Jan, du träffar nästan helt rätt. Den avgörande frågan är vad staten använder pengarna till och vilka reala resurser den skapar för framtiden. Men jag skulle justera själva beskrivningen av statens ”lån”.
Statligt penningskapande i kronor fungerar inte som när ett hushåll lånar. Staten tillför helt enkelt den icke-statliga sektorn finansiella tillgångar och köpkraft. Bokföringsmässigt uppstår visserligen en statlig finansiell skuld: sedlar, centralbankspengar och statsobligationer står på statens skuldsida. Men staten kan alltid betala skulder i sin egen valuta. Den skickar därför inte en ekonomisk räkning till framtidens skattebetalare på samma sätt som ett skuldsatt hushåll gör.
Ränta uppstår när staten ger ut räntebärande statsobligationer. Det är ett politiskt och institutionellt val, inte ett tekniskt villkor för att staten ska kunna använda kronor. Staten behöver inte först låna sina egna kronor från banker eller förmögna personer för att kunna spendera dem.
Därför bör vi vara försiktiga med ordet ”lån”. Hushållsliknelsen döljer skillnaden mellan statligt penningskapande i egen valuta och verkligt riskfylld skuldsättning. Den senare uppstår framför allt när ett land lånar i en utländsk valuta som det inte självt kan skapa. Sverige kan skapa kronor men inte dollar eller euro. Ett stort lån i dollar kan därför orsaka valutakris, hyperinflation, åtstramning och verklig betalningsoförmåga.
Det betyder inte att statligt penningskapande saknar gränser. Gränsen består av arbetskraft, energi, råvaror, produktionskapacitet och inflation – inte av antalet kronor i statens bokföring.
Här blir din poäng desto starkare. Om staten främst tillför de rikaste köpkraft hamnar mycket av pengarna i aktier, fastigheter och andra finansiella tillgångar. Då ökar finansialiseringen, förmögenhetsklyftorna och maktkoncentrationen, medan bostäder, järnvägar, vård, utbildning och klimatomställning uteblir. Ojämlikheten skapar dessutom otrygghet, statusstress och sämre hälsa särskilt i botten av men också i hela samhällskroppen.
Om staten i stället stärker fattiga, arbetare och medelklass går mer pengar till faktisk konsumtion och produktion. Ännu bättre blir det när staten samtidigt använder sin kapacitet till järnvägar, klimatomställning, skolor, forskning och vård.
Framtidens verkliga börda efter Kristerssons lånefest är alltså inte kronor som staten själv kan skapa. Bördan består av eftersatt infrastruktur, förstört klimat, bristande kunskap, växande ojämlikhet och den produktion som vi aldrig byggde. Där fångar du kärnan: politiskt ansvar handlar om vilket samhälle som faktiskt finns kvar om tjugo år.
Jag instämmer i den allmänna argumentationen, både i Svärds och Brandts. Men det saknas ytterligare en faktor, både här och i politiken i stort: Vad skulle det behöva investeras i?
Tyvärr har vi låtit det s.k. näringslivet (eller i realiteten i stort sett exportindustrin eller vad som förr kallades de 15 familjerna) bestämma detta i hundra år. Och de satsar som bäst på vad de redan har för det är säkrast.
Men industriell utveckling betyder att det hela tiden kommer nytt. Den som sitter fast i det gamla riskerar att bli förbisprungen.
Järnvägar har nämnts, både av Svärd och Brandt. Men hur? Här är lite om hur kineserna gör: https://global.chinadaily.com.cn/a/202111/17/WS6194c074a310cdd39bc75e82_1.html. I jämförelse med detta verkar t.ex. Norrbottniabanan amatörmässig. För att inte tala om hur långsamt det går att bygga den; hade stambanorna byggts med samma fart hade de inte varit färdiga än.
Jan, du träffar nästan helt rätt. Den avgörande frågan är vad staten använder pengarna till och vilka reala resurser den skapar för framtiden. Men jag skulle justera själva beskrivningen av statens ”lån”.
Statligt penningskapande i kronor fungerar inte som när ett hushåll lånar. Staten tillför helt enkelt den icke-statliga sektorn finansiella tillgångar och köpkraft. Bokföringsmässigt uppstår visserligen en statlig finansiell skuld: sedlar, centralbankspengar och statsobligationer står på statens skuldsida. Men staten kan alltid betala skulder i sin egen valuta. Den skickar därför inte en ekonomisk räkning till framtidens skattebetalare på samma sätt som ett skuldsatt hushåll gör.
Ränta uppstår när staten ger ut räntebärande statsobligationer. Det är ett politiskt och institutionellt val, inte ett tekniskt villkor för att staten ska kunna använda kronor. Staten behöver inte först låna sina egna kronor från banker eller förmögna personer för att kunna spendera dem.
Därför bör vi vara försiktiga med ordet ”lån”. Hushållsliknelsen döljer skillnaden mellan statligt penningskapande i egen valuta och verkligt riskfylld skuldsättning. Den senare uppstår framför allt när ett land lånar i en utländsk valuta som det inte självt kan skapa. Sverige kan skapa kronor men inte dollar eller euro. Ett stort lån i dollar kan därför orsaka valutakris, hyperinflation, åtstramning och verklig betalningsoförmåga.
Det betyder inte att statligt penningskapande saknar gränser. Gränsen består av arbetskraft, energi, råvaror, produktionskapacitet och inflation – inte av antalet kronor i statens bokföring.
Här blir din poäng desto starkare. Om staten främst tillför de rikaste köpkraft hamnar mycket av pengarna i aktier, fastigheter och andra finansiella tillgångar. Då ökar finansialiseringen, förmögenhetsklyftorna och maktkoncentrationen, medan bostäder, järnvägar, vård, utbildning och klimatomställning uteblir. Ojämlikheten skapar dessutom otrygghet, statusstress och sämre hälsa särskilt i botten av men också i hela samhällskroppen.
Om staten i stället stärker fattiga, arbetare och medelklass går mer pengar till faktisk konsumtion och produktion. Ännu bättre blir det när staten samtidigt använder sin kapacitet till järnvägar, klimatomställning, skolor, forskning och vård.
Framtidens verkliga börda efter Kristerssons lånefest är alltså inte kronor som staten själv kan skapa. Bördan består av eftersatt infrastruktur, förstört klimat, bristande kunskap, växande ojämlikhet och den produktion som vi aldrig byggde. Där fångar du kärnan: politiskt ansvar handlar om vilket samhälle som faktiskt finns kvar om tjugo år.
Jag instämmer i den allmänna argumentationen, både i Svärds och Brandts. Men det saknas ytterligare en faktor, både här och i politiken i stort: Vad skulle det behöva investeras i?
Tyvärr har vi låtit det s.k. näringslivet (eller i realiteten i stort sett exportindustrin eller vad som förr kallades de 15 familjerna) bestämma detta i hundra år. Och de satsar som bäst på vad de redan har för det är säkrast.
Men industriell utveckling betyder att det hela tiden kommer nytt. Den som sitter fast i det gamla riskerar att bli förbisprungen.
Framgångsrika länder (i Ostasien t.ex.) har en politik för sådant. De både piskar och lockar företag för att gradera upp. Dessutom ser de till att det kommer till nya företag för att exploatera nya möjligheter. Idag dominerar Kina 80 procent av industribranscherna enligt https://www.theguardian.com/world/2023/mar/02/china-leading-us-in-technology-race-in-all-but-a-few-fields-thinktank-finds. Detta för att politiken håller sig framme och inte förlitar sig till "marknaden".
Järnvägar har nämnts, både av Svärd och Brandt. Men hur? Här är lite om hur kineserna gör: https://global.chinadaily.com.cn/a/202111/17/WS6194c074a310cdd39bc75e82_1.html. I jämförelse med detta verkar t.ex. Norrbottniabanan amatörmässig. För att inte tala om hur långsamt det går att bygga den; hade stambanorna byggts med samma fart hade de inte varit färdiga än.
Och så en liten film om hur kineser bygger broar: https://www.youtube.com/watch?v=cKi8VWRDA_c