Tidöregeringen monterar ner allt jag tror på
KRÖNIKA Tillit är inte ett problem. Det är vad som håller ihop samhället, skriver Jessica Rodén.
När jag växte upp städade mamma på min skola och pappa jobbade på fabrik.
Jag växte upp i ett Sverige där tryggheten fanns runt omkring mig. På skolan fanns det många vuxna som såg oss barn och som ställde upp när det behövdes. På fritiden sparkade vi boll eller spelade basket. Andra dagar kunde vi gå till fritidsgården.
Det var aldrig tal om att det var farligt att promenera hem när det var mörkt, och jag kan inte minnas att jag någonsin hörde talas om att unga sköt unga.
Om någon blev arbetslös kunde man gå till den lokala arbetsförmedlingen och få hjälp att söka nytt jobb. Försäkringskassan hade också kontor där man kunde träffa sin handläggare om det behövdes.
Det fanns en grundläggande känsla av att samhället stod på ens sida. Inte för att man var stark, utan för att man var människa. Den som hade det svårt blev inte misstrodd utan fick hjälp.
Jag har jobbat inom LSS, varit skyddsombud och sett kollegor i vården och omsorgen gå sönder i kroppen. När de inte längre orkade blev de inte hjälpta. De blev uppsagda.
Arbetsbrist, kallades det. Som om arbete inom välfärden någonsin tar slut.
Det här är ingen slump. Det är resultatet av en politik där misstänksamhet blivit norm. Och det blev smärtsamt tydligt när jag nyligen debatterade arbetsskadeförsäkringen med ansvarig minister.
När jag pratade om tillit till människor, svarade hon att det är tilliten som gör att systemen utnyttjas av organiserad brottslighet.
Det säger allt om regeringens och Sverigedemokraternas människosyn.
För mig är det precis tvärtom. Det är bristen på tillit som gör systemen orättvisa. När vi inte litar på människor bygger vi ett samhälle där den som blir sjuk eller skadad måste bevisa att den inte ljuger. Där det viktigaste verkar vara att inte ge trygghet.
Under pandemin gick jag, och många med mig, till jobbet. Vi som inte kunde jobba hemifrån tog riskerna, blev sjuka. Och medan vi bar munskydd, plastförkläden och stank handsprit, satt andra hemma med Teams och rörde ihop surdegar och skaffade hundvalp.
De kunde logga ut. Vi kunde inte ens ha rast.
Trots allt det vi gjorde under pandemin, blir vi ändå misstrodda efteråt.
Nu säger Försäkringskassan att det inte går att styrka att smittan kom från jobbet. Smitta är ett undantag som inte godkänns i arbetsskadeförsäkringen.
Som om vi skulle ha blivit smittade på Ica, och inte på jobbet där vi andades genom munskydd och visir i tolv timmar.
Det här handlar inte om teknikaliteter. Det handlar om hur man ser på människor. Högerregeringen, med SD vid ratten, utgår från att folk försöker fuska.
Deras svar är alltid mer kontroll och misstro. Men kontroll får aldrig betyda att man misstänkliggör den som redan kämpar.
Vi socialdemokrater måste stå för något helt annat.
Vi tror att människor vill jobba, vill göra rätt för sig. Men ibland går det inte. Ibland blir man sjuk eller skadad. Då ska samhället ge trygghet, inte slå ner.
Vi ska göra samhället tryggt igen. Arbetsskadeförsäkringen ska fungera. Sjukförsäkringen ska vara rättvis och ge trygghet. Och människosynen måste bygga på tillit och solidaritet.
Men vi måste också se upp själva. Vi socialdemokrater får inte gå i Tidöregeringens fälla. Vi får inte börja misstro människor, sätta upp murar eller bygga system där vi behandlar människor som problem.
Vi ska stärka tilliten och tryggheten, inte försvaga den. Vi ska bygga gemenskap, inte skapa misstro.
Trygghet är inte ett bidrag. Det är en rättighet vi alla bidrar till.
Och tillit, det är inte ett problem. Det är det som håller ihop samhället.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|