Våga mera, Ygeman!
DEBATT Nu krävs offensiva satsningar för att ändra på vem som matar med ideal och äger media, skriver Jens Rundberg och Kjell Dennhag.
En grundläggande strategi inom den nyliberala ekonomi som behärskar landet Sverige är att det behöver sparas på den offentliga sektorn.
Detta leder till successiv nedbrytning av resurser, allt mindre jämlika möjligheter för resurssvaga och ökad benägenhet att välja kriminella, våldsamma vägar för att nå den materiella statusnorm som är rådande.
Så när denna strategi nu fått råda i tre decennier börjar det inträda som varit en slags underliggande målsättning i nyliberala läger: folk börjar se detta som det normala.
Till detta “normalitetsläge” kan också läggas det som är Silicon Valleys våta dröm: Att de som är rika och smarta ska få bestämma, att demokrati är trögt och tråkigt.
Att vi för allas bästa bör införa autokrati.
Och som ett brev på posten har vi en ungdomsgeneration i Sverige just nu som lutar alltmer åt detta håll.
Nåväl, låt oss granska detta. I Ungdomsbarometerns studie som bygger på svar från 1 450 unga i åldern 15–24 år som publicerades i september 2025 skriver man bland annat:
“Studien visar på en misstro mot politikens möjligheter. Drygt fyra av tio (45 procent) instämmer i påståendet att politikerna inte kan lösa de problem som finns i Sverige. Samtidigt anser 58 procent att politiker och regeringen har störst inflytande på samhällsutvecklingen. I ungas reflektioner återkommer bilden av att löften inför val sällan infrias och att politiken i stället präglas av symbolfrågor och kortsiktiga utspel. Parallellt med de upplevt minskade möjligheterna att påverka samhället minskar också andelen som ser demokratin som det i alla lägen bästa systemet för att styra ett samhälle, från 88 procent 2021 till 79 procent 2025”
Om de unga tycker så, är det då de ungas fel?
Sannolikt handlar det ju detta om en konsekvens av att staten klivit undan under en lång period. Att regeringsbärande partier gått på den nyliberala myten om nedmontering i förhållande till kapitalet och matat folket med tomma uppmaningar att se om sitt eget bo och spela på börsen.
Vi har en lång trend i samhället som inneburit en slags allmän ekonomisering. Det gäller språkbruk, det gäller relationer, det gäller naturen och klimatet. Ett grepp som tagits av starka högerkrafter och som anammats även av vänstern.
Ett mycket tydligt exempel på detta är New Public Management (NPM), som infördes som styrmedel i den offentliga sektorn under åttiotalet.
I slutändan blir den intressanta frågan; vad gör vi åt det här? Fortsatt flathet och icke-agerande, eller offensiva satsningar för att ändra på vem som sätter agendan, matar med ideal och äger media.
Det är då med viss tillfredsställelse man hör Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson Anders Ygeman säga att staten måste satsa på skolan, att vi måste få bort de vinstjagande skolkoncernerna som dränerar kommunernas ekonomi, att vi ska sätta statliga normer som föreskriver viss storlek på klasserna och att det ska finnas två lärare i varje klass på lågstadiet.
Man kan tänka sig att Socialdemokraterna vågar prata om att lätta på det finansekonomiska ramverket, tillåta underskottsfinansiering av budgeten och kliva ifrån den räddhågsna positionen att vara bäst i Europa på att hålla igen den offentliga sektorn.
Men det behövs mer än så. I perspektivet bildning ligger ett oändligt större grepp som behöver tas för att komma till rätta med normbildningen i vårt samhälle.
Det finns nu en gryende debatt om techbolagens stora plattformar där man börjat skrapa på det forskningen basunerat ut i minst ett årtionde: sociala medier är en slasktratt som lär ut ideal som kroppsfientlighet, penalism, grooming, utseendefixering och materialism.
Och att det är pengar som gäller - har du tur kan du bli en influencer.
Så ja, Anders Ygeman, det finns att göra. Bredda debatten till kulturpolitik till att börja med.
Grundskolan är grundbulten i folkbildningen. Men en bildning som bär och står emot kommersialisering och statusfixering kräver mer än en satsning på grundskolan.
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Precis utan en stark offentlig sektor och starka statliga investeringar i industrin, samhället, grön omställning, välfärd, bostäder, människor kommer inte bara demokratin att kollapsa utan också näringslivet.
Om jag fått samma frågor som dessa 1.450 ungdomar skulle jag svarat att politiker och regering inte alls äger största makten i Sverige. Det gör förstås det kapitalistiska systemet. Parlamentet endast förvaltar dess oinskränkt makt. Men då det statliga våldsmonopolet innefattar också utbildningsväsendet har de unga människorna i småskolan lärt sig utantill att "all makt utgår från folket". Därför svarar 58 procent, att riksdag och regering bestämmer. Övriga 42 procent har antingen
1. inte lärt sig läxan eller
2. glömt bort den eller
3- genomskådat systemet på mitt sätt eller
4- på annat sätt skaffat sig en annan agenda eller
5. baserar sitt svar på en kombination av 1-4.
Oavsett dessa svar menar jag att det är högst relevant att ifrågasätta det parlamentariska systemets räckvidd.
Det borde fler göra.
I min blygsamma mening är problemet med dylika undersökningar, att det sällan finns någon svarsruta som EXAKT fångar just MIN ärliga uppfattning om det ena eller det andra. Denna sorts uppdragsforskning skildrar bara "förhörsledarens" fördomar...