Varje gång det vankas budget kommer de. Beskeden från politiker av alla kulörer om att nu ska det satsas på välfärden. 

Fem miljarder till kommunerna säger den ena. Den andra slår till med tio. En tredje säger att nu är det dags att höja taken i sjukförsäkring och a-kassa.

Det här är naturligtvis väldigt välkomna besked för den som kämpar med stora barngrupper i förskolan eller ser vilka brister som finns i sjukvård och äldreomsorg. Och det ger en känsla av trygghet att veta att det finns ett skydd om jag blir sjuk eller arbetslös. 

Men åren går och verksamheterna tvingas fortsätta vända på slantarna i slimmade budgetar. Medborgare ser brister i den offentliga servicen, och att de inte får de utlovade 80 procenten av tidigare lön när olyckan är framme. 

Då inställer sig till slut frågan - Vart tog de där pengarna vägen? Vad hände med löftena om bättre välfärd och ökad trygghet? Vad hände med det starkare samhället?

Det är inte svårt att spåra en del av dagens politikerförakt i dessa frågeställningar, som bildar grogrund till rörelser och partier som motsätter sig idén om en jämlik välfärdsstat. 

Förr var högerns favoritförklaring att det offentliga är ett bottenlöst hål, som alltid suktar efter mer. Därför ska man dra ner på välfärden och sänka skatten så folk kan lösa sin egen välfärd. 

De argumenten hörs väldigt sällan nu för tiden. Nu handlar argumentationen oftast om att det är invandringens fel att pengarna är slut. 

Men sanningen är både enklare och mer komplicerad än så. För det handlar om inflation och kostnadsuppräkningar.

Riksbankens mål är att priserna i snitt ska stiga med 2 procent per år. Fackföreningsrörelsens mål är att lönerna ska stiga mer än så, så att löntagarna får ut reallöneökningar. 

Om de offentliga budgetarna inte ökar med samma andel, blir det i praktiken en neddragning. Man får mindre pengar att betala löner, hyror och materialkostnader för. 

Ett enkelt räkneexempel med utgångspunkt i en offentlig verksamhet: 

• Budgeten för en verksamhet ökar med 1 procent per år i snitt under en tioårsperiod.

• Under samma period ökar kostnaderna (löner och priser) med 2,5 procent i snitt. 

• Värdet minskar därmed med 1,5 procent per år, vilket sammantaget över hela perioden innebär en värdeminskning med 15 procent (eller egentligen drygt 16 procent genom ränta-på-ränta-effekten). 

• Verksamheten har alltså förlorat mer än var sjunde krona ur sin budget på tio år. Fortsätter samma utveckling under längre tid försvinner ännu mer. 

De högre kostnaderna kan i viss utsträckning kompenseras genom att jobba mer effektivt. Digitalisering och annan teknisk utveckling har genom åren minskat kostnader, och det finns goda förutsättningar att fortsätta jobba smartare. Men att effektivisera med flera procent om året under lång tid är svårt.

Särskilt som utvecklingen också ställer nya krav. Människor förväntar sig att en skola eller äldreboende på 2020-talet ska hålla en viss standard - inte att de ser ut som de gjorde på 1980-talet. Och nya medicinska tekniker ställer kvar på att den offentliga sjukvården kan leverera de senaste vårdmetoderna - som ofta kostar skjortan. 

Allt detta har varit känt under lång tid. Under välfärdsstatens utbyggnadstid var många offentliga budgetar indexerade. De räknades upp med ett index som motsvarade pris- och löneökningarna, så att värdet med automatik skulle vara detsamma år för år. Socialdemokraterna har vunnit val på att kritisera hur borgerliga politiker låtit pensionerna urholkas av inflationen. 

Men på 1990-talet infördes nya principer för statsbudgeten, med en ytterst blygsam uppräkning. Det gör att varje offentligt anslag blir mindre och mindre värt för varje år, om man inte fattar aktiva beslut om att höja dem. 

Under budgetsaneringens tid ansågs detta som positivt, eftersom det höll nere kostnadsutvecklingen i staten. Varje gång lönerna ökade innebar det större skatteintäkter, samtidigt som staten slapp höja anslagen i motsvarande mån. 

Det skapade ett så kallat reformutrymme i budgeten. Men i verkligheten kokar man soppa på en spik. Stora delar av de årliga budgetsatsningarna finansieras genom neddragningar på annat håll, som inte syns genom att det är pengar som äts upp av inflationen. 

Nu har vi hållit på så här i trettio års tid. En hel yrkeskår har utvecklats som ägnar stor möda åt att förpacka de så kallade satsningarna i små små bitar som presenteras i olika medieutspel.

Samtidigt som kommunalpolitiker ofta är frustrerade över hur regeringen presenterar satsningar som sällan har möjlighet att få genomslag lokalt - annat än genom väldigt detaljerade regleringar av hur pengarna får användas.

Om utgångspunkten i stället skulle vara att de offentliga anslagen räknas upp med pris- och löneökningar, skulle politikernas reformutrymme se mindre ut.

Men det skulle vara en avspegling av verkligheten. Att det mesta av det som idag kallas för förstärkningar, i praktiken går till att se till att verksamheterna upprätthåller samma nivå som året innan. 

En värdesäkring av välfärden skulle också innebära att den som vill skära ner får ta ansvar för det. Den som vill strypa välfärdens resurser skulle inte längre kunna gömma sig bakom att avstå från att kompensera för pris- och löneökningar.

Det är viktigt inte minst i tider av politisk turbulens, när det är svårt att vinna majoriteter för budgetförslag. 

Det påstås ibland att en debatts omfattning är omvänt proportionell till frågans betydelse. Principiella frågor som sätter ramarna för så mycket annat tenderar ofta att ses som antingen självklara och bortom diskussion, eller för tekniska och svåra för allmän debatt. Men på sistone har värdesäkringen av vår välfärd ändå lyfts i framtidsdiskussionen. 

Att värdesäkra välfärden är en av de bärande delarna i rapporten från den fördelningspolitiska arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som Magdalena Andersson presenterade i maj 2021. Arbetsgruppen menar att det “behövs långsiktiga planeringsförutsättningar för kommuner och regioner för att säkra välfärdens framtid. Därför behöver de generella statsbidragen indexeras så att det sker en automatisk uppräkning av statsbidragen årligen i relation till pris- och löneutvecklingen.” Man föreslår också en “förbättrad indexering av garantipensionen så att den följer inkomstutvecklingen i samhället i stort”.

När rapporten släpptes uppmärksammades knappt dessa viktiga positionsförändringar. I stället handlade debatten om att Socialdemokraterna hade fräckheten att föreslå en blygsam ökning av kapitalbeskattningen.

Och till denna dag har väldigt lite uppmärksamhet ägnats åt att finansministern - den tilltänkta partiledaren och statsministern - föreslår en så pass övergripande förändring av den ekonomiska politiken. 

Den fördelningspolitiska arbetsgruppens förslag handlar om att indexera skola, vård, omsorg och de lägsta pensionerna. Det är ett viktigt steg, som bör följas av barnbidragen och taken i våra socialförsäkringar.

Det är hög tid att sluta upp med den här charaden nu. Politiker måste sluta låtsas att man gör satsningar, som ofta finansieras genom neddragningar i samma verksamheter. Och journalister måste börja läsa på det finstilta, och ställa kritiska frågor om vad de påstådda satsningarna får för effekter i praktiken. 

I grunden handlar det om förtroendet för vår demokrati. 

Share

För den som vill fördjupa sig i rapporten från arbetsgruppen har Socialdemokraterna och ABF tagit fram ett studiematerial om fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, som ger vägledning till att genomföra en studiecirkel i frågan, se länk.