"Tidö 2.0" är ett frontalangrepp på den svenska modellen
DEBATT Timbro-rapporten är klassamhällets nya kostym, skriver Fredrik Säfsten.
Det börjar alltid likadant. Man känner igen refrängen.
De säger: Nu måste vi modernisera. Nu måste vi rusta Sverige för framtiden.
Men lyfter man på locket så ser man något helt annat. Det är inte framtiden de ämnar bygga. Det är en återställare, en nostalgisk reträtt in i ett samhälle där arbetsgivaren håller all makt i sin hand och arbetaren står ensam, naken inför överheten.
Tankesmedjorna Timbro och Oikos nya rapport Tidö 2.0 är inget reformpaket. Det är ett manifest för klassamhället. De kallar det reformer. Vi kallar det kontrareformer. Och ur ett fackligt perspektiv är det inget mindre än en frontalattack på den svenska modellen.
De talar varmt om mini-jobs. Det låter nästan exotiskt, en liten smidig lösning för en flexibel tid. Men vi vet vad det betyder. Det är daglönarnas återkomst.
Hamnarbetaren som väntar vid grinden. Byggjobbaren som får tre timmar här, fyra timmar där. Ett arbetsliv förvandlat till ett pussel av påhugg där tryggheten är utsuddad och framtiden alltid uppskjuten - en tudelad arbetsmarknad i kvadrat.
Som om det inte räckte vill de dessutom skrota Arbetsdomstolen. Domstolen som gång på gång stått på arbetarnas sida.
Varför? Därför att den fungerat som en spärr mot arbetsgivarens absoluta makt. Avskaffa den – och arbetsgivaren blir både lagkapten och domare i samma match.
Sedan bostadsfrågan. Här är Timbro lika förutsägbara som en väckarklocka. Fri hyressättning, säger de. Friheten gäller fastighetsägaren, inte hyresgästen.
Vi har redan sett vad det betyder i städer där marknaden får styra. Hyror som skjuter i höjden. Familjer som packar flyttlådorna gång på gång. Kvarter som förvandlas till börsnoterade investeringsobjekt där varje hem reduceras till en rad i en balansräkning.
Frihet för fastighetsägaren. Ofrihet för hyresgästen. Så ser den timbroliberala friheten ut.
Och så kommer alltid samma refräng: sänk skatten.
Som om vårdens kris kunde lösas med mindre resurser.
Som om läraren som redan undervisar trettio elever skulle bli starkare av ännu större klasser.
Vi vet vad det betyder. De som redan har mest får ännu mer. Samtidigt står undersköterskan ensam kvar på nattskiftet. Skattesänkningar är inte frihet. Det är en rånkupp mot det gemensamma. Mot vår välfärd. Mot vår trygghet.
De försöker sälja detta som modernisering. Men det är inget nytt under solen.
Vi såg det i Ådalen 1931, när arbetare sköts ihjäl för att de vägrade lönedumpning.
Vi såg det i 70-talets hyreskamper, när människor satte ner foten mot marknadens brutalitet.
Vi såg det i Saltsjöbaden 1938, när arbetsgivarna tvingades till förhandlingsbordet därför att fackföreningsrörelsen var stark nog att kräva det.
Historien lär oss en sak: ingenting är givet. Varje trygghet, varje rättighet har tillkämpats. Och varje gång högern fått fria händer har notan skickats till arbetarklassen.
Timbro och Oikos kallar detta en nystart. Vi kallar det en återvändsgränd.
Framtiden kräver något helt annat: Trygga jobb, inte mini-jobs. Hem som är bostäder, inte spekulationsobjekt. Skatter som bygger välfärd, inte göder överflöd. Solidaritet som samhällsgrund, inte marknadens girighet.
Detta är inte en nostalgisk dröm om folkhemmet. Det är en modern vision, en solidarisk riktning för ett samhälle rustat för klimatkris, digitalisering och globalisering. Vi kan inte möta framtiden med splittring. Bara med gemenskap.
Tidö 2.0 är ett manifest för arbetsgivarnas makt. Ett försök att vrida klockan tillbaka till ett Sverige där arbetare stod rättslösa. Men vi tänker inte stå tysta.
Vi tänker inte låta otrygga jobb maskeras som frihet.
Vi tänker inte låta hem reduceras till börspapper.
Vi tänker inte låta välfärden malas ned i skattesänkningarnas namn.
Vi tänker inte backa. Inte en millimeter. Detta utanförskapande semi-fascistiska projekt måste motarbetas.
För arbetarrörelsens historia är också framtidens löfte: När övermakten blir för stark, då reser sig människor tillsammans.
Det är den verkliga moderniseringen. Det är den verkliga framtiden.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.