Tony Johansson: Hamilton var en del av mitt politiska uppvaknande

KULTUR - Även om handlingen är mindre storslagen, så är Jan Guillous lustfyllda sågningar och initierade analyser fortfarande underhållande - och viktiga.

När jag i höstas på nytt läste böckerna i den ursprungliga Hamiltonserien insåg jag att det är Peter Haber jag ser framför mig som superagenten, vinkännaren och mördaren Carl Hamilton.

Det där, alltså att jag ser Peter Haber, är inte utan betydelse för min personliga del. Men jag återkommer till det. Först något om den nya Hamiltonromanen: Den som dödade helvetets änglar.

Som samtidsskildring, politisk nulägesanalys och reflektion över det oundvikliga åldrandet är Jan Guillous nya roman ett nöje att läsa, menar Tony Johansson. Foto: Per Wilkens.

Den släpptes i veckan, men det dröjde inte länge förrän läsarsågningarna välde in på Storytel: ”Var var deckaren? Bara en massa dravel”, ”Fruktansvärt tråkig”, ”På sin höjd dubbelt så bra som Läckbergs senaste, betyg 1”. Och så vidare.

Den sista kommentaren är ju åtminstone lite rolig, tänker jag. Tidningarnas recensenter verkar å sin sida ganska positiva.

Man kan fundera på kontrasten. Jag tror att det är så enkelt som att den säljs som spänningsroman, men det är rätt tveksamt om det är det. Klart att folk blir förbannade.

Visst, det finns spänningsmoment. Men det är långt från de fornstora dagarna, med historier av typen Hamilton spränger sovjetiska undervattensinstallationer i Stockholms skärgård, Hamilton räddar världen från kärnvapenkatastrof, Hamilton basar över rysk superubåt och slår ut den israeliska flottan.

Det här är storyn om de med käpp respektive krycka försedda gubbarna Ponti och Hamilton, som hjälper äldre överklassdam.

Den som dödade helvetets änglar har formen av en spänningsroman. Men merparten är flödande dagboksanteckningar gjorda under coronapandemins deprimerande karantän, såsom denna ses genom ögonen på Guillous alter ego - den åldrande Erik Ponti.

Genom honom pratar Guillou på om allt ifrån gräsklippning och svampplockning till det politiska läget - med välkända guillouska teman kring islamofobi, direktörernas excesser med andras pengar och Sveriges svek mot de svenska barnen i IS-lägren. Det är underhållande, och viktigt.

Jag hummar med när Guillou närmast lustfyllt ger sig på den ena uppburne politikern, journalisten och författaren efter den andra. Janne Josefsson är, deklarerar Guillou, landets mest obildade och okunnige samhällsdebattör och om GW får vi läsa saker som att ”han riskerade ju skryta ihjäl sig”.

När bror min – ja, justitieministern alltså – får sig mer än en släng av sleven, ler jag instämmande. Kunde inte sagt det bättre själv, tänker jag.

Fast det som slår mig när jag idag läser Guillou, är att jag ju alltid hummat sådär åt honom. Det är då jag också inser varför det här med Peter Haber är så viktigt, åtminstone för mig personligen.

Jag började läsa Coq Rouge omedelbart efter att jag sett TV4:s miniserie Fiendens fiende, där Haber spelade Hamilton. Den gick 1991.

Det betyder att jag var tretton år, vilket i sin tur betyder att jag i en mycket politiskt formativ ålder snubblade över en typ av litteratur som jag inte ens visste existerade – realistiska politiska thrillers med vänsterprofil.

Kanske var det då jag också bestämde mig för att själv bli författare.

Att jag nu trettio år senare sitter och hummar gillande åt Guillous lustfyllda sågningar och alltjämt initierade analyser, beror säkert, funderar jag, på att jag som ung tonåring lärde mig att tänka i just dessa banor genom läsning av Guillou.

Hamilton var en del av mitt politiska uppvaknande. Det är den insikten som drabbar mig nu trettio år senare.

Jag är knappast ensam om att ha denna relation till Guillou.

Guillou har i över fyra decennier gett oss skickligt komponerad och smart spänningslitteratur. Men för många av oss i senare generationer som betraktar oss som någorlunda radikala, består hans bidrag i minst lika hög grad av att vara förmedlare av vissa ideal och insikter från 60-talsvänstern.

Det är ideal och insikter som alltjämt är aktuella och värda att försvara.

Obönhörligt, decennium efter decennium, i generation efter generation har Guillou hamrat in sina budskap. Hans betydelse kan knappast överskattas.

Den som dödade helvetets änglar är en bra roman, men inte som spänningsroman. Som sådan lämnar den en hel del att önska.

Dessutom tycker jag att även om Hamilton blivit gammal, skulle han kunna ges något större utmaningar än granntanten. Det var trots allt de storslagna handlingarna och världspolitiken som gjorde Hamiltonserien. Det är synd.

Som samtidsskildring, politisk nulägesanalys och reflektion över det oundvikliga åldrandet är den däremot ett nöje att läsa. Rentav mycket bra.

Tony Johansson är författare. Han skriver deckare med vänsterprofil som finns i bokhandeln och som ljudböcker - inlästa av Reine Brynolfsson - på alla streamingplattformar.