Det är närmast omöjligt att skriva om något annat just nu än det fasansfulla angrepp på demokrati och frihet som pågår i vårt absoluta närområde.

På den internationella kvinnodagen tvingas vi åter bevittna hur ett krig splittrar familjer, hur unga män tar till vapen mot varandra. Hur beslut som påverkar miljontals människor i hela Europa tas av en man till synes utom räckhåll för folkets protester.

Kvinnor som lämnas till den enda valet att fly med sina barn. Barn som kanske säger farväl för alltid till sina fäder som förtvivlat tvingas stanna för att försvara demokrati och självbestämmande.

Vi får vittnesmål från våra fackliga kamrater om hur vardagen helt rivs upp. Att det inte längre är meningsfullt att ägna sig åt facklig verksamhet, nu handlar allt om att försvara sin stad, sin familj, sin frihet.

De ska få allt stöd de behöver. Just nu handlar det om pengar och medicin. Det handlar om vapen.

Fackens stöd bygger på två principer. Solidaritet och uthållighet. Fackens kärnkompetens är inte att leverera vapen, och det ska vi heller inte göra. Vår uppgift är mer långsiktig än så.

När kriget är över kommer behoven vara än större. Landet ska steg för steg byggas upp igen. Hus ska renoveras, vägar ska asfalteras, sjukhus ska utrustas.

Organisationer ska byggas upp igen. En facklig rörelse kommer att famla. Förtroendevalda kommer att ha dödats i kriget. Andra kommer ha livsförändrade skador och inte kunna jobba. Branscher kommer att ha kollapsat, fackliga kontor raserats.

En efterkrigsekonomi är en enorm utmaning för en facklig rörelse. Strukturer har slagits sönder och ska åter etableras. Landets ledning prioriterar att få en snabb nystart - helst utan bråkande fackföreningar.

Men ska ett land vara stabilt och fullt ut demokratiskt krävs fungerande och fristående fackföreningar. För Sverige tog detta flera decennier. 1898 bildades LO efter flera försök att samla de fackliga initiativen i Sverige.

De första decennierna i LO:s historia var heller ingen barnlek. Tvärtom svajade stödet och organisationsförmågan kraftigt.

Men en sak vi kan ta med oss är att den internationella solidariteten ständigt var aktuell. Trots enorma problem på hemmaplan stöttades kamrater i grannländer, och i mer fjärran länder i deras kamp för bättre villkor. Och Sverige fick stöd från kamrater i andra länder.

Är det något vi fackliga vet är det att solidaritet är det starkaste vapnet. Enade kan ingen besegra oss.

Solidaritet är inte bara ett ord. Det är en handling. En handling LO lovar att stå för. En handling vi alltid står för.

Idag, på den internationella kvinnodagen går all vår solidaritet till de kvinnor i Ukraina som just kämpar för sina liv. Den går till de som nu flyr till Sverige och andra länder. Den går till de som stannar och kämpar för ett fritt Ukraina.

Vi ska vara uthålliga. För alla de kvinnor som är offer i krig, där patriarkala strukturer ofta är en viktig delförklaring. Vår blick kommer inte vändas bort.

När kriget är över står LO redo med allt stöd vi kan för att återuppbygga ett Ukraina där kvinnors villkor och starka fackföreningar står i centrum.

Susanna Gideonsson är ordförande för Landsorganisationen (LO).