Trianguleringen är politiskt självskadebeteende
DEBATT Socialdemokraterna har förlorat halva slaget innan debatten ens har börjat, skriver Alexandra Einerstam.
Socialdemokraterna håller på att triangulera sig mot avgrunden.
Partiet som en gång bar en hel rörelse på sina axlar ägnar sig numera åt politisk efterapning. SD-anpassade formuleringar i migrationspolitiken, Milton Friedman-språk i ekonomin och en kommunikationsavdelning som återvinner en gammal valaffisch med en yuppie och en dalmatiner i en nedcabbad sportbil.
Resultatet är en identitetslös gråzon där Socialdemokraterna varken äger frågorna eller de värderingar de påstår sig stå för.
I migrationsfrågan har trianguleringen blivit brutal. Det som en gång hette solidaritet och medmänsklighet har mynnat ut i tonårsutvisningar.
När partiet hade chansen att stoppa utvisningar av unga tillsammans med V och MP valde man att låta bli. De verkar ha glömt att de väljare som verkligen vill ha en stängd politik går ändå till SD och de som vill ha en anständig, principfast linje känner sig svikna.
Partiledningen gick före människorna tills gräsrötterna vägrade svälja beslutet och ledningen till slut tvingades backa. Inte för att de ville, utan för att trycket underifrån gjorde fortsatt cynism politiskt omöjlig.
Där syns trianguleringens kärna som tydligast: man gör fel sak av rätt taktik, och rätt sak först när det inte längre går att göra något annat.
And by the way… eftersom den efterföljande kommunikationen (såväl till medlemmarna som till medierna) var så uselt skött, är många fortfarande övertygade om att Socialdemokraterna i praktiken vill utvisa tonåringar.
Det mest provocerande är kanske att partiet fortfarande pratar som om triangulering vore strategisk genialitet. Som om det vore smart att systematiskt montera ned sin egen idévärld bara för att hela tiden ligga ett halvt steg bakom motståndaren.
I verkligheten är det politiskt självskadebeteende. När Socialdemokraterna köper högerns problemformulering, att trygghet nästan uteslutande handlar om hårdare straff och stängda gränser, har de redan förlorat halva slaget innan debatten ens börjat.
Ett parti kan ha strålande opinionssiffror och ändå vara räddare än någonsin. Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen ligger högt i mätningarna.
Tyvärr märks det inte i modet, bara i försiktigheten. Problemet är inte att väljarna har vänt dem ryggen, utan att den socialdemokratiska ledningen verkar så rädd för att tappa något att de knappt vågar vilja något.
Sverige behöver en ny regering som inte är höger. Landet klarar inte fyra år till med Tidöpartiernas sönderprivatiseringar, kulturkrig och kalla cynism.
Just därför är trianguleringen inte bara ett taktiskt problem utan även ett existentiellt problem. Ju längre Socialdemokraterna försöker lägga sig mitt emellan högerns krav och vänsterns kritik, desto svårare blir det att övertyga någon om att de faktiskt vill något eget.
Frågan är om partiet vågar göra det som trianguleringen alltid skjutit upp. Nämligen att välja en tydlig egen politisk linje för jämlikhet, schyssta villkor för arbetare, en stark välfärdsstat och en anständig migrationspolitik och stå kvar där även när det blåser.
Alexandra Einerstam är väktare och skribent.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.