Svensk kultur är inte mycket utan Lill-Babs och Hasse & Tage
DEBATT Kulturkanon är en nyckel till den öppna nationalismen, skriver Jan Svärd.
En svensk kulturkanon har presenterats.
Ett skamlöst förslag – komplett med en ny stiftelse som ska förvalta listan och hållas ”på armlängds avstånd” från politiken. Som om det inte redan var politik från början.
Genom konstruktionen blir kanonen svårare att förändra – en evig minnestavla över Sverigedemokraternas nationalistiska seger.
Förebilden finns i Danmark, där en kulturkanon infördes 2006. Den är i dag raderad från kulturministeriets hemsida och bortglömd av många.
Ändå lever den kvar som rättesnöre i skolor. Och just här anar man framtiden i Sverige.
Statsminister Ulf Kristersson kallar kanonen en ”nyckel till gemensamma rum”. Men nyckeln öppnar ingenting – den låser.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) försäkrar att projektet är ”inkluderande” och ett ”erbjudande”. Men hennes ord klingar ihåligt när samma regering samtidigt skär sönder biblioteken, studieförbunden och musikskolorna – allt det som faktiskt bygger gemenskap.
Utredaren Lars Trägårdh upprepar nationalistiska talepunkter om att ”multikulturalism” styrt Sverige för länge.
SD:s kulturpolitiske talesperson kallar kanonen en bekräftelse på ”öppen nationalism”. Klarspråk, om något.
Och Liljestrand? Hon framstår mest som SD:s nyttiga idiot.
Jag opponerar mig inte mot tanken på gemensamma referenspunkter. Det är i sig inget fel.
Men om kanonen verkligen ska spegla Sverige – varför känns den så knarrig? Var är det folkliga, det som faktiskt varit vår gemensamma lägereld?
Radio och tv, som samlade oss kring Svensktoppen, Frukostklubben och Tio i topp. ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. ”Hem till byn”. Bergmans ”Trollflöjten”.
Och inte minst: Hasse & Tage, vars satir och värme präglat generationer.
Var är populärmusiken? Jan Johansson och Evert Taube i all ära, men att kalla dem ”det moderna” är att missa hela guldåldern av svensk schlager: Lill Lindfors, Siw Malmkvist, Lill-Babs, Gunnar Wiklund. Musik som var lättsam, ja – men också inkluderande.
Och om inte Abba platsade, varför inte något mer folkligt men ändå internationellt? Björn Skifs och Blue Swede, med ”Hooked on a Feeling” – en svensk USA-etta!
Det är också svensk kultur, oavsett om det anses fint nog för en piedestal.
Det mest häpnadsväckande är tron att kultur kan vara neutral. Som om en lista över ”det svenska” inte samtidigt är ett avståndstagande mot allt annat. Här luktar det trettiotal.
Och visst känns mycket igen från Sovjetunionens kultursyn: 1800-talets författare, figurativt måleri, brutalistisk arkitektur och folkkonst.
En smak av det förgångna, paketerad som framtid.
Kulturkanonen är inte gemenskap. Den är symbolpolitik, nationalismens karaoke och en nyckel till den öppna nationalism som SD länge drömt om att normalisera.
Det som började som en bortglömd lista i Danmark riskerar här att bli en låsning för framtiden. Där den sverigedemokratiska ideologin vandrat som ett spöke genom hela projektet och nu bekräftas som just det: ett uttryck för den öppna nationalism som SD står för.
Jan Svärd är författare och ordförande för Socialdemokrater för Reformer i Malmö.
Bild på Hasse & Tage: Knäppupps arkiv/Wikipedia.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
"Kulturkalkonen" med dess påstådda neutralitet och den blivande "goda-smak-stiftelsen" med sitt förmenta armlängds avstånd från politik är uttryck för korporativism. Vårt centralstyrda Sverige är bra på sånt, och det är allt annat än nytt. Man kommer att tänka på Gustav III:s avskydda svenska överklassdräkt. Och på Pontus Fahlbeck!
Utan minsta oväsen historieprofessor Pontus Fahlbeck allt sedan 1800-talets slut oavkortat fått drilla generationer av svenska skolbarns historiesyn genom att han - helt enkelt - skrivit läroböcker för barnens historielärare; allesammans med en näbb förkunnande att "allas likhet inför lagen utgör den juridiska grundvalen för klassamhället.”
Det sitter i väggarna...
En kulturkanon kanske man ska ha. Men svensk?
Siw Malmqvist slog som ung igenom stort - i Tyskland. Bergmans Trollflöjten, en opera skriven av ett österrikiskt gení.
Jan Johanssons klassiska skiva ett lyckligt äktenskap mellan svensk? folkmusik och afroamerikansk dito. En av de mest älskade melodierna handlar om utvandringen till Amerika, precis som Vilhelm Mobergs bestseller.
Nobelpriset - vad kan bli mer internationellt? Kebabpizza?
Det mest typiska för svenskt kulturliv har väl sedan Gustav Vasas dagar varit öppenheten för influenser från andra länder.
Så en kulturkanon för svensk skola skulle väl ändå ha med Harry Belafonte, Martin Luther, Picasso, automobilen och en hel del annat som format vårt samhälle.