Tre sätt som Tidöregeringen försöker bluffa sig genom valrörelsen

KRÖNIKA Syna lögnerna om vården, integrationen och jobben, skriver Johan Sjölander.

Det är uppenbart att det stora högerartilleriet har börjat mullra rejält inför det kommande valåret. Det är mäktiga och välfinansierade krafter som är i rörelse. Som inte är överdrivet sentimentala inför sådant som sanning och balans.

Låt oss till exempel titta på tre av de områden där högern blåser till strid.

Välfärden och svartmålningen av maktskiftet i Stockholm

Ett av de stora röda skynken Tidö-regeringen försöker skrämmas med är sjukvården i region Stockholm. Där tog S tillsammans med Mp och C, och med stöd av V, makten efter förra valet. Det var efter 16 år av moderat styre.

Resultatet har enligt högerns propagandamaskiner blivit ett fullkomligt haveri. Någon form av ideologiserad planekonomisk dogmatism har drivit Stockholmsvården till undergångens rand.

Problemet är bara att stockholmarna själva inte uppfattar det så. Tvärtom så ökar nöjdheten med vården.

Det är inte så konstigt. Köerna minskar. Vård öppnas på ställen där den tidigare stängts ner. Vårdpersonalen får bättre förutsättningar samtidigt som byråkratin minskar.

Det är sant att den nya vårdpolitiken i Stockholm innebär ett ideologiskt skifte – bort från marknadsmisslyckanden och kommersialisering. Men, och detta är den stora poängen, det har gått jättebra.

När högern attackerar “vänstersvängen” i Stockholm, så attackerar de att folk nu får vård istället för att som tidigare sitta fast i köer. De svartmålar därmed den politik som Socialdemokraterna vill driva på nationell nivå, och som handlar om att på nationell nivå komma bort från marknadsmisslyckandena.

Det är förstås poängen. För om sanningen blir besvärlig kan man alltid försöka ändra sanningen.

Sanningen betyder, trots allt, fortfarande någonting, skriver Johan Sjölander. Foto: Christina Langford-Miller / Unsplash

Integrationen och skräckpropagandan runt den nya S-politiken

Socialdemokraterna har slagit fast en ny integrationspolitik. Den är i grunden rätt enkel.

Inte en unge ska behöva växa upp i ett utsatt område. Alla som bor och verkar i Sverige ska kunna svenska.

Man kan såklart diskutera enskildheter i denna nya politik. Men det är inte vad högern gör. Istället eldar de på helt besinningslöst om “tvångsblandning”.

De växlar mellan att måla upp skräckbilder av små söta barn som bussas ut till läskiga betongförorter och hur bulldozrarna bereder väg för enorma miljonprogramskomplex mitt bland Sveriges alla villamattor.

Det är helt bisarrt och i grunden fruktansvärt ohederligt. För det finns ingen koppling mellan de effekter högern skräms med och de förslag Socialdemokraterna lägger. Sanningen är snarare att rätt stora delar av S-politiken är sådant högerpartierna tills alldeles nyss själva var inne på.

Men resonemanget verkar vara att om nu sossarna är emot att vi ska ha djupt segregerade områden med stor social problematik där nästan ingen kan svenska, då blir plötsligt högern för. Åtminstone fram tills man lyckats skicka alla som bor där ur landet.

Allt för att kunna skrämma upp väljarna. Det är kosackvalet 1928 all over again – dessutom med genuint obehagliga och inte särskilt subtila undertoner.

Jobben och försöken att skylla ifrån sig allt ansvar

Arbetslösheten har under denna mandatperiod ökat med 100 000 personer. Högern skyller på konjunkturen, invandringen och höga bidrag. Det stämmer inte.

Att arbetslösheten stiger bland svenska akademiker kan till exempel omöjligen förklaras med att det finns migranter med väldigt kort utbildningsnivå. Det gör det, och det kräver särskilda lösningar, men det är inte orsaken.

Regeringens egna experter i Finanspolitiska rådet har själva avfärdat att problemet skulle vara för höga bidrag, att det inte skulle löna sig att arbeta. De pekar istället på andra förklaringar.

Och lågkonjunkturen förklarar inte heller att Sverige klarar sig sämre än motsvarande länder som finns i precis samma globala ekonomi.

Sanningen är att regeringen medvetet låtit byggbranschen falla ihop. De har tvingat kommuner och landsting att säga upp personal för att få ihop sin ekonomi. Dessutom har de konsekvent vägrat vidta de åtgärder vi vet skulle fungera.

Det handlar om att öka köpkraften hos grupper som skulle konsumera direkt – alltså vanligt folk – biffa upp investeringarna och öka de kvalificerade arbetsmarknadsutbildningarna som faktiskt leder till jobb.

Jobbkrisen är ett politiskt misslyckande. Den sittande regeringen kan inte fly undan sitt ansvar, även om de uppenbarligen försöker allt vad de kan.

Tidö-regeringen försöker alltså bluffa sig igenom valrörelsen. I grunden är det goda nyheter för oppositionen. Folk är inte dumma i huvudet. Sanningen betyder, trots allt, fortfarande någonting.

Men då måste det finnas någon som står upp för den. Alla som är trötta på Tidö-regeringen och vill se en ny riktning för Sverige har ett tydligt ansvar nu.

Att räta på ryggen. Och stå starka när högervindarna blåser allt hårdare.

---

Johan Sjölander är chef för Tankesmedjan Tiden.

Tidigare i Rörelsen:

[Små bildlänkar till 2-3 tidigare texter]

---

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.