Verkligen skarpt och viktigt. Det här har jag också märkt. De flesta är dock nöjda med att de varit på mötet och yttrat sig. De har fått säga sitt. Då känns det bra i bröstet och vill inte bry sig mer om själva saken. Andra gör som alla andra!
Tack Janne för en text som till och med i detaljerna sätter ord på min personliga upplevelse. Jag har varit medlem i SAP sedan 1973, då vi i SSU-klubben i Bjärnum tillerkändes kollektivt medlemsskap i Arbetarekommunen. Vi deltog i möten och studiecirklar, några av oss gavs plats i partiets styrelse. Vi var unga och engagerade. Lite för radikala tyckte många av de äldre och mer erfarna, men vi blev alltid tagna på allvar även om vi för det mesta inte vann den inre debatten.
Det är nu länge sedan jag slutade gå på partimöten som mötesboskap för att fylla lokalen. Jag har sökt, och funnit, andra vägar för att försöka påverka något viktigt i samhället. För mig har ABF och folkbildningen blivit det levande, om jag hade bott i en större ort hade jag nog sökt mig till miljörörelsen eller organisationer för internationell solidaritet som till exempel palestinarörelsen.
Om vårt parti vill lämna riktningen mot sotdöden är det dags att leva upp till den egna beskrivningen " folkrörelseparti".
Fröderberg ställer i sina texter sjukdomens diagnos. Men jag saknar medicinering. Vad tycker Fröderberg att vi ska GÖRA?
Han skriver, att vårt parti kan se öppet ut på papperet: "Man får komma till mötet. Man får skriva motionen. Man får delta i samtalet. Men växer där också en känsla av att avgörandet redan ligger någon annan stans?"
Och där måste jag protestera. Att makten ligger någon annanstans än i händer på närvarande medlemmar är inte alls någon diffus och skenbar "känsla". Det är ett faktum, som är fullt skönjbar också "på papperet" genom våra gradvis förvanskade stadgar.
Det är inte längre möjligt för en a-kommun, att på sittande möte fatta giltiga beslut i ärenden som inte i förväg behandlats av styrelsen. Man motiverar regeln som en fråga om kuppförsvar.
Enskilda medlemmars motionsrätt har på liknande sätt gradvis begränsats så att a-kommunen kan hindra oönskade förslag att över huvud taget nå partiets rikskongress. Man vill intala oss, att vi måste mota bort en massa tossiga och ogenomtänkta motioner, som bara står i vägen för en viktigare debatt.
Listan skulle kunna göras längre. Mycket längre. Jag menar att sådant här diskret fiffel i stadgarna syftar endast till att stoppa just det som Fröderberg efterlyser.
Dessa och liknande "hitte-på-regler" är till för att ledningen lokalt och centralt ska förbli alldeles trygg i att människors närvaro INTE ALLS kommer att göra någon skillnad. Fröderberg sätter fingret på en fråga som inte alls är viktig. Den är direkt livsavgörande för partiets hela framtid och existensberättigande. Hur ska sann politisk delaktighet belöna sig?
Svaret är att dagens delaktighet visserligen är falsk, men ändå faktiskt syftande till en väg till köttgrytorna för den som accepterar att partiet blir något annat än en förändrande politisk kraft.
Jag uppskattar frågan, men syftet med serien har inte varit att presentera ett reformprogram. Syftet har varit att formulera frågor som jag tror att rörelser behöver ställa sig själva. Om problemen jag beskriver finns, då tror jag inte heller att lösningarna kan komma från mig ensam. De måste växa fram ur den rörelse det gäller – vare sig det handlar om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen eller någon annan folkrörelse.
Tack Janne för en jättebra text! Jag delar helt din uppfattning.
Att partierna på högerkanten är toppstyrda är i sig inte överraskande, då det ligger i deras natur, men vi får inte gå samma väg. Vi måste stärka vårt partis interndemokrati. Politiken måste byggas nerifrån och upp för att folkrörelsen ska överleva.
Verkligen skarpt och viktigt. Det här har jag också märkt. De flesta är dock nöjda med att de varit på mötet och yttrat sig. De har fått säga sitt. Då känns det bra i bröstet och vill inte bry sig mer om själva saken. Andra gör som alla andra!
Tack Janne för en text som till och med i detaljerna sätter ord på min personliga upplevelse. Jag har varit medlem i SAP sedan 1973, då vi i SSU-klubben i Bjärnum tillerkändes kollektivt medlemsskap i Arbetarekommunen. Vi deltog i möten och studiecirklar, några av oss gavs plats i partiets styrelse. Vi var unga och engagerade. Lite för radikala tyckte många av de äldre och mer erfarna, men vi blev alltid tagna på allvar även om vi för det mesta inte vann den inre debatten.
Det är nu länge sedan jag slutade gå på partimöten som mötesboskap för att fylla lokalen. Jag har sökt, och funnit, andra vägar för att försöka påverka något viktigt i samhället. För mig har ABF och folkbildningen blivit det levande, om jag hade bott i en större ort hade jag nog sökt mig till miljörörelsen eller organisationer för internationell solidaritet som till exempel palestinarörelsen.
Om vårt parti vill lämna riktningen mot sotdöden är det dags att leva upp till den egna beskrivningen " folkrörelseparti".
Fröderberg ställer i sina texter sjukdomens diagnos. Men jag saknar medicinering. Vad tycker Fröderberg att vi ska GÖRA?
Han skriver, att vårt parti kan se öppet ut på papperet: "Man får komma till mötet. Man får skriva motionen. Man får delta i samtalet. Men växer där också en känsla av att avgörandet redan ligger någon annan stans?"
Och där måste jag protestera. Att makten ligger någon annanstans än i händer på närvarande medlemmar är inte alls någon diffus och skenbar "känsla". Det är ett faktum, som är fullt skönjbar också "på papperet" genom våra gradvis förvanskade stadgar.
Det är inte längre möjligt för en a-kommun, att på sittande möte fatta giltiga beslut i ärenden som inte i förväg behandlats av styrelsen. Man motiverar regeln som en fråga om kuppförsvar.
Enskilda medlemmars motionsrätt har på liknande sätt gradvis begränsats så att a-kommunen kan hindra oönskade förslag att över huvud taget nå partiets rikskongress. Man vill intala oss, att vi måste mota bort en massa tossiga och ogenomtänkta motioner, som bara står i vägen för en viktigare debatt.
Listan skulle kunna göras längre. Mycket längre. Jag menar att sådant här diskret fiffel i stadgarna syftar endast till att stoppa just det som Fröderberg efterlyser.
Dessa och liknande "hitte-på-regler" är till för att ledningen lokalt och centralt ska förbli alldeles trygg i att människors närvaro INTE ALLS kommer att göra någon skillnad. Fröderberg sätter fingret på en fråga som inte alls är viktig. Den är direkt livsavgörande för partiets hela framtid och existensberättigande. Hur ska sann politisk delaktighet belöna sig?
Svaret är att dagens delaktighet visserligen är falsk, men ändå faktiskt syftande till en väg till köttgrytorna för den som accepterar att partiet blir något annat än en förändrande politisk kraft.
Jag uppskattar frågan, men syftet med serien har inte varit att presentera ett reformprogram. Syftet har varit att formulera frågor som jag tror att rörelser behöver ställa sig själva. Om problemen jag beskriver finns, då tror jag inte heller att lösningarna kan komma från mig ensam. De måste växa fram ur den rörelse det gäller – vare sig det handlar om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen eller någon annan folkrörelse.
Okey. Mitt eget svar på frågan är att vi bör ändra i stadgarna så att den enskilde medlemmens ställning stärks. Till att börja med!
Även om folkrörelser består av många människor i samverkan består den samfällda kraften i enskilda ställningstaganden.
Tack Janne för en jättebra text! Jag delar helt din uppfattning.
Att partierna på högerkanten är toppstyrda är i sig inte överraskande, då det ligger i deras natur, men vi får inte gå samma väg. Vi måste stärka vårt partis interndemokrati. Politiken måste byggas nerifrån och upp för att folkrörelsen ska överleva.