stoltenberg över att han pressade partikamraten och statsministern Magdalena Andersson att påskynda Sveriges Natoprocess innan den partiinterna opinionen var helt med på noterna.

Han beklagar också att han, på tvärs mot tidigare löfte, släppte in Finland i Nato ett år före Sverige. Mycket beroende på såväl Turkiets som Ungerns motstånd mot Sveriges samtidiga inträde.

Plågsamt för Stoltenberg var också när han i ett telefonsamtal med en mycket pressad Zelenskyj den 22 februari 2022 ansåg sig nödgad att säga nej till en flygförbudszon över Ukraina från Natos sida.

“Att stänga luftutrymmet skulle innebära direkt konflikt med Ryssland”, menade Stoltenberg. Och en sådan direkt konflikt med Putins Ryssland ville Nato inte ha.

Men det samtalet och beskedet var smärtsamt att ge Zelenskyj, skriver Stoltenberg.

Mycket sympatisk läsning är det när Stoltenberg skriver om sina nära band med pappan Thorvald Stoltenberg.

Också han tidigare norsk utrikesminister, fredsmäklare och jordnära politiker; jovialisk och med humor. Och mycket engagerad in i det sista, i samtalen med sonen Jens på sin dödsbädd.

Det är fin läsning när Jens är som mest personlig i sin “Min tid i Nato”.

Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.