Sverige behöver inget tvåpartisystem
DEBATT SD-politikerna erövrar proteströster mot etablissemanget – och ger dem till etablissemanget, skriver Dan Andersson.
Tisdagen den 24 mars köper jag boken Hej då Tidö – Bokslut över en regering, och får nya insikter.
Då hade jag med stigande oro lyssnat på Aftonbladets Anders Lindberg som på söndagen den 22 mars i Agenda vill att Tidöregeringen ska mötas av motsvarande konstellation, det vill säga som valet 2010. Var finns stöd för att en allians mellan fyra helt olika partier får flera väljare att rösta, alltså ökar deltagandet i valet 2026?
Sällan får man en modern politisk historia raskt berättad som här av Peter Gustavsson och Mats Wingborg och utöver rubriker som fastnar – som den om Tidöpartiernas “framtandsreform” – kommer man till saken.
Det stora sveket mot väljarbasen som jag gärna sett på omslaget, för vem styr egentligen? Jo. Almega, Bemanningsföretagen, Svensk Handel, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarna, vårdföretaget Capio samt Svensk Näringsliv är de som i praktiken styr Sverige genom påverkan via bulvanpartiet, Sverigedemokraterna.
Ensamstående föräldrar, sjuka, funktionsnedsatta och arbetslösa som röstar i protest mot att ingen bryr sig, får en politik som armbågar undan just dessa grupper och ökar förtvivlan. Det är Moderaternas och Kristdemokraternas ogudaktiga politik som ger SD röster.
Väluppfostrade, välutbildade, bättre folk med god vandel är självbilden, så man undrar varför borgerliga väljare legitimerar att det i kommun efter kommun sker oegentligheter, nedprioritering av barn, undanträngning av arbetslösa från inkomster och utestängning av oliktänkande.
SD sparkar helt enkelt nedåt.
Åter till Aftonbladets principer. Socialdemokrater, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt möjligen Centerpartiet ska avkrävas en samordnad konstellation före valet.
Den önskade konstellationen kan överensstämma med principer på tidningens ledar- och kultursidor, men argumentet mot den linjen är inte främst att den bidrog till valförlusten 2010, till vinst för regeringen Reinfeldt samt att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
För tanken är inte unik. Det är etablissemangets teknik att med majoritetsval där ”vinnaren tar allt” nå effekten att inte alla grupper väl representeras.
I oktober 2025 presenterade jag undersökningen Sverige är på väg mot ett trepartisystem i form av en essä för Dagens Arena. Den baserar sig på SCB:s undersökning av partisympatier i maj 2025, och jag visar följande:
Bland arbetarväljare hade blocket M-SD kring 40 procent och paret S-V över 50 procent av sympatierna. Genom att förena de liberalkonservativa med ytterkantshögern i riksdagen omformas intressen hos arbetarna till uttalat stöd för elitpartiet Moderaterna.
Majoritetsval, som i Storbritannien, ger inte självklart stabilitet.
Proportionella val i flera mindre länder i vår närhet gynnar inte en ”mitten”, utan när val väl representerar befolkningens intressen och värderingar så ger det ett högt valdeltagande.
Proportionella val kan kräva överenskommelser eller koalitioner efter valen, men då utifrån vad väljaren prioritera. De som kräver en konstellation gör det omedvetet eller väl medvetna om resultatet – ett lägre valdeltagande hos oppositionen och hos de i längre ned på statusskalan.
Därtill kommer att SD:s toppolitiker med tekniken att efterlikna majoritetsval där ”vinnaren tar allt” erövrar proteströster mot etablissemanget – och ger dem till etablissemanget.
SD-väljarna vill se mindre inkomstskillnader vilket inte SD-ledamöterna i riksdagen vill. Dessutom vill väljarna verkligen inte ha privat sjukvård som SD-ledamöterna, som ger möjlighet till fortsatt mjölkning av regioners kassor.
Materialet finns hos statsvetaren Sören Holmberg i jämförelser mellan valda och väljare i ett kapitel i publikationen Folkviljans förverkligare (Göteborgs universitet, 2022).
Ingången här syftar till att visa på magnituden i Tidö-strategin i en tid av avdemokratisering och oro för vad som händer kring Östersjön.
Gediget arbete leder till att Peter Gustavsson och Mats Wingborg i sin bok spårar viktiga fynd. DNA.
Filosofen Ernst Cassirer, flykting från terrorn i Nazi-Tyskland, använder en metafor med analysens käpp som har placerats i den blinde mannens hand så att denne kan orientera sig. Filosofen inpräntar med bilden att den blinde försöker att utgå från principerna i stället för empirin eller verkligheten.
Gustavsson och Wingborg finner utifrån empirin något viktigare än strategier, konsensus i etablissemanget samt inte minst politiska kommentatorer med en mot väljarna respektlös enkel blockindelning. I en tid med stort behov av hopp finner de spår efter ett partis DNA med rötter bakåt under 1900-talet.
Historikern Klas Åmark sammanfattar: ”Socialdemokraterna uppfattade nazisterna som sina givna politiska motståndare och formulerade normalt sitt avståndstagande inte bara från nazismen utan också från dess rasism och antisemitism i skarpa ordalag.” (Ur Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, 2025)
Samtidigt: ”Arbetarrörelsen i Tyskland vars politiska talan fördes av det socialdemokratiska partiet var förhållandevis immun mot antisemitisk rasism, och det verkar betydligt mer motståndskraftigt än vad dess amerikanska motsvarighet var mot hudfärgsvarianten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.” Enligt Rasism – en historisk översikt, George M. Fredrickson, 2003.
En kontinuitet finns, som synliggjorts tack vare Gustavsson och Wingborg. ”Det finns inga kommuner eller regioner där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet styr tillsammans med SD. Till skillnad från borgerliga partierna har partierna till vänster hållit den röda linjen mot SD.”
Trovärdig undersökning kan man få från universitet efter några år, men här når vi genom Gustavsson och Wingborg en högst relevant och trovärdig genomlysning av majoriteter utanför riksdagen.
Tidöpartierna anstränger sig för att reducera den maktdelning som finns i Sverige med kommuner och regioner med egen beskattningsrätt, samt självständiga parter med betalande medlemmar.
Den auktoritära högern vill göra staten stark, inte medborgaren. Tidö tolererar inte andra majoriteter eller maktcentra än de som de kan kontrollera.
Vårda proportionella val samt en maktdelning som tjänat Sverige väl.
Dan Andersson är tidigare statssekreterare vid näringsdepartementet och chefsekonom för LO.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.