"Tjänstemannaansvar" är paragrafryttarnas våta dröm
DEBATT Även demokratin kan vara skadlig för välfärden, skriver Egil Sturk.
Socialdemokraterna har nu levererat sin valplattform, och ett centralt löfte handlar om att “ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden,” vilket är hedervärt.
Alltför länge har vårt tålamod prövats av missbruk, skandaler, och misskötsel av skola, vård och omsorg. Vare sig det är av riskkapitalbolag som skär ner på verksamheten för att sälja vidare till vinst, NPM-styrning, eller gängkriminella som utnyttjar assistansersättningen.
Så visst är demokratisk kontroll nödvändigt, men det kan också vara av skada.
För även om de politiska uppdrag som åläggs välfärden kan ha goda avsikter för att uppnå mål om jämställdhet, inkludering, deltagande med mera, så kräver även dessa uppdrag en byråkrati som utbildar, mäter, följer upp, och utvärderar.
Även dessa kräver att välfärdens arbetare lägger tid på annat än kärnuppdraget, och de är särskilt skadliga när de mest reflekterar tillfälliga väljaropinioner eller en vilja från politikens sida att signalera något till utvalda väljargrupper – för att sedan snabbt tappa intresset.
Det skapar en ryckighet och oförutsägbarhet i verksamheten som får lärare, undersköterskor och socialarbetare att undra vad f*n politiken håller på med.
Men det gäller även demokratiska reformer som syftar till att stärka den enskilde medborgarens inflytande. Som Ezra Klein och Mark Dunkelman har poängterat i två böcker om amerikanska förhållanden, så har regler med goda syften också paralyserat staten från att satsa på förnybar energi, rusta upp infrastruktur, och bygga bostäder.
Reglerna har handlat om allt ifrån att stärka lokalsamhällets inflytande, kontrollfunktioner för att begränsa centraliserat beslutsfattande, krav på miljökonsekvensutredningar och utvidgad talerätt för grupper och individer att överklaga beslut i domstol Decentralisering och medborgarmakt har lett till offentlig handlingsförlamning.
Idén om brukarinflytande, som fick genomslag på riktigt med 1985 års stora Maktutredning, har fått liknande konsekvenser för den svenska välfärden enligt mig.
Skolan är ett bra exempel. För medan politiker av alla färger gärna pratar om “tillitsbaserat ledarskap” och “lärarnas professionella omdöme,” så innebär det stärkta elevinflytandet och föräldrainsynen i praktiken att lärare och pedagoger utlämnas att själva hantera stökiga elever och påtryckningar från föräldrar utan att ha mandat att sätta in åtgärder.
De har, som många andra välfärdsarbetare, fråntagits sin auktoritet, och förväntas istället lyda som något slags tjänstehjon. Är det då konstigt att “läraryrkets status” upplevs ha minskat?
Förmågan att leverera välfärd av god allmän nivå undermineras av alltför många, och alltför höga, krav på individuella anpassningar samt av stärkta möjligheter för den enskilde att påverka och överklaga beslut.
Det senaste exemplet – återinförandet av tjänstemannaansvar – som regeringen nu går vidare med, är paragrafryttarnas och rättshaveristernas våta dröm. Risken är att det, som många andra försök att stärka enskilda medborgares inflytande över offentlig verksamhet, kommer leda till mer konservativa bedömningar, långsammare handläggning, och ovilja att fatta beslut.
Vi får med andra ord en långsammare och mer räddhågsen förvaltning, och fler funktioner för att granska och säkerställa att beslut fattas rättssäkert. En större byråkrati, och en längre väg mellan beslut och genomförande.
Det tror jag att ingen önskar. För det är just en sådan handlingsförlamning som göder längtan efter auktoritära ledare som pekar med hela handen och får saker gjorda.
Egil Sturk är socialdemokratisk debattör.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Håller med om att inte fördröja reformer med paragrafryttare än mer som Egil Sturk skriver.